Genom barnen lär man känna sidor av sej själv man inte visste om. Framför allt visste jag inte att jag kunde känna så mycket kärlek. Men inte heller att jag kunde känna sådant som separationsångest och kontrollbehov, eller den enorma oro som kommer över en ibland när man tänker på allt man vill men inte kan styra över i deras liv. Jag försöker lära mej hantera det.
Genom barnen lär man också känna andra. Vi hade bott i Vikingshill i 10 år innan vi fick barn och kände i princip bara närmsta grannen, medans det pågick ett intensivt socialt liv kring dagiset och skolan i området som vi var totalt ovetande om. Tills vi fick barn och de hamnade där. I och med detta att vi blev föräldrar hade vi plötsligt så mycket mer gemensamt med folk i området, och snart hejade vi på var och varannan och hade ett ganska stort socialt umgänge.
Hade vi flyttat hit eller någon annanstans utan barn hade vi säkert bott här många år innan vi kände någon. Nu har barnen kompisar på var och varannan gata i byn, vi hejar på barnens kompisar, deras mammor och pappor och mor- och farföräldrar när vi handlar i byn och växlar några ord. Så mycket socialt liv som vi hade i Vikingshill kommer vi nog i och för sej aldrig att ha här, men det är väl å andra sidan inte heller målet.
Småtjejerna ger oss i alla fall en anledning att vara mer sociala än vi annars hade varit. Innan skolavslutningen såg jag till att byta telefonnummer med ett par mammor och mor-/farmödrar så vi skulle ha möjlighet att ordna med lekdejter under de hundra dagarna som sommarlovet varar. Sedan har det snurrat på med lekkamrater hela sommaren.
Det känns konstigt men framförallt roligt att det skuttar runt portugisiska barn här och att våra barn pratar portugisiska med dem, hemma hos oss. Jag pratar halvdan portugisiska med min egna barn när de har vänner här, för att det inte ska kännas konstigt för våra små gäster!
Köttbullar och caipirinha
Inför flytten var oron över hur barnen skulle ta omställningen det svåraste. Nu med det första året som facit i hand känns det som att barnen gjort flytten lättare för oss snarare än tvärtom. Genom att vi har barn, och de går i skola i byn, ges vi möjlighet att delta i livet här på ett sätt som jag inte tror hade känts lika naturligt utan dem.
Hej Frida och Jonna! Vill ni gå med i karnevalen nästa år?
Man lär sej också mycket av att byta miljö, att hamna i ett nytt sammanhang. Man tvingas omvärdera det man trodde man visste om världen och sej själv. Livet är en bok, den som stannar hemma läser bara första sidan och så vidare, så att flytta till ett helt nytt land och att göra det som förälder är en oslagbar kombination för den som vill utmana sej själv, känna sådant man aldrig trodde man skulle känna och hamna där man annars aldrig skulle ha hamnat.
Plötsligt hamnade jag här, på skolutflykt till ett vetenskapligt centrum för barn någonstans i centrala Portugal.
För tjejerna känns det nya snart som det normala, de kanske snart inte minns något annat. Tanken är lite svindlande, för hur bra jag än trivs här, kommer jag nånsin att känna att jag är på ”hemmaplan” och har läget under kontroll? I någon situation i framtiden, när de ska ta viktiga beslut, eller när jag behöver ta deras parti och kanske argumentera för deras sak, kommer de kanske tycka att jag är hopplös där jag står med min svenska brytning och letar rätt ord, och inte riktigt har koll på läget här på samma sätt som jag kanske skulle haft i Sverige.
Jag försöker lära mej hantera den känslan.
Känner igen mig i en hel del av resonemanget! Även om jag inte gjort något så modigt som att flytta 🙂 Jätteroligt att det gått så bra för tjejerna, och för föräldrarna också! Kramar
Ja jag tror många känner som jag även om de inte flyttat utomlands. Att vara förälder är ett stort ansvar. Men framförallt en stor lycka!