”Äntligen sommarlov!” kan man ju knappast utropa när livet har varit som ett långt sommarlov i tre år snart, men jag utropar det å mina små skoltjejers vägnar, som kämpat sig igenom ännu ett portugisiskt skolår med långa skoldagar och mycket läxor och prov och verkligen förtjänar att få sova ut, vila ut sig och leka av sig.
Konstigt nog tycker de att läsåret har gått fort och ser redan fram emot att börja trean respektive fyran om cirka hundra dagar, så det har inte gått någon större nöd på dem under skolåret, men trötta är de. Det märker man.
Betygen får vi inte förrän om en vecka, vilket ju är bra mycket vettigare än det svenska systemet, då betygen redan är satta under stor stress en dryg vecka innan skolavslutningen och sista veckan mest ska lekas bort.
Jag har lärt mig otroligt mycket detta läsår, tack vare de timmar jag suttit och pluggat inför prov med mina små tjejer. Nu vet jag allt mer om människokroppen och olika stenarter och industrier än jag någonsin kunnat på svenska, och dessutom på portugisiska.
Vill du veta mer om jordarter på portugiska? Fråga mig eller Frida!
Magneter, rymden, industri, fiske, jordarter, stenarter, väderstreck..
Matte
Portugisiska, och så tre lika långa listor för Jonnas prov, också tre samma vecka. Igen. Jag klagar inte, och inte de heller än så länge.
Jag fascineras inför varje prov av att allt har ett eget ord i portugisiskan. Sist pluggade vi ord för olika sorters djur i grupp och nu var det ord för djur i uppfödningssammanhang, som nöt i stället för ko på svenska, men resten av de svenska djuren heter väl höns och får och så vidare även när de ska bli mat? I portugisiska har djuren specifika ord inte bara när de är i flock utan även när de ska ätas upp.
Hur det gick på proven får vi alltså veta nästa vecka. Det har inte bara bankats in kunskaper in i det sista, utan det har också hunnits med utflykter innan läsåret avslutades. En heldag med karta och kompass i vackra Quinta de Pisão, där jag tack och lov varit ett par gånger tidigare, var min tuffaste skolutflykt hittills då jag ensam blev ansvarig för halva klassen en hel skoldag.
Min halva av klassen en hel dag.
Picknick vid sjö (fattas det inte några?)
Annars har vi alltid varit i helgrupp och med både lärare och ledare, eller i mindre grupper men med ledare som hållt i aktiviteterna, så jag har kunnat slappna av och inte göra så mycket mer nytta än att rent formellt fylla ut rollen som extra vuxen. ”Hon är från Sverige,!” har eleverna eller professora Mia fått förklara för aktivitetsledare ibland när jag stått där som ett frågetecken eller svarat god dag yxskaft på någon fråga.
Tydligen duger jag ändå. Nu skickades jag ut i grönskan med halva klassen och hela ansvaret för dem. ”Vi ses i eftermiddag!” Ropade professora Mia. ”Lycka till!” Hon var nog lite orolig, men sedan var det hon som gick vilse och gjorde halva banan bakvänt och missade hälften av kontrollerna. Här hade jag fördel både av att ha cyklat och sprungit i området förut och av att ha plågats med friluftsdagar på temat orientering både som elev och lärare i den svenska skolan. Det gick alltså bra. För mig och min halva av klassen i alla fall!
Vilse i pannkakan? Jag?
Nix. Allt under kontroll.
I väldigt vackert landskap
Ett biobesök fick jag också följa med på. Det var föräldraföreningens julklapp till skolans elever. På självaste barnens dag gick vi på premären till Angry Birds – filmen och bjöds på popcorn (salta ELLER söta!) och dricka och allt. Trevlig barnfilm, med ett lite annorlunda budskap. Har ni sett den?
Jag blev lite förvånad över att filmens budskap helt tydligt var att man skulle vara misstänksam snarare än naiv och mjäkig gentemot nykomlingar utifrån, annars kan det gå illa, och det var tack vare en ilsken och tjurig fågel som gick i anger management-terapi som situationen kunde räddas.
Innan läsåret var slut fick jag också följa med årskurs fyra på utflykt till ett äventyrscamp, också detta i egenskap av fixare i skolans föräldraförening, men det får bli ett annat inlägg, kanske. Nu måste jag komma fram till själva avslutningen.
På facebookforum för utlandssvenskar läste jag om föräldrar i Frankrike och Tyskland och andra utländska länder som snyftade lite sentimentalt över att deras barn gick miste om den fina traditionen svensk skolavslutning, med syrener och den blomstertid nu kommer. Syrener har vi inga här, och den blomstertid har ju redan kommit för länge sedan, men skolavslutning hade vi, och fint var det. Precis som i fjol.
Vår skolavslutning börjar när skoldagen slutar, klockan 17.30, så föräldrar har möjlighet att ta sig dit. Någon hade sponsrat med en uppblåsbar hoppborg, grillen tändes och barnen uppträdde på scenen.
Sverker dansade också.
Hade vi ordnat, ska jag väl säga, för det var föräldraföreningen som fixat i år igen. Offrat fredagskvällar till möten (som hade kunnat klaras av på 30 minuter men som alltid pågick till midnatt), åkt och handlat, pyntat skolgården och bakat.
We fix!
Här i barhörnet tillbringade jag större delen av kvällen och sålde massor av öl och bifanas och sangria och bakverk.
Mina bullar hade tuff konkurrens i år, men klarade sig rätt bra.
När alla gått hem, inklusive Sverker och barnen, var föräldraföreningen kvar och städade upp, drack upp sangrian och sjöng karaoke så det ekade över hela byn. Jag sjöng ”Don´t stop believing” innan jag gick hem.
Sangria à la föräldraförening
Någon skolavslutning blev det inte på min språkkurs däremot. Mina klasskamrater gjorde sin examen i maj, den som jag gjorde i november, och sedan kom de inte tillbaka. Fátima och jag fortsatte maj ut, men nu finns det ingen grupp till mig så jag har lite ofrivilligt sommarlov tills vidare och till hösten vet jag inte om jag kommer att ha tid med studier i portugisiska. Faktiskt.
Det kan vara så att jag haft min sista lektion med fröken Fátima, efter fem terminer, och att denna väldigt speciella period i mitt liv tagit slut bara sådår, utan firande eller avsked. Vi får se.
Nu är vi i alla fall inne på sommarlovets femte dag av cirka hundra, och har redan hunnit med mer än jag kommer att hinna skriva ikapp om, men jag ska försöka.
Håll utkik efter inläggen ”Folkfest i Lissabon”, ”På marsch i Cascais”, ”Fem mil i veckan” och så det där om fiskarhustrun. I huvudet har jag också länge haft ett inlägg om ”Mina portugisiska favoritord” och ett om ”Att få tiden att gå”, ett av mina minsta bekymmer.
Gilla gärna Bortugal på facebook också om ni vill ha koll på nya inlägg och lite annat däremellan. Och asawinald på instagram.
Pingback: Bortugal | Sommarplaner
Har inget vettigt att säga, bara att jag blev så glad över det här inlägget. Det också! Härligt skolavslutning, härlig miljö, bakverk och sangria! Tackl för det!
Det var väl vettigt sagt, Casa Annika! Glad att du blev glad! Så trist att Jesús skolavslutning krockade med den förbaskade fotbollen! /Åsa
Vilken underbar idé, det där med att få betygen en vecka efter skolavslutningen! Ser framför mig hur den ”förhatliga sista veckan” i årskurs nio skulle försvinna. För att inte prata om alla försök att förklara för eleverna att ”det spelar ingen roll om vi skippar sista veckan, då kommer det en annan sista vecka”…
Precis, Marina. Konstgjord andning och krystade aktiviteter en hel vecka minst efter betygen är satta är inte kul för någon, plus att betygen ju måste sättas i farten snarare än i lugn och ro, kanske till och med i samråd med kollegor som kanske inte heller är helt stirriga. /Åsa
Jag tror att skolavslutningarna är svårast om man upplevt både ock – i alla fall för barnen. Jag hade det ganska svårt när barnen bytte skola i Sverige och plötligt varken hade luciatåg eller skolavslutningar där föräldrar får närvara. För sonen var det inga problem men för dottern var det en sorg. Men jag är som jag är och har skapat egna traditioner i samband med avslutningar. Nu blir det annorlunda igen med barn i två olika länder.
Barn är så olika, Mactilda. En del är mer känsliga för förändringar än andra. Lika med vuxna egentligen ju. I vilket fall som helst så gör du nog rätt som skapar egna traditioner. Det är rätt fint att ha. /Åsa
Vi hade en bra skolavslutning på Svenska Skolan, avslutade med Den blomstertid… ”precis som man ska”. Fast det hade varit kul med mer spanska influenser, tycker jag nog.
Jag är så avundsjuk på alla era utflykter! Sonens regnar inne (va?!) eller så går de till ställen de varit på förut. Nytt blod behövs, tror jag.
Jag är mäkta imponerad över vad de får lära sig i den portugisiska skolan.
Jag är också mäkta imponerad, Emma. Och det utan deviser som att lärande ska vara lustfyllt. Det verkar vara det ändå. Den blomstertid är ju vacker, så ska det vara! /Åsa
Älskar att ni verkar har så många uppvisningar, teatrar och föreställningar i ert Portugal! Känns som portugiser gillar att uppträda. Jag har otroligt dålig koll på portugisiska kändisar (skådespelare, musiker etc), är det några man borde känna till?
Jag är själv dålig på dem, Scandispain. Jag är ju invandrare 😉 men jag älskar Ana Moura!
Tänk vad en skolavslutning kan se olika ut fast vi är i samma land och bara några mil från varandra . I Biancas skola började avslutningen kl.9 , barnen gick till kyrkan med påsar fulla med kakor och godis . Efter kyrkbesöket hade dom picknick ute på kyrkogården . Vi föräldrar var inte bjudna och inte ens fröken var närvarande .
Samma är dock att betygen delas ut senare
här i våran skola den 17 / 6 .
Jag som gillar att vara med i skolan och hade sett fram emot att möta dom föräldrar jag inte träffat än blev lite besviken , men huvudsaken var ju att barnen var nöjda , även om jag föredragit eran avslutning .
Ja det är väldigt vad det är olika. Annelie. Så är det ju i Sverige också. Olika från skola till skola. Här är det föräldraföreningen som fixar. Rätt mysig fest faktiskt, både för vuxna och barn. /Åsa
Jag läste också den där tråden med lite deppiga utlandssvenska föräldrar som önskad att deras barn också skulle få fina skolavslutningar 🙂 Nu vet jag inte ännu hur de gör på Atlas skola här i Tyskland men är det ingen så blir jag faktiskt inte så upprörd. Visst var skolavslutningarna fina när man va liten men va fasen, de var sååå långtråkiga. Låt en gå hem och ut i friheten istället för att stå/sitta och vänta, sjunga och kramas stelt med fröken.
Som sagt, jag blir inte superledsen om man får komma och hämta sin unge som vilken dag som helst, jag tar seden dit jag kommer 😉
Kul med lite extra tycker jag, för barnen, (och för mig som får dricka sangria och sjunga Don´t stop believing ) men att det ska vara som i Sverige kan man ju knappast förvänta sig, Lanclin. Det är mycket sverigelängtan i den gruppen ibland. Jag minns skolavslutningarna på högstadieskolan jag jobbade på i Sverige. Eleverna ville bara gå hem, så man drog ut på det lite, höll ett långt tal bara för att jäklas, nä, skoja bara. Högstadielever är ett släkte för sig självt. /Åsa