När man tror att man upphört att förvånas..

Efter snart fyra år i Portugal kan man lätt inbilla sig att nu kan man det här. Man har vant sig och vet hur det går till. Man ler på sin höjd fortfarande lite roat men nu igenkännande åt alla möjliga inslag i vardagen som man i början tycktes kändes ovana och exotiska, som till exempel de sena kvällarna på sociedaden och diplomutdelningen i skolan. Vid det här laget går kindpussarna lika automatiskt som att rabbla ”beijinhos, obrigada, beijinhos obrigada, beijinhos..” i ett par minuter innan man lägger på telefonen. Sådant som kändes jättekonstigt och främmande för ett par år sedan. Som kottfesten.

Jaha, så var det kottfest igen, tänkte vi och stoppade in svärmor (som var på besök) och barn i bilen och åkte till sociedaden, men först svängde vi förbi och hämtade upp dansmormor. Inget konstigt alls med att vi skulle vara där så sent som klockan tio. Att det ändå skulle dröja kring en och en halv timme eller kanske två innan Frida skulle uppträda visste vi ju, så vi tog något att dricka i baren i lugn och ro, efter att ha markerat platser på första raden så vi skulle se bra.

Bandet som skulle spela var inte ens på plats ännu, men prisbordet var fullt av priser och kotten hängde i taket full av band.

Musiken har vi också vant oss vid. Det kändes helt normalt att en blandning av barn och gamla vaggade respektive skuttade runt till música pimba i en timme innan dansuppvisningen. Svärmor kanske tyckte det var en konstig kväll, men vi är ju vana nu.

Skrivit upp oss på listan hade vi också för nu kan vi det här med kottfester. Tre band i Fridas namn, tre i Jonnas, ett i svärmors och ett i dansmormors, så när själva dansuppvisningen var klar satt vi beredda. Fast vi visste att först skulle ungefär femtio andra namn läsas upp, och en efter en skulle folk gå fram och dra ett eller flera band från kotten, som sänkts ned från taket lagom till denna del av kvällen. Bandet spelade fortfarande lite försiktig bakgrundsmusik till uppläsningen av namn. Klockan närmade sig midnatt, men det är vi ju också vana vid.

Frida drar sitt band. På första kottfesten nådde hon inte upp utan fick bli upplyft för att kunna nå sitt band.

Allt detta och mycket annat som första gången kändes så främmande och annorlunda känns numera så bekant och normalt att man är inte lika beredd på något ska hända som får en att inte bara höja på ögonbrynen utan nästan tappa hakan lite också men den här veckan har det hänt två gånger och den ena gången var precis då. Det hände alltså strax efter midnatt på en helt vanlig kottfest där jag satt bredvid dansmormor och tittade på mellan folk mellan 2 och 90 år gamla gick fram till kotten och drog ett band eller flera i tur och ordning allteftersom deras namn lästes upp. Inget konstigt alls, men när inte bara en utan tre barn i mina barns ålder vann whiskey, då blev jag paff.

Det fanns annat, som små pussel, böcker, blommor, kakor, men det var inte så att de fick välja, eller att man ändrade om lite när man såg att det blev tokigt. Hade de vunnit whiskey så fick de whiskey. Jag tittade mig omkring, men ingen verkade tycka att det var konstigt alls utom vi. Sverker och jag och svärmor tittade vantroget på varandra och tänkte att det där är väl ändå att bryta mot någon sorts regel. ”Så kan man väl inte göra?! Det är ju typ langning?!” tänkte jag, fast jag trodde att jag vid det här laget vant mig vid att det går lika bra fast man gör annorlunda.

Våra barn vann play-doo, ett presentkort till frissan, plastblommor och något smycke och vad det nu var mer, saker som var mer lämpliga för barn och var väldigt nöjda med det hela. Det kanske konstigaste med alltihop var kanske ändå att inget av barnen som vann spritflaskor protesterade. De tog emot sin inte så passande vinst, sa tack och gick och satte sig på golvet och rullade flaskorna lite försiktigt på golvet för att roa sig medan de väntade på, ja vad de nu väntade på. Att få dansa lite till innan de gick hem och lade sig kanske. Att få gå hem och lägga sig och sova om någon timme när mamma och pappa och mormor och morfar och resten av släkten dansat och umgåtts färdigt. Jag tänkte att det var en perfekt illustration av den här artikeln, som jag delat tidigare.

En annan sak som förvånade mig är att när jag nämnde kottfesten för mina portugisiska elever var det ingen av dem som hade hört talas om någon sådan tradition, så det är antingen en väldigt regional tradition eller så har den dött ut på många håll. Men inte här.

Senare samma vecka hamnade jag i en helt annan situation som också fick mig att gapa av förvåning, men det får bli ett annat inlägg.