Att ändå säga ja

Jag kanske trivs bättre under den så kallade korkeken än mitt i karnevalsyran men så händer det ändå, att jag blir smittad av glädjen och feststämningen. Plötsligt flyttas mina gränser fram lite. Jag känner att det är dags att sluta vara åskådare och börja delta. Plötsligt känner jag mig inte som Ferdinand utan vill också vara med och bidra och delta, så när jag får frågan igen mitt i karnevalsvimlet är mitt svar inte en generad axelryckning utan ett ja.

Det var ungefär här det hände att jag helt nykter hörde mig själv säga att ”Ja, jag vill faktiskt gå med i nästa års karneval!”

Jag drabbades väl av den allmänna glädjen, gemenskapen och av alla leenden. Mitt försvar smälte bort och där stod jag alltså och sa ja och lovade. Det kändes som en bra idé där och då. Vi får se hur det känns nästa år, men nu har jag alltså lovat jag har för  avsikt att hålla mitt löfte.

Tro för den skull inte att jag helt tappat all självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt. Jag hade ju blivit bättre på att säga nej, påstod jag. Jag lovade bort mig till den lataste gruppen, den som inte kör ett inövat synkroniserat dansnummer, utan bara går med och ser glada ut. Den grupp som inte syr allt själva utan låter sy upp. En grupp bestående av mammor jag känner ganska bra efter att vi fixat våra döttrars dräkter tillsammans tre år i rad, och som absolut inte ska framföra något dansnummer. Där har vi ju det där berömda lagom. Inte ta i så man spricker. Det finns folk som karnevalar lagom här med, precis som det finns eldsjälar som kan dansa i Norrland.

Kanske kommer jag att känna mig som Ferdinand på arenan, men tänk om jag faktiskt kommer att tycka att det är kul? Kanske blir jag helt biten och går med i en dansande grupp som har syjunta halva vintern året därpå. Vem vet? Det här var kanske sista året jag stod i vägkanten och såg karnevalståget dansa förbi sex gånger, och sista gången jag tog 437 bilder på det hela. Nästa år kanske någon tar en bild på mig! (Hu!)

I alla fall är det tur att det är ett år till nästa karneval, särskilt nu när jag lovat vara med, fast å andra sidan innebär det ju att jag måste våndas ett helt år. Jag är redan lite nervös. Spänningen är faktiskt olidlig. Vad ska det bli för tema? Vad ska vi ha för dräkt? Det kan bli allt från nätstrumpbyxor, peruk och lösögonfransar till en grisskär pälsoverall och gummistövlar och vad som helst däremellan.

Kanske ska jag gå (halvdansa) genom byn blåmålad och iklädd trikåer?

Eller grönmålad?

Eller som fiskedamm?

Jag känner att jag skulle göra mig bra som Angry Bird

Eller som en tetris-bit!

Men det kanske blir med hästrumpa?

Så här gick ”mitt” lag genom byn i år, som casinohjul.

Jag kan egentligen bara vara säker på att det inte blir något av alternativen ovan.

Här har jag skrivit mer om karnevalen