Om alla hundars lika värde (fortsättning)

Det lyser om hela Sverker när han pratar om hur glad Lucifer blev, för så hette han tydligen, guantánamohunden, som Sverker hittills kallat honom. Hur Lucifer viftade med hela kroppen, hoppade och skuttade och sprang allt vad han orkade, som om han längtat efter att få göra just det. Hur han först blev lite rädd när han kom ned till stranden och fick se havet för första gången men att han verkar älskar att bada. Lucifer är nog minst lika entusiastisk över upplevelsen, men VAD sa Lucifers matte och husse?! vill jag veta.

Sverker hade alltså gått och knackat på hos grannar vi inte alls känner, faktiskt aldrig ens sett, men fått höra från en säker källa är idioter. Presenterat sig för de fyra förvånade personerna (ett lite äldre par med vuxna barn) som kom ut ur huset för att höra vad den konstige utlänningen hade på hjärtat. Han hade berättat för dem att han brukar gå förbi varje dag och blir ledsen av att se hunden fastkedjad. Jag var ju inte med, men jag kan föreställa mig att han tog till en del kroppsspråk, spelade upp en liten pantomim som en sorts undertext till sin halvt obegripliga portugisiska.

Han förklarade också att kedjan är för kort och att hunden behöver en hundkoja. Chuva, frio, sol, calor! skulle jag tro att han sa (regn, kyla, sol, värme!) varpå grannarna tog fram en trasig hundkoja av plast. Lixo! säger Sverker om den och erbjuder sig att bygga en riktig hundkoja, och så tar han med sig hunden ut på hans första promenad på vem vet hur länge. Antagligen sedan han blev fullvuxen, stor och stark och inte längre så gullig och lätthanterlig som han var när de skaffade honom. Nu är han kanske två år. Jag minns när de skaffade honom. Och kedjade fast honom.

När barnen kom tillbaka från skolresan var kojan klar och de hjälpte Sverker att rulla över den till Lucifer på en pirra och montera upp den en kväll när jag var på jobbet. Frida berättar att en av kusinerna fällde en liten tår när hon såg att det stod Lucifer på kojan, och att Lucifer genast slet ut madrassen och började vifta med den.

 

Nästa dag när barnen är på surfskola följer jag med Sverker till Lucifer och växlar några ord med kusinerna och ber om ursäkt för att vi kliver in på deras tomt sådär, men de har tydligen inte heller blivit sura eller stötta över Sverkers tilltag utan säger att det är jättebra om Sverker orkar gå ut med deras hund, kommer med arton ursäkter till varför de inte kunnat göra det själva och tackar allra ödmjukast och berömmer hundkojan. De säger också att de ska skaffa en längre kedja och byter ut den stinkande sörjan i Lucifers vattenskål. Ingen säger något om bajskorvarna som täcker hela marken, men jag tänker inte ta upp dem.

Sedan går vi tillsammans på promenad med Lucifer. Eller går och går, det blir ju mer att springa eftersom Lucifer är ivrig och stark som en oxe. Man skulle kunna åka vattenskidor efter den här, eller plöja en åker, säger Sverker. Fast det blir lite ryckigt, som intervallträning, för han ska ju kissa med jämna mellanrum, markera att han minsann varit där. Och så flåsar han som en blåsbälg hela vägen ner till havet. Lucifer alltså.

Synd att de är så olika, annars kunde man ta dem på promenad samtidigt! säger Sverker och menar den ängsliga långsamma Bobby , den ivriga starka Lucifer, och Tuxa som går snällt med nosen i ens knäveck fast man inte ens har koppel på och bara då och då gör egna små utflykter in bland buskarna eller springer lite i förväg.

 

Vad Tuxa tycker om det hela? Han tycker ju inte om andra hundar utom grannens tik när hon löper, men följde snällt med på alla promenaderna. Han är världens tålmodigaste hund, men i början såg vi tydligt på svansen att han inte var speciellt glad över det hela. Han började till och med fejkhalta. Hoppade omkring på tre ben, fast inte när han trodde att han var utom synhåll, så jag är ganska säker på att han bara behövde extra uppmärksamhet.

Häromdagen tog vi honom på en alldeles egen promenad på ett av hans favoritställen och då haltade han minsann inte. 

Nu verkar han ha vant sig i alla fall. 

Det gick ju egentligen bättre än jag trodde det här, i alla fall så vitt jag vet, men samtidigt går kanske djungeltrumman i byn om svenskarna som lägger sig i. det vet ju inte vi. Däremot vet vi tyvärr att fortfarande så är det så att alla dagar i veckan, alla timmar om dagen som Sverker (och/eller jag) inte promenerar eller pysslar om Lucifer och Bobby står de fortfarande fastkedjade. Året runt. Och äter, sover och skiter på en radie av två-tre meter. Vi vet också att det finns så många fastkedjade hundar kvar att man inte skulle räcka till ens om man hade det som heltidsjobb och vi har ju egentligen inte ens tid att se till Bobby och Lucifer så ofta som skulle behövas.

 

 

Personligen skulle jag egentligen må bättre om det fanns en tydligare gräns mellan mitt ansvar och andra människors ansvar, men nu handlar det inte om ansvar utan om hundar, säger Sverker. Men han verkar ha lugnat ned sig lite och känner nog att han är färdig på den här krigsstigen för tillfället.  Det är slitsamt att vara hundvän och även Sverker har sina gränser.

Vi är i alla fall i nuläget överens om att det måste finnas vissa gränser. Vi skulle rent teoretiskt kunna adoptera de här stackarna och ha dem i soffan och ta med dem på utflykter, men i praktiken vill vi bara ha en hund och det är Tuxa.

 

Kanske skulle vi kunna integrera två hundar till i familjen, men det skulle ta kraft och energi från annat som också är viktigt för oss, och plats. Det skulle bli ett alltför dominerande inslag i vårt liv, en obalans. De skulle såklart ha det bättre hos oss, men det är en stor skillnad mellan att ha en hund (lagom) och tre (plus tre katter = mer än lagom). Det skulle vara djur överallt! Dessutom finns det många fler hundstackare därute som också skulle ha det bättre hos oss än där de står fastkedjade. En del som det kanske rentav är mer synd om än de här.

Någon annan skulle kanske välja att göra mer, men vi väljer att hjälpa på plats snarare än ta in dom i familjen. Som en sorts fadderverksamhet för de här två. (Egentligen är det tre, men det är en gammal historia, det tar vi en annan gång) Det får räcka fast det inte är nog.

 

 

Det var i alla fall bara Tuxa som fick följa med på vår lilla påskresa. Den kanske jag berättar om nästa gång.