Äntligen hemma – bland kattmördare och angivare..

Det är skönt att vara hemma igen, efter att ha flängt runt två helger i rad och sett Portugal från söder till norr. Missförstå mig rätt, det var alldeles fantastiskt och jag vill efter dessa bägge utflykter både återvända till alla platser vi besökte och upptäcka mer av Portugal, men inte just nu. Just nu och så långt framåt i framtiden som jag kan se utan att få svindel vill jag vara här. Bland kattmördare och angivare. Det låter kanske inte så trevligt men det är inte så farligt som det låter tack och lov.

Det var grannfrun, hon med tiokiloskatten som inte får gå ut, som avslöjade för mig i förtroende häromdagen att Byäldsten (han med kaninen i säcken) inte bara hatar utan också mördar katter. Han kokar ihop en giftig sörja av döda katter som han ger till katter han vill döda, viskade hon till mig där vi gick på kullerstensgatorna i sällskap hem från busshållsplatsen. Av det drar jag slutsatsen att grannfrun inte riktigt har alla hästar i stallet, men det har jag i och för sig misstänkt länge. Det gör mig inget så länge hon håller sig i sitt hus och vi i vårt.

Sverker och den påstådde kattmördaren på äventyr

Byäldsten/kattmördaren däremot drog en helt annan historia om något helt annat när vi träffade honom senast, en helt annan dag. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag såg hur Sverker försökte se ut som om han förstod något alls av den gamles svada. Det är långa otydliga haranger kryddade med gammaldags uttryck. Och så är det ju på portugisiska. Det är knappt tjejerna och jag förstår hans rotvälska och då använder han ändå också gärna gester och kroppspråk. Särskilt den här gången!

Föreställ er gubben, vänd helt och hållet mot en förbryllad Sverker, ignorerandes min existens (som vanligt om Sverker är med) Han (gubben, inte Sverker) gör snuttande ljud med sin nästan tandlösa mun och vyssjande rörelser med armarna där bysten skulle varit om han inte varit en gubbe. Han pratar och pratar och snuttar och vyssjar. Rösten blir så och då lite pipig och klagande. Sverker ler lite osäkert, men ser mer och mer förbryllad ut och man riktigt ser hur han försöker tolka allt detta till något tillnärmelsevis begripligt. Till ingen nytta.

Under tiden vi stod där och lyssnade på Byäldsten kom vår lilla Ilse-katt och strök runt oss. ”Om jag kunnat böja mig ned hade jag velat klappa den där lilla”, sa Byäldsten. ”Det var en fin en!” Precis då kommer grannfrun gående och hälsar artigt, ”Bom dia, tudo bem?”, men när hon gått förbi gör hon korstecknet över bröstet, ser jag. Jag vet inte vad hon fått det där med katthatet från men jag vet att Byäldsten gillar att retas och skoja med folk. Det kanske inte hon fattat?

När Byäldsten var nyfödd hade hans mamma ingen bröstmjölk, men som tur var fanns det en annan kvinna några hus bort som också just fött barn. Hon hade mjölk, så tack vare henne överlevde han. När hans mamma något år senare födde tvillingar fanns det däremot ingen i byn som fött barn nyligen, till deras förtvivlan. Ingen som hade bröstmjölk, så tvillingarna dog. Hur många av syskonen som överlevde tack vare grannars bröstmjölk och hur många som svalt ihjäl på grund av dålig tajming i grannskapet kunde jag inte hålla reda på, men han höll på ett bra tag. Räknade, vyssjade, snuttade. Apropå vad och varför han ville berätta detta för Sverker vet vi inte, men visst är det något att tänka på, vad han varit med om under sin livstid, tack vare en grannfru med bröstmjölk.

När han berättat färdigt, lyft på kepsen till avsked, tagit sin hacka och gått vidare tittar Sverker frågande på mig. VAD var det där?! Tur jag var med annars hade han aldrig fått veta!

Så här vacker natur har vi också som granne, och nu blommar den som allra vackrast.

Ett lupinhav vid havet

En annan dag hände något helt annat och väldigt oväntat på grannfronten På väg hem från skolan ropade och vinkade paret i kurvan åt oss, de som ibland är ute och går med en gås. De brukar hälsa Bom dia eller Boa tarde, men inte särskilt hjärtligt och gåsen verkar lite ilsken av sig. Hittills hade de inte pratat med oss men nu stod de plötsligt där och ropade att de hade något de ville ge oss. Som tur var så var det inte gåsen, utan en hel säck med kläder och skor som de tydligen ville ge till våra barn.

Kläderna kom från en holländsk familj som hyrt ett hus av dem, och de ville hemskt gärna att just våra barn skulle ha dem för det var ”alltid så roligt att se flickorna cykla förbi på väg till och från skolan, och det skulle vara så roligt att se kläderna på just dem!” En blommig täckjacka och en päls bland annat som barnen prompt skulle ha på sig i skolan nästa dag fast det börjar bli rätt varmt här nu. Nu lät det som att jag inte uppskattade kläderna och så är det inte alls. Jag blev alldeles rörd och lite full i skratt.

Grann blomma hemma på vår gata i byn

Vem av grannarna som anmälde Sverkers grushög till polisen vet vi fortfarande inte, men det var på grund av det vi blev kallade till polisen för ett par veckor sedan, i fall någon fortfarande undrar. Vi var ganska nervösa på väg till polisstationen, och lättade sedan över att det bara gällde grushögen. Inte för att vi haft något olagligt för oss (förutom grushögen) men ändå. Högen är borta nu men vi ska tydligen betala böter för att vi haft den där, utanför vår tomt. Jag är ganska säker på att det är belgiskan på vår gata som anmälde högen. Hon som aldrig hälsar, men veta kan man inte.

Sverker, den illegala grushögen och den påstådde kattmördaren.

Det är jobbigt att ha grannar. Underhållande, men jobbigt. Det tar på krafterna.

Tar på krafterna gör det att cykla runt i skogen flera timmar också. Det gör Sverker sedan en tid tillbaka någon gång i veckan ihop med ett gäng grubbar (grabb-gubbar) från grannskapet. ”Vad roligt att pappa också börjar få kompisar här!” kommenterade Frida detta, och det har hon ju rätt i.

Sverker & amigos

I morgon är det i alla fall Dia de Liberdade till minne av revolutionen och helgdag, så vi har långhelg och lite extra tid att läsa på inför kommande korta skolveckas fyra (!) prov. Possessiva pronomen, fraktioner och klassificering av djur, stenar och växter, men vi hinner ändå med lite strandliv. I morgon är det nästan sommar, efter den kallaste våren i Portugal på 30 år, men vi klagar inte. Varken på grannar eller väder.

Guincho igår.

Jag har fler grannhistorier på lut, men först kanske lite Lissabon eller massor av blommor i ett inlägg? Vad tycker ni?