Plötsligt var det julaftons morgon igen, och som vanligt var det varken klappat eller klart för jul. Nästan som om man inte trott att det skulle bli jul i år också, men jag började väl med att dammsuga, så fick vi se hur det blev sedan. Fyllt år hade jag gjort också, alldeles i onödan.
Åt inte Ikeas jultallrik på min födelsedag. Hade velat se en portugis välja detta till lunch och hens min när hen smakade sillen, men tji fick jag.
Ett fint pepparkakshus dekorerat av fick jag av Frida i present, men det säckade ihop innan julafton på grund av den höga luftfuktigheten.
Apropå luftfuktighet var det en fin present att se dammen påfylld igen. I somras var här bara en sorglig bottenskyla, vilket var väldigt oroande.
De här var ju goda och skulle ge lite julstämning var det tänkt, men jag hade ju förstås förätit mig på dem innan julafton.
Jag kände mig alltså som vanligt inte alls redo för jul och inte heller speciellt entusiastisk. När julafton kommer hit till Bortugal är själva höjdpunkten med julen redan förbi enligt mig, nämligen den årliga julfesten på sociedaden.
I år slapp vi springa emellan, eftersom bara en dotter var med i själva julshowen och den andra bestämt sig för att skippa årets insats på scenen på sin socidedade. Den andra däremot hade en av huvudrollerna i sin show, som i år var en version av Disney´s “Frozen”, med Frida i rollen som Elsa. Jag tror jag var mer nervös än hon när hon stod där ensam på scenen och sjöng “Let it go”, fast på portugisiska – “Já passou” – inför halva byn, men hon klarade det galant märkte jag redan i första versen så jag kunde slappna av och låta tårarna rinna.
Sverker tog den här bilden. Den får vara med fast den är suddig för den var fin annars.
Sedan kom tomten som vanligt och alla barnen tindrade.
Så var det då själva julaftonen, detta enligt mig ganska onödiga påfund. Jag jobbade dagen innan och körde julquizar på löpande band med mina elever, och barnen var i Lissabon och gick på Winter Wonderland med kompisar. Julparken där vi inte blev insläppta i fjol alltså, men nu tog ungarna revansch och tillbringade precis hela dagen där bland tomtar och renar och levande julkrubbor.
Kul för dem, och faktiskt skönt att vi slapp!
När de ringde från tåget hem och frågade om en kompis fick sova över var min första instinkt att det går väl inte för sig. Imorgon är ju julafton! Men så kom jag ihåg att julafton inte är så speciellt “helig” här i Portugal förrän på kvällen, då man ska käka bacalhau med familjen. På dagen kan man göra vad man vill. Man behöver inte ens titta på Kalle Anka klockan 15, och vi hade bokstavligen inga planer alls för julafton, förutom att några ville surfa om det gick. En som fått ny våtdräkt och en som fått ny bräda, men det hade de fått redan någon vecka innan julafton, helt enkelt för att deras föräldrar inte kunde bärga sig längre än så. Annars hade det ju blivit perfekta julklappar.
Tyckte de behövde dem på surfskolans julavslutning
Ändå blev det jul i år också, och en fin sådan. De viktigaste ingredienserna hade jag faktiskt fixat. Vi hade pepparkakor och clementiner, och en risgrynsgröt stod och svällde på en skärbräda och skulle bli klar lagom tills barnen kom uppsläntrande.
Lite juligt ändå ju. (Fast pepparkakshuset säckat ihop på spiselkransen)
Tills dess njöt vi av solen som gjorde ett undantag dagen till ära och behagade lysa över oss som stjärnan över Betlehem denna annars så regniga december. Kanske skulle vi surfa efter lunch, men fram tills dess satt jag i pyjamas i solen och surfade på mobilen när en resa dök upp. Ja, jag hade pratat om resor med Jonna (hela tiden) och vi vet ju alla att Google spionerar på oss så där var den plötsligt, en fullt tänkbar och överkomlig resa, som rentav kändes lite lockande även för en hemmagris som jag. Jag vet inte hur jag tänkte eller om jag tänkte, men plötsligt hade jag bokat den där resan i julklapp till Jonna, eftersom resor och att resa är typ det enda hon pratar om och det enda hon önskar sig (förutom örhängen).
Sedan fick jag ångest över att jag bara reser med Jonna och frågade Frida om hon ville följa med, och det ville hon faktiskt denna gång, kors i taket. Av bara farten frågade jag också Fridas kompis om inte hon ville följa med också, och innan dagen var slut var det spikat att helgen efter karnevalen ska jag ut och resa med tre tonårstjejer och bada i varma källor. Tänka sig. Nu har jag alltså en till resa att gruva mig för. Det hade man inte trott faktiskt, men ibland förvånar man till och med sig själv. Ännu en resa alltså, och ännu en jul, fast man knappt kunde tro det när man vaknade på julaftons morgon.
Det blev jul och det blev surfat på Carcavelos
Det årliga julfotot. Nej, jag surfade inte i år. Alls.
Och en promenad på stranden i solnedgången innan det blev kväll framför brasan.
Hoppas ni också fick en fin jul!
Pingback: Budapest – drömresa eller mardröm? – Bortugal
När vi bjöd turkiska vänner på julbord förra året varnade vi dem för sillen och sa ”ta bara väldigt lite för det där kanske ni inte gillar” typ … De åt snällt och såg glada ut, men var kanske bara artiga 😉 Önskar en riktigt god fortsättning på det nya året!!
Jag minns en portugisisk reaktion väldigt väl: ”Nejnejnejnejnejnejnej!”. (En f.d elev när vi hade midsommarlunch).
Haha, vad härligg skrivet om den plötsluga resebokningen! Vart blir det?
Tröstande, på något sätt, att pepparkakshusen rasar även i andra länder på grund av luftfuktigheten. Även om jag önskar att ert hade hållit. Fin present!
Ja det var väldigt spontant. Jag överraskade mig själv rentav! Få se om jag kan hålla mig från att berätta vart ända tills det är dags!
Speciellt dumlerenen var fantastiskt fin tycker jag och den kollapsade ju inte i alla fall utan står där kvar vid det kollapsade huset tills någon äter upp den.
Jag tänker att julen är så mycket mer än traditioner. Att bara vara och göra det som en vill göra är ju ett alldeles utmärkt sätt att fira tycker jag. Vi drog också till havet, i Porto Covo, och njöt av doft och vågor. Men även marsipangodis och grönkål njöt jag av sen. God fortsättning och trevlig resa!
Ja det känns ju som att man måste göra något speciellt vare sig man vill eller inte. Frågan är vad. Kanske därför traditioner finns för att man ska slippa fundera, men det får ju inte kännas som att man måste göra samma jämt.
Jonathan Nyrén (Stavsborgs skolan) med familj önskar dej och din familj God fortsättning,
Mvh Jonathan, Aila och Niklas Nyrén
Tack och allt gott till er med! Minns Jonathan väl och er och husbilen också!