Här sitter jag i det illegala rummet och tänkte skriva något trevligt, kanske till och med juligt. Solen skiner in genom det illegala skjutdörrspartiet och det vore riktigt skönt om det inte vore för den oro och ångest jag har och har haft av och till hela veckan av den senaste vändningen i den där förbaskade processen som aldrig tar slut. Den som började med att en granne klättrade över muren och fotade Sverkers renoveringsiver och anmälde till polisen för mer än två och ett halvt år sedan (!) och som fortgår än idag. Grannjäkeln har sålt huset och flyttat men processen finns kvar och fortsätter att orsaka stress och oro. En lång och tråkig historia, men en del läsare har faktiskt hört av sig och undrat hur det går med processen, så här kommer en uppdatering.
Ett steg framåt och två steg tillbaka, eller med en mer bortugisisk liknelse istället – ungefär som när man försöker paddla ut i lite för stora vågor. Precis när man tycker att man kommit ut en bra bit från stranden kommer en stor våg som man inte hinner över och sveper en av brädan, tar andan ur en och vips så är man tillbaka på grunt vatten, och så kommer det en till våg innan man hinner hämta andan och så håller det på. Nu har det alltså kommit en ny våg.
Ni som inte orkar läsa om det kan ju scrolla till bilderna i stället. Jag lägger in lite julbilder från i somras som en lättsam motvikt till det trista och tunga. Det är ju ändå advent!
Här ligger den! Julbyn som jag skrev om i en bloggjulkalender för längesedan.
Den kallas även LED-byn, eftersom den i juletider är pyntad till tänderna i LED-belysning. I somras när vi var där var det bara lite kvarglömt pynt som skvallrade om vad som pågår där varje år i juletid.
Jueln kändes väldigt avlägsen i hettan. Fast det bara tog max en kvart att utforska byn var vi tvungna att sätta oss och pusta ut i skuggan flera gånger.
Frida försöker svalka av sig.
Men åter till saken!
Vi tyckte vi kommit en bra bit på väg när vi hittat en arkitektfirma som kunde sköta processen åt oss, för att inte tala om när vi fick meddelandet om att kommunen preliminärt godkänt deras ritningar, men kanske har Sverker rätt med sin mer pessimistiska inställning. Snart är vi tillbaka i vitvattnet igen om vi inte passar oss. Tillbaka på minusgrader, långt bakom startlinjen faktiskt!
Sedan den där första lappen i brevlådan från polisen har det med jämna mellanrum dumpit ned mail och brev (ofta rekommenderade som man behöver åka till ett postkontor och hämta) från kommunen angående vårt ärende. Varje gång det händer blir jag knäsvag och kallsvettig och måste sätta mig ned och hyperventilera lite innan jag sätter på mig glasögonen och konstaterar att det inte hjälper så mycket. Medan Sverker hovrar nervöst runt mig och svär och undrar vad det står brukar jag konstatera att det återigen är väldigt mycket text på väldigt formell och teknobyråkratisk portugisiska med en massa ord jag inte begriper och hänvisningar till regler och paragrafer som jag inte känner till.
Det fanns björnbär i julbyn!
Och så var det perfekt väder för att torka bönor.
Var var vi? Jo, krånglig och läskig post från kommunen.
Ändå begrep jag snart att processen inte längre bara handlade om det illegala rummet, utan att mycket mer stod på spel. Det var nämligen inte bara vi som byggt olagligt utan även den som ändå från början byggde huset lite för högt
Vi anlitade en arkitektfirma som tog på sig att driva processen med att inte bara få tillbyggnaden utan hela vindsvåningen där Sverker inrett rummen till barnen legaliserad i efterhand. Om de inte lyckades skulle vi bli tvungna att riva även detta. Fylla igen poolen, som också visade sig vara illegal, med massorna som blev vid rivningen kanske?
Vi behövde verkligen hjälp av någon vi kunde lita på. Även om vi själva varit arkitekter och ingenjörer och bra på byråkrati hade vi inte kunnat göra något själva eftersom vi inte är portugisiska medborgare och därmed inte har något Cartão de Cidadão, ett medborgarkort. All kommunikation med kommunen i ärendet behövde signeras med detta kort, det vill säga av en portugis. Därför fixade vi en fullmakt till arkitektfirman för att de skulle kunna driva processen åt oss. Allt skulle gå genom dem. Det kändes nästan mer som att vi fått förmyndare än som att vi anlitat hjälp.
Nu låg vårt och husets öde i arkitektfirmans händer. Vi kände oss avlastade men samtidigt nervösa över att vara i denna beroendeposition, över att det bokstavligen inte fanns något vi kunde göra mer än vänta. Därför blev jag så otroligt lättad (i förskott!) när vi fick beskedet om att kommunen godkänt arkitektfirmans ritningar och därmed i princip godkänt det illegala rummet och allt det andra olagliga som vi så att säga fick på köpet.
Nu återstod bara några formaliteter, nämligen att lämna in especialidades. Jag blev inte speciellt mycket klokare när jag försökte slå upp och googla especialidades, men enligt arkitektfirman handlade det om en formalitet. Konstruktionsritningar med armering och avlopp och sådant, men det värsta momentet hade vi alltså bakom oss. Hurra! (Eller?!)
Sex månader hade vi på oss eller rättare sagt arkitektfirman på sig att komplettera ritningarna med especialidades. De hade ju técnicos anställda för just sådant, så det skulle inte vara något problem. ”Ingen fara, det fixar vi!”, sade chefen för arkitektfirman. Vi kopplade av, tills vi fick ett skumt brev från ”vår” arkitekt på firman om att hon sagt upp sig och därmed frånsade sig allt ansvar för vårt ärende, och det tog mig en hel vecka att få tag i chefen för firman.
Det var först när jag ringde från Fridas telefon som han svarade. Det kändes inte riktigt okej att han inte svarat på mail och sms och samtal från mitt nummer men han sa att allt var lugnt och att de redan lämnat in det som fattades, så nu var det bara att vänta. Vi väntade.
Jag försökte faktiskt ringa honom flera gånger den där veckan vi var i Serra da Estrela.
Vi träffade inte mycket människor i byn. De flesta satt på fiket, och så pratade vi en stund med det här gänget, som tyckte att vi absolut måste komma tillbaka i december. De berömde också barnens portugisiska och skrattade åt Sverkers. Min sa de inget om.
Det var bara en slump (eller någon instinkt) som gjorde att vi slutade vänta och fick eld i baken. Vi var nyligen på Loja da Cidadão (Typ medborgarhuset, fast vi inte är medborgare) i ett annat viktigt ärende för ett tag sedan när jag kom på att jag skulle fråga hur det gick med vår process. Jag passade på eftersom tjejen i luckan var från vår by, kände igen oss och var extra tillmötesgående. Hon loggade in och kollade där vi inte kunde kolla och den vägen fick veta att ingen lämnat in några especialidades alls. (Och att samme ingen inte längre hade någon fullmakt att företräda oss, då den var bunden till arkitekten som sa upp sig!) Alltså blåljög Herr Arkitektfirma när han sa att allt var i sin ordning och att nu var det bara att vänta. Att han dessutom inte heller nu svarade, varken på mail, sms eller telefon bekräftade våra misstankar.
Först när jag ringde från ett av barnens mobiler igen svarade han och svamlade något om att han inte sagt precis så utan bara nästan och att han skulle ringa mig så fort han kunde vilket han inte gjort hittills.
I september pratades vi vid senast. Sedan skickade skrev jag i detta sms ungefär att ”Vad bra att ni har lämnat in det där! Jag hade sluppit oroa mig i onödan om ni meddelat mig om detta och skulle uppskatta om ni höll oss uppdaterade fortsättningsvis.” Sedan dess har han inte hört av sig och svarar inte på mail, sms eller samtal.
Nu är det bara fyra veckor kvar tills deadline för inlämning av det som fattades och nu har vi dessutom förstått att om vi inte får in den info som fattas i tid kommer allt att vara ogjort. Vi får börja om med en ny process. Hitta en ny arkitekt, fixa en ny fullmakt, betala för nya ritningar och göra en ny ansökan om att få huset legaliserat. Kanske få nej den här gången! Den person som hanterat vårt ärende hos kommunen har nämligen slutat, och vem vet om efterträdaren är lika schysst? Och karljäkeln som vi betalat för att göra detta eftersom vi själva inte kan ens om vi hade kunnat, han som lovat att göra detta åt oss, han kopplar bort mina samtal när jag ringer och ljuger när han väl svarar.
Hallå! Är det någon hemma?
I stället för att googla på ”Hjälp!” eller ”Pålitliga arkitekter” eller vad det nu är vi behöver i nuläget (en ingenjör?) ringde jag en före detta elev som är arkitekt och bad om råd. Hon har flyttat till Sverige men rekommenderade en kompis och före detta kollega och satte mig i kontakt med henne, så nu har jag mailat över all ångestpost jag fått i ärendet till henne och hoppas att hon ska höra av sig och säga något i stil med “Detta fixar jag, ta det lugnt bara!” men hittills har hon inte hört av sig. Där befinner vi oss nu i processen.
”Frihetens väg” tycker jag låter så vackert. Jag längtar tills vi blir fria från den här processen. Om vi blir det. Oxalá!
Det blev ett låångtoch trååkigt inlägg men så är det också som sagt en lång och tråkig historia, som tyvärr inte är slut ännu. Men innan någon kommenterar om typiskt portugisiskt eller sydländskt kan jag berätta att vi hade nästan exakt samma problem i Sverige. En evighetsprocess kring ett bygglov (förhandsbygglov den gången) och till och med en arkitekt som ”försvann”! Det slutade med att vi gav upp hela projektet.
Annars då? Annars är det bara bra, men det kanske jag kan skriva om nästa vecka.
Mer om processen här, här, här och här.
Mer om julbyn här.
Pingback: Illvilja och skadeglädje – Bortugal
Pingback: Så mycket lättare – Bortugal
Pingback: Ett livstecken – Bortugal
Pingback: Till och med tomten grät – Bortugal
Håller tummarna för er!
Tack Maria! God Jul!
Usch, vilken obehaglig vändning det här tog! Jag kan föreställa mig den oron alldeles för bra!
Jag önskar att jag kunde ge något råd, men det kan jag förstås inte. Hoppas bara att ni väldigt snart får svar från elevens kompis!!!
Ja det verkar som hon tagit på sig det hela nu! Vi träffade henne idag. Nu kan vi bara hoppas att hon fixar det!
Jag håller tummarna!
Tack!
Usch och fy för byråkrati och att vara i händerna på andra som uppenbarligen har helt andra prioriteringar. Hoppas hoppas det löser sig. Det brukar ju det mesta göra i slutändan trots allt. Men pissig tajming nu med alla helger och allt. Kram.
Ja det hoppas vi med! Vi hoppas hitta någon som räddar situationen! /Åsa
Gud, jag blir alldeles matt av att läsa detta. Förstår knuten i magen. Man blir så arg, så förbannad, frustrerad! Man tycker att förstår inte människor vad de orsakar andra? Skiter de i det? Antagligen …
J-a granne, va! Som dessutom inte bor kvar! Vet ni var grannen bor nu? Kanske ni ska fota över deras mur?
Nä, jag vet. Det löser absolut ingenting och i slutänden mår man inte ett dugg bättre av det. Jag brukar alltid säga till sonen när han är arg att man ska inte sjunka till andras låga nivå. Men ibland har man lust att göra det.
Ta fasta på att ritningarna ju godkändes! Det löser sig. På ett eller annat sätt.
Vi kollade faktiskt upp om det fanns något vi kunde sätta dit grannen för innan han flyttade, men hans hus var tydligen lagligt och nu är det sålt till trevligare människor. Vi får vara glada för att han är borta nu. Synd bara att arkitekten också är borta! Och jo, vi får se det positiva med att ritningarna godkändes. Det var det vi trodde skulle bli det största kruxet. Bara det inte rivs upp nu om vi inte hinner komplettera!
Så tråkigt ! Har själv varit i denna situationen många gånger och lyckas ständigt göra om konststycket med att bygga något nytt utöka etc. Portugal har så sjuka byggregler så man kan knappt tro det är sant. Det du normalt får bygga är ett extra tak på max 10 kvm som är högst 2,20 högt men med brasklappen att man bör förhöra sig med kommunen om de inte har ytterligare restriktioner. En väldig kontrast till Brasilien där jag byggde en Pousada på 600 kvm helt utan bygglov då Arkitekten mörkat och sagt att allt var ok . När det väl var färdigt så blev det automatiskt helt godkänt 🙂 För byggt är byggt och ingen kan riva det !
Byggt är byggt låter bra! Fast då är det ju ingen idé att ha regler eller ens bygglov? Det verkar byggas en hel del illegalt här också och rivas väldigt lite. Så länge man inte blir anmäld verkar det vara lugnt, men nu vet man inte hur det slutar. Det är positivt att ritningarna gick igenom men just nu känns det ändå långt ifrån löst.
Är säljaren helt utan ansvar i Portugal?
Verkligen en mardröm….
Jag tror faktiskt det. Som jag har förstått det är det så. I Sverige är ju säljaren ansvarig för för dolda fel i flera år efter köpet. I Portugal för man allt på köpet om jag fattat rätt, i befintligt skick så att säga. Men skulle det bli så illa får vi kolla upp det och hoppas att jag har fel. Nu fokuserar vi på det här.
Säljaren är ansvarig dolda fel, vet dock inte hur lång tid. När vi köpte vårt hus upptäckte vi att det läckte vatten in vi skorstenen, genom kökstaket och droppade på golvet. Vår advokat ordnade så att säljaren betalade reparationen. Sa att säljaren är ansvarig för dolda fel, i vårt fall hade jag en mailkonversation med säljaren som visade på att säljaren visste om felet men inte reparerat och inte meddelat oss. Advokatbyron anlitade reparstör en och räkningen skickades till säljaren.
Okej, olika bud gäller! Jag tror det gäller att ha en bra advokat kanske, för det är kanske svårt att definiera befintligt skick och dolda fel. Eller kanske bara dolda fel. Befintligt fick är ju vad det är. Bra för er i alla fall att ni fick igenom detta! Gjorde ni en besiktning innan köpet? Jag vet inte om vi kan bevisa at förre ägaren visste att huset var delvis olagligt, och om det är för sent eller inte, men nu fokuserar vi på att få det lagligt först! På att omstarta processen med att få det lagligt rättare sagt. Sedan kan vi rota i den saken…
Ja Susanne säljaren är helt utan ansvar, det är köparens ansvar att ta reda på vad han eller hon köper, vilket oftast görs genom att man anlitar en advokat som kollar att hela köpet är legalt, och som ändrar alla kontrakt med vatten,el och liknande och om det finns servitut, det är inte mäklarens uppgift utan det är köparens. Med advokat bli köpet helt tryggt.
Ja jösses vilken historia… håller fingrar, tår och allt annat en kan tänkas hålla.
Tack! Jag hoppas det ordnar sig, men det är nervöst.
Vad tråkigt det låter, betalade ni arkitektfirman för tidigt kanske? Jag undrar om inte en advogado imobiliario kan hjälpa er? Ni är inte de första som har råkat ut för detta så det måste lösas på ngt sätt.
Verkligen tråkigt och jobbigt! Vi betalade dem en sudd för att ta på sig hela projektet och kunde väl inte tro att de skulle uppföra sig så här. Vi blev rekommenderade den här firman så det var ingen vi valde på måfå. Jag tror allt beror på att de råkat i ekonomiskt bryderi eventuellt blivit anmälda av någon annan så de sitter i skiten så att säga, men saken blir ju inte bättre av att de missköter sig så här. Vi har hotat med att anmäla dem, men vi måste ju framförallt ta tag i processen med kommunen så inte det glädjande godkännande av ritningarna rivs upp. Sedan får vi se vem vi ska ge oss på eller inte. Jag vet inte om förre ägaren kan hållas ansvarig, men jag tvivlar på det.
Förstår din oro men det kommer att ordna sig i slutändan till det bästa.
Jättefina bilder på julbyn.
Merry Christmas and Happy New Year från USA.
Tack Marie! Jag hoppas verkligen det men det känns jobbigt att inte kunna göra något mer själv. Annat än att lita på någon annan. Vi hoppas! Det vorw katastrof annars minst sagt! ? Lite svettigt nu! (Som i julbyn, fast nu är det nog ganska kallt där!)
Håller tummarna för Er! Trevlig läsning!
Ja håll alla tummar och tår!