Å andra sidan

När vi åker över till andra sidan floden brukar vi ibland låtsas att vi är i Brasilien och det brukar gå ganska bra. Jag vet inte om det är en komplimang eller en kränkande liknelse vare sig mot Brasilien eller landskapet på andra siden floden, det som heter Almada och Sesimbra och tillhör Alentejo, men det är inte illa ment. Vi gillar Brasilien och åker väldigt gärna och ganska ofta till andra sidan floden. Brasilien däremot har vi bara varit i en gång, men det är en annan historia som jag kanske berättar en annan gång. Nu ska det handla om Låtsasbrasilien.

Jag vet inte vad det är som gör att allt känns så annorlunda på andra sidan floden, vad det är som gör att det känns som ett annat land eller till och med en annan kontinent snarare än en spegelbild av Lissabonkusten och ”vår” kust norr om Cascais, men där är annorlunda. Inga gatstenssbelagda gränder, inga palats, inga strandpromenader, inga klippor. I stället hus i sanden, båtar uppdragna på stränderna, campingar, röd jord, svart sand, ja allt möjligt exotiskt har vi råkat på när vi korsat floden.

 

Hittills har vi alltid åkt bil över bron, men den här gången tog vi en färja. Det är faktiskt den allra första gången vi åker båt över floden, och bara andra gången vi har åkt båt över huvudtaget sedan vi flyttade hit vilket ju är skandal egentligen när man tänker efter. Särskilt som Sverker vunnit både en solnedgångskryssning och en delfinsafaritur med båt som pris i pilkastningsstånd på hantverksmarknaden i Estoril, men det är också en annan historia.

Vi har försökt göra den här utflykten förut, men då kom vi precis när det inte gick någon båt på flera timmar. Denna gång hade vi bättre tur. Det gick en färja ganska direkt så det var bara att köpa biljetter och kliva på. Men vart skulle vi? Det visste vi inte riktigt, men vi hade blivit rekommenderade att ta färjan från Belém till andra sidan floden. Vad kunde man göra där? Äta sardiner och leka på stranden, hade vi hört. I alla fall på sommaren. Mer visste vi inte om vår destination men hette gjorde den tydligen Trafaria, hade jag för mig. Båten gick i alla fall från Belém, som är portugisiska för Betlehem.

 

 

En kvart senare var vi framme i Trafaria. Eller?  Jag frågade faktiskt två gånger innan vi klev av. ”Är det här man kliver av? Finns det inget annat ställe?” (som han som rekommenderade utflykten kan ha menat)? Nej, det var hit båten gick och det var härifrån båten gick tillbaka till Belém. Kunde man stanna i Porto Brandão också? Nej, det kunde man inte. Dit gick inte båten. I alla fall inte nu. Men är det fint där? (Var det inte ändå den platsen vi skulle åkt till?) ”Jo, där är fint, men mycket mindre. Inte så mycket att kliva av båten för, när den går dit vill säga.” blev svaret. Nähä. Jaha. Då klev vi väl lite motvilligt av i det som tydligen var Trafaria och tillbringade en timme där.

Med samma båt kom en grupp ungdomar som uppenbarligen var från Brasilien. De pratade högljutt på brasiliansk portugisiska och hade med sig en apparat som spelade brasilianska hits som de sjöng med i. Eftersom Trafaria inte är så stort såg och hörde vi dem flera gånger, vilket förstås förstärkte intrycket av att vara mycket längre hemifrån än vi var. Men vad var det för ställe vi kommit till?

Å ena sidan var Tarifária en idyllisk och pittoresk fiskeby, med en liten sandstrand och färgglada fiskebåtar som guppade i det blå, med en fantastisk vy över Lissabon och Lissabonkusten på andra sidan kusten. Så nära men så olikt.

 

 

 

Å andra sidan var Trafaria inte alls en idyllisk och pittoresk fiskeby, utan en liten bortglömd plats i skuggan av enorma fula silos och monsterkranar. Dessa syns ändå från Belém, men inte trodde jag väl att det var dit vi skulle!

 

Jag kan inte Trafarias historia och vet inget om dess framtid, men tydigen fanns det starka känslor kring både och.

 

Det man egentligen känner är att det kunde vara en fin och bra plats att bo på. Man kunde bo precis vid den lilla stranden och ta båten till stora staden och jobba utan att behöva sitta i bilkö, och sedan åka tillbaka och kliva iland i den lilla staden vid den lilla viken där lugn och ro råder och färgglada fiskebåtar guppar i det blå. Grilla lite fisk, ta en öl och se solen gå ned över Lissabons inlopp. Eller skyms solnedgången av silos och kranar? Helt klart skämmer de ju platsen rent estetiskt, men kanske ger de jobb? Man får hoppas det i alla fall så de inte står där och är fula helt i onödan.

Trots att vi väl inte trott att det var dit vi skulle var vi nöjda med vår utflykt. Det är kul att efter så lång tid på samma plats kunna upptäcka nya platser så nära!

 

Här, här och här  har jag skrivit mer om Låtsasbrasilien. Och här.

Vi har faktiskt tänkt hinna med ännu ett äventyr innan året är slut. Ett av de större hittills i Bortugals historia. En extra julklapp till familjen. Något barnen önskat sedan vi flyttat hit. Få se om jag hinner berätta om det redan i år?

Som vanligt är det gratis att kommentera!