Husets historia

En sak som är är spännande men också lite läskigt och ibland till och med äckligt med att köpa ett gammalt hus är att det har en historia. Ett nybyggt hus är en ny och fräsch start medan ett hus med historia har nötts av de människor som bott där och bär på deras minnen. Okända människor har somnat, vaknat, skrattat, gråtit, delat sina liv eller varit ensamma, varit lyckliga eller olyckliga mellan husets väggar. Deras liv sätter sina spår i huset.

Huset vi bor i har en kortare historia. Det byggdes av en Senhor si och så som jobbade på Cámara Municipal (men ändå inte hade vett att se till att huset var helt lagligt) och hans fru som var konstnär som målade kaklet i badrummen och köket. De sålde det till Senhor si och så som livnärde sig som investerare och sålde huset till oss för att han kände att huset var för stort när han upptäckte att han och hans ryska fru inte kunde få barn. Det är i alla fall vad han sa till oss, men det rimmar väldigt illa med mängden preventivmedel som spolats ned i husets toalett. Säkert ett kilo kondomer blev en otrevlig överraskning för oss en gång när det blev stopp i husets avloppssystem. Vi funderade faktiskt på att ringa husets förra ägare och berätta om sambandet mellan kondomer och barnlöshet men det gjorde vi ju inte. Fast vi tyckte det var konstigt. Och äckligt.

Det stora gröna husets historia vet vi mycket mindre om. När vi var på visning bodde där bland annat en 97-årig dam i ett av rummen, så där fick vi inte gå in. Annars hade hon kanske kunnat berätta för oss om det århundrade som nästan förflutit sedan huset byggdes. Om allt som förändrats och förnyats runt kring huset och i världen i stort medan huset fått stå där ganska orört och bara åldras och förfalla.

 

Vi trodde först att det var den gamla damens hus och att det var hennes barn eller barnbarn som sålde det för att hon blivit för gammal för att bo kvar eller så. Vi tänkte att hon kanske flyttat in i det nybyggda huset när hon var i våra döttrars ålder och bott där sedan dess, men det kan inte stämma. Det förstod vi när vi träffade familjen som sålde huset.

Inte mindre än tio personer infann sig hos notarien när vi skulle skriva på köpekontraktet. Fem par som väl var mellan 50 och 60 år gamla, vilket var det första som inte stämde. Inte kan väl en 97-åring ha fött fem barn när hon var 40-50 år gammal? Samtidigt var de för gamla för att vara hennes barnbarn och även om det inte varit för åldern, inte skulle väl de här trevliga och stiliga människorna låta sin mormor eller farmor leva i sådan misär? I rummet där den gamla damen bott upptäckte vi att man hade försökt täppa till hål i golvet. Ändå fanns där en hel del råttlort. 

 

Dessutom står det Angola som födelseort på samtliga syskon i köpekontraktet. Kanske var familjen en av många som återvände till Portugal från de förra kolonierna efter frihetskrigen och revolutionen 1975. Kanske köpte de huset då, eller kanske tillhörde det redan familjen. Jag ville inte fråga alltför mycket, men jag hade velat veta.

På husets övervåning bodde i alla fall en av de säljande syskonen kvar. Det syns tydligt på väggar och tak att hon kedjerökte och det känns tydligt på lukten. Innan hon flyttade ut för gott rökte hon en sista cigarett (eller två) stående vid fönstret. Kanske beundrade hon utsikten en sista gång. Havet som glittrade till mellan hustaken. En båt på horisonten. 

 

 

Vi får anta att den 97-åriga damen på nedre botten var en hyresgäst. Kanske en av många hyresgäster i Portugal som betalar hyror från förr. Hyror som ligger under eller kring 50 Euro i månaden och som i och för sig är rimliga i relation till de orimligt låga pensionerna som många av de äldre i Portugal har, men som gör det omöjligt för hyresvärdar att ha råd att hålla efter och renovera sina fastigheter, vilket i sin tur är skälet till att många fastigheter står och förfaller.  

 

När jag tänker efter var det två av rummen vi inte fick titta in i, och igår när vi var vid huset och städade kom det förbi en äldre man på moped och frågade efter Nuno. Antagligen samma Nuno som fortfarande fick post i brevlådan. Räkningar förstås. Nuno bor inte här längre, sa vi och tyckte lite synd om Nuno för det ett tag. Men så tänkte vi på golvet i rummet som måste ha varit hans, och på köket och badrummet han delat med den 97-åriga damen. På golvet i hallen mellan hans rum och köket. Och på soporna som fyllde det gamla badkaret på bakgården utanför hans rum.

 

 

Vi vet egentligen inte så mycket om husets historia, men hittade en hel del spännande saker i huset som vittnar om att där bott människor som vaknat, somnat, skrattat och kanske gråtit. Som levt delar av sina liv där. 

 

 

 

 

 

Det är som sagt lite läskigt och ibland lite äckligt med gamla hus men också spännande. Fast kanske är det ändå husets framtid som är mest spännande just nu.