Lissabon – mer strosstad än storstad!

En av de saker vi hann med på påsklovet fast tiden går fort när man har roligt var en tur in till Lissabon. Vi är som sagt inga storstadsmänniskor, så därför händer det att vi ibland nästan ångrar oss på vägen in till Lissabon och tänker att det kanske varit skönare att stanna hemma. På den timme det tar att ta sig dit hinner vi ofta tänka att det kommer att bli jobbigt och bökigt och bullrigt och …kanske alldeles underbart! Det brukar faktiskt bli det.

I tisdags var en sådan dag, när vi lovat tjejerna att vi skulle åka till Tjuvarnas marknad och vi hann ångra oss på kusttåget från Cascais till Cais do Sodre när barnen var så där tjatiga och örsiga som bara barn kan vara och kivades som bara syskon kan, och vi passerade all vackra stränder där vi kunnat tillbringa dagen på ett mycket behagligare sätt. Särskilt Sverker, som nästan alltid följer med lite motvilligt och har tankarna på vågor han kunnat ta istället. Varför krångla till det och åka till en storstad en så fin dag, som det var den här gången också?

Men – väl framme fångades vi upp av Lissabons välkomnande famn – den här gången också – och slappnade av och tillbringade dagen med att strosa runt och återupptäcka och förälska oss i staden all over again.

På vägen in brukar jag också tänka att nog var onödigt att ta med kameran. Jag har ju redan hundratals bilder på gränder och torg, bric-a-brac på marknaden, tanter i fönster och tvättlinor, men i Lissabon finns alltid fler bilder att ta, så jag kommer alltid hem med massor av nya lissabonbilder. Man ser alltid något nytt fast vi ofta hamnar på ungefär samma ställen!

 

Lunch på fiket i parken – igen!

Nedför Alfamas trappor och gränder – igen

Borde vi inte åka in någon kväll och äta på någon av uteserveringarna vid något av de  mysiga små torgen, med fadomusik?

 

 

 

Det är ganska gott om turister i Lissabon året om, och ännu mer såhär i samband med en helg som påsken, och en hel del souveniraffärer finns det, både av det mer genuina slaget med portugisiskt hantverk och design, och av det mindre genuina slaget, men det är långt ifrån Västerlånggatans turistvimmel och souvenirkommers. Jag upphör inte att förvånas över att folk bor här, att de lever sina liv i de här gränderna, att det inte bara är en kuliss. Jag önskar att jag kunde kika in i deras hus och i deras liv. Ja jag vet att det bor folk i Gamla Stan också men dem är jag inte riktigt lika nyfiken på.

 

 

Vi skippar trängseln på Rua Augusta

Min fluriga familj korsar Praça de Comercio eller  Terreiro do Paço som platsen också heter.

Paus vid de sluttande trapporna som ska likna en strand vid floden.

 

Sedan var det lagom att ta nästa tåg hem! På hemvägen har vi hittills aldrig ångrat en dag i Lissabon. På hemresan brukar vi tänka att vi borde åka in till Lissabon oftare, man samtidigt brukar vi vara lite glada att vi inte bor mitt i det. Vi är inga storstadsmänniskor som sagt. Jag minns Sophie, en vän från förr, som bodde i Paris där vi aldrig hälsade på henne fast hon bjöd oss dit. Lite halvhjärtat kanske, som att hon inte kunde föreställa oss i Paris egentligen.  Med kraftig fransk brytning undrade hon ”Men vadd ska jagg göörra medd er i den stora staaden? Vi fårr gå till en parque, annars ni kommer vara som rådjyr där på gattan!”. Som rådjyr!-  det glömmer jag aldrig. Haha! Det blev som sagt aldrig något Paris, men Lissabon orkar vi med utan att bli som rådjur, i alla fall om vi får vila i en park ett tag! Fast Lissabon känns mer en strosstad än en storstad! Visst finns det flerfiliga vägar och höga moderna byggnader med glasfasader och så, men inte där vi strosar.

När vi kom hem hittade vi vårt hus på drift bland molnen, eller bland moln på drift.

Nästa dag kunde vi tvätta och hänga ut våra loppisfynd. Mina klänningar och Sverkers jeans. Ja, jag kanske ser ut som ett påskägg i någon av klänningarna, men jag är glad ändå.

 

Det var en av våra påsklovsutflykter. Jag kanske berättar om en annan nästa gång.