Annars gick det bra…

Lite nervöst är det ju faktiskt att köpa hus, även om vi gjort det ett par gånger nu. Man vill ju att det ska gå smidigt och att allt ska bli rätt och helst vill man bara att det ska vara över, så fjärilarna i magen lägger sig och allt blir som vanligt igen, fast med sommarstuga.

Fyra gånger ringer de från cartório i Mafra, alltså advokatkontoret där vi ska skriva kontrakt på fredagen, och det bara på måndagen. De undrar om allt möjligt som sätter myror i huvudet på mig och som jag inte har tid att fundera på eftersom jag egentligen är fullt upptagen av heltidsjobb, halvtidsstudier med deadline just denna vecka och all logistik kring skolskjuts för barnen och nu är Sverker i Estoril och bygger hela dagarna också. Jag hade nog behövt lite moraliskt stöd om inte annat härhemma denna vecka, men det är bara hundarna och jag. I och för sig kanske man kan kalla det moraliskt stöd, när de ligger där vid mina fötter om jag sitter, och följer mig var jag än går.

 

 

Sverker och jag gör i alla fall sällskap till banken för att hämta ut en check, och vi skrattar nervöst bakom våra masker över det absurda i att gå fram till bankluckan med ansiktet nästan helt täckt av varsin mask. Bara vapnet som fattas, så kunde vi vara i vilda västern och be om  en säck pengar och sedan rida iväg på varsin häst mot solnedgången, mellan klippor och kaktusar. Klippor och kaktusar har vi ju gott om här, och masker också, men det blev bara en check. Check på den i alla fall!

 

 

Hur som helst, när vi lägger våra huvuden på varsin kudde på torsdag eller om det redan hunnit passera midnatt och bli fredag tror vi att vi har allt under kontroll, och på natten drömmer jag att vi redan har inte bara tre utan fyra hus. Ett som vi glömt bort. Så dumt av oss att glömma något sådant, och vilket stort hus, det tar ju aldrig slut! Det har till och med en egen tunnelbanestation, och så plingar det och plingar och det tar ett tag innan jag fattar att det är alarmet. Klockan är halv åtta. HALV ÅTTA?! Vi ska ju vara där om en halvtimme och det tar tre kvartar att köra dit och först ska vi ju komma i kläderna och komma iväg också!

Vad som hände med alarmet jag ställde till klockan halv sju vet ingen. Har det kanske ställt om till vintertid under natten till fredag? Man kan tro det, för ute är det plötsligt vinter. Portugisisk vinter när den är som sämst, alltså regn i sidled. Sverker går ut och kissar hundarna och jag letar fram checken, pass och varsin banan, och sedan är vi iväg, bara lite försenade men alldeles yrvakna.

Först ska vi ses vid själva huset, och dit kommer vi en halvtimma försent och regnet står som spön i backen men vi får i alla fall kaffe. Herrn i huset har mask på sig, men vi har glömt våra i bilen. Frun i huset har ingen mask, så hon är tydligen inte smittad i alla fall. När vi druckit kaffe och gått genom det viktigaste (tror vi) går Sverker och jag ut i trädgården för det har nu slutat regna och jag skulle vilja ta några bilder på uterummet i trädgården. Uterummet där vi tänkt oss grilla i solnedgången under framtida vistelser i vår sommarstuga. I trädgården står en dyblöt hund.

 

 

Väl inne i uterummet tycker jag det luktar lite illa och undrar varför mina högklackade sandaler är så vingliga, när det sakta men säkert går upp för mig att jag klivit i hundskit. Typiskt! Det finns som tur är en toalett i uterummet, så vi tvättar av sko och fot och torkar upp mina spår med toapapper. Tvättar händerna noga och går in i huset igen.

 

 

Två steg in i köket upptäcker jag att jag att det var hundskit under den andra skon också. Helvete, nu är det hundskit på dörrmattan och köksgolvet också! Av någon anledning tycker jag att detta måste döljas från  herr och fru Säljare till varje pris. Jag ger Sverker min sko och väser (så de inte ska höra, som om de förstod svenska) att han ska tvätta av skon i uterummet medan jag röjer upp i köket. Herr och fru säljare verkar upptagna med ett något vardagsrummet, så jag har en chans att klara detta.

 

Nu haltar jag på en hög sko och en bar fot fram mot räddningen, som är en hushållsrulle, och rycker av en meter papper, haltar tillbaka och torkar febrilt upp mina stinkande fotsteg på matta och golv. Känner mig lite som han i den där hemska toalettscenen i ”Dum, dummare, dummast”. Mattan blir det en fläck på, så jag vänder på den, haltar bort till soporna under diskhon och klämmer ned papperet under en blöja. Perfekt! Och där är nu Sverker äntligen med skon, och en min som skulle kunna tolkas som att han tycker att jag är rätt hopplös.

Jag har precis fått på mig skon när herr och fru Säljare dyker upp i köket och så bär det av till advokaten i Mafra. Vid det här laget är vi ganska hungriga, men jag tog med mig en glasburk med mûsli och mjölk i som nödproviant. Den har förstås vält och sölat ned väskan och bilmattan, men checken är som tur är torr. Förresten har vi ändå tappat aptiten, och nu är vi framme i Mafra.

 

Vi springer från parkeringen till advokatkontoret i regnet, men har förstås glömt maskerna och får springa tillbaka igen. Och tillbaka till advokatkontoret, i de höga nytvättade skorna, och mask förstås. Vi får vänta en liten stund i ett väntrum och jag passar på att ringa till barnen som intygar att allt är okej därhemma. De var hungriga så de har ätit tacos till lunch säger de. Klockan är ju bara tio, säger jag. ”Och?” blir svaret. ”Vi var hungriga”.

Sedan får vi lägga på för nu blir vi blir vi inkallade i rummet med det stora bordet och nu är det alltså dags att skriva kontrakt. Det är konstigt med de här kontraktskrivarstunderna att man inte får läsa kontraktet utan man får det uppläst för sig av en advokatsperson. Den här läste extra snabbt. Jag var helt fascinerad av hur snabbt och entonigt hon fick ur sig alla siffror och orden däremellan, men jag förstod att det var säljarnas namn och alla deras siffror, när och var de gifte sig, vem som köpte huset och när och alla register det fanns med i och alla nummer i alla register och så vi förstås och alla våra uppgifter och det ena och det andra. Det hade ju varit lättare att hänga med om man fick se dokumentet, men nix. Man får det uppläst.

Innan man får skriva på ska man också betala skatt. Det var jag beredd på. Jag har koll. Jag har gjort detta förut. Det får man gå ut till kassan att göra. Om man kan. Om inte uttag nekas. Uttag nekas på det portugisiska kortet och svenska kort vill de inte veta av. Jag blir varm och kall och svettig och knäsvag på samma gång, men tar mig tillbaka till rummet där säljarna och Sverker och bankpersonen och advokaten och ännu en person, oklart vem, sitter och tittar mot mig när jag kommer in och säger att det inte gick. De ser inte imponerade ut.

Nu har vi tjugo minuter på oss att fixa detta, för sedan är den bokade tiden hos advokaten slut och vi får komma tillbaka en annan dag. Som om det inte räckte med att ha försovit sig och trampat i hundskit två gånger och så spöregn på det. Nu har vi inga pengar heller, höll jag på att säga, men det har vi ju. Bara det att vi inte kan komma åt dem om vi inte hittar en bank. Mitt emot Cartório ligger faktiskt en BPI så dit springer vi, och de fixar faktiskt det hela på nolltid. Någon spärr som skulle justeras med en namnteckning. Lättnad.

Efter att vi skrivit på slår det mig. Varför sa de inget om tillträde i kontraktet? Det skulle ju vara om två månader? Sex maskbeklädda ansikten tittar på mig. Varför säger jag detta nu, när jag redan skrivit på? undrar advokattanten. Detta är inte praxis! Nu är huset vårt och vi ska ha nyckeln! Något annat vet hon inget om och så får man inte göra! Säljarna ser svettiga ut. De har ju ingenstans att ta vägen ännu, och vi hade ju kommit överens om tillträde först den första december så de hann fixa ett nytt boende. Nu är jag plötsligt glad att jag inte är säljarna, för nu är det de som får kallsvettas. De som hela tiden har haft sitt under kontroll medan vi haft en väldigt jobbig och stressig morgon hittills.

Sverker, som suttit tyst hela tiden och låtsats förstå  har plötsligt förstått precis vad som sker och bryter den spända stämningen med ett perfekt funnet ord som han tydligen hittar i sitt rymliga portugisiska ordförråd. ”Inquilinos!” säger han och pekar på säljarna. Hyresgäster! Nu är de våra hyresgäster! Och så skrattar han som bara Sverker kan. De hakar inte på direkt, men sedan slappnar de av lite osäkert. Vi intygar att det är okej. Allt är okej. Kontraktet är påskrivet, köpet är klart, och säljarna får bo kvar till den första december. Advokattanten skakar på huvudet och önskar oss lycka till med vad vi nu håller på med, och nästan föser ut oss därifrån.

Sedan åker vi hem. Det där gick ju bra, säger vi till varandra i bilen och skrattar. Regnet lättar, molnen skingras och solen tittar fram. Det där gick ju bra!