Första gången vi såg Guincho var på vår andra Portugalresa tillsammans, då vi bilade från Algarve till Silverkusten länge norrut och hamnade på den vackra kustväg som går från Lissabon ut till Guincho. Då hade vi förstås ingen aning om att vi skulle komma att bo precis i närheten!
Vi stannade och käkade på den av de många restaurangerna längs Guincho som såg minst snoffsig ut, eftersom vi hade griniga barn i bilen. Det blåste.
Den minst snoffsiga?
Det blåser ofta här vid Guincho. Det är det som gör platsen idealisk för vindsurfing och kitesurfing. Vindsurfare har vallfärdat till Guincho sedan sportens storhetstid på 80-talet, och nu samsas de kvarlevande vindsurfargubbarna med de yngre kitesurfarna. På något underligt sätt verkar de kunna få plats allihop utan att krocka eller trassla in sej i varandra. Jag fattar inte hur det går till!
Höger- eller vänstertrafik?
Jag hade hört Sverker prata om Guincho sedan vi träffades. Han hade polare som vindsurfade här på den tiden Guincho var som hetast och han hade läst om och visat mej reportage från Guincho i surftidningar. Att nu stå där och se Guincho i verkligheten var för Sverker nästan som att få se en skymt av en idol från tonåren. Att få surfa på Guincho var en av hans pojkdrömmar, en av de starkaste drömmar han gått och burit på sedan dess. En sådan där längtan som inte går att bli av med, men med åren hade han nog nästan gett upp den drömmen.
Sverker har vindsurfat sporadiskt sedan länge, men de senaste 14 åren kom bygget emellan, och det blev på sin höjd två-tre gånger om året, så han var alltid ringrostig. Det blev mycket svordomar. (både på Bygget och vid de få tillfällen han kom ut med brädan)
Jag gick en nybörjarkurs i vindsurfing vid Mjölkudden i Saltsjö-Boo något år innan jag blev mamma, men kom förstås inte ut på brädan tillräckligt många gånger efter det för att bli bra på det.
En inte så actionpackad men ändå fin dag vid Torö sommaren 2012.
Lite sorgligt blir det när man kommer till en tidpunkt i sitt liv då man inser att man inte kommer att hinna göra allt man ville göra. Det är kört. Den där känslan från när man var yngre, att allt var möjligt, man kunde bli vad man ville, åka till världens ände, man hade all tid i världen… och sedan i ett visst skede plötsligt känna att livet krympt ihop och ens valmöjligheter är begränsade. Man har gjort de val man gjort och befinner sej där man är och kan inte göra så mycket åt det.
Vi kunde i och för sej ha haft det bra mycket sämre än vi hade det, men det gör ändå lite ont att släppa taget om vissa drömmar och inse att tåget har gått. Sverker sörjde alla surfvågor och vindsurfingdagar han missade de åren han jobbade på Bygget.
Mej gör det inte så mycket om jag aldrig vindsurfar på Guincho. Jag tror jag skippar det, eftersom jag vet att det händer att jag kommer ut en bra bit på havet, men ramlar i när jag ska vända och sedan får jag inte upp seglet igen utan ligger där och driver. Vem vet var jag skulle hamna?! Jag var lite skeptisk till att Sverker skulle ge sej ut där också, men jag märkte ju att han ville.
Det tog ett nästan ett år efter flytten innan Sverker gav sej ut och vindsurfade på Guincho. Det första året åkte vi ofta till en lagun söder om Lissabon där även jag vågade mej på att åka lite, men Sverker var inte helt nöjd.
Lagunsurfare
Särskilt missnöjd blev han när vi pratade med vår granne den vindsurfande fitness-spanjoren. Av honom fick han veta att Guincho-surfarna skrattar åt folk som inte klarar vågorna och nortadan vid Guincho och kallar dem lagunsurfare.
Det var på försommaren, och nortadan, de nordliga sommarvindarna, hade redan börjat blåsa. och efter den kommentaren från spanjoren började Sverker åka ned till Guincho varje kväll. De första kvällarna hade han inte ens med sej bräda och segel, sedan började han ta med sej grejerna men riggade aldrig upp, utan höll sej på land, kollade och snackade lite med folk. Han var nog lite nervös. Mycket stod på spel.
O barrão – molnet som lägger sej över Sintrabergen när nortadan blåser
Så en kväll kom han hem och var hur nöjd som helst! Äntligen hade han fått surfa vid Guincho, efter alla år som det bara varit en legend, något långt borta, som med varje år som Bygget tog kändes allt mer avlägset och ouppnåeligt. Tydligen hade det gått bra!
Hela våren och försommaren var jag surfänka så fort de där vindarna tog i. Det var många kvällar som Sverker kom hem efter att det hade blivit mörkt, och jag hade vankat runt här och varit orolig, då han såklart inte svarat i telefonen heller. Låtsades inte om att jag var orolig när jag nattade tjejerna och Sverker ännu inte kommit hem, men tassade sedan ned till datorn och spanade efter honom på beachcam och googlade efter ”kustvakt”, ”livräddare”, ”kustpolis” och annat sådant jag kunde komma på utan att få någon klarhet i var man egentligen skulle vända sej om någon försvann på havet, men så hörde jag nyckeln i låset.
Så efter den här sommaren är Sverker ingen lagunsurfare längre utan kan hänga med de andra gubbarna därnere på riktigt.
Själv lär jag nog förbli lagunsurfare. Och surfänka och orolig när nortadan blåser…
Sverker och de andra vindsurfargubbarna
Lagunen duger bra åt mej!