Jag kommer ju ifrån en by, och även om jag inte har några direkt negativa minnen av den byn trodde jag egentligen aldrig att jag skulle bli en bybo igen när jag väl tagit mig därifrån. Läs mer om det här om du vill. Jag trodde jag skulle bo i en storstad eller kanske i en husbil eller en båt och alltid vara på väg, men nu bor jag i en by. Det var bara blev så, och att det blev just den här byn var bara en slump. Eller ödet.
Vi hade vissa kriterier. Vi ville se havet, kunna gå till havet och även ha gångavstånd till skola och affär. Vi hade egentligen bett att få se ett annat hus i en annan by, men av någon anledning ville mäklaren visa oss det här huset i stället och resten är historia. Kärlek vid första ögonkastet och allt det där. I alla fall vad gäller huset. Byn fick vi liksom på köpet, och kanske var det inte kärlek vid varken första eller andra ögonkastet där, utan mer en chansning. Det kan funka, tänkte vi, men det fanns en viss oro. Jag drömde till och med mardrömmar om byborna i början, innan vi fått någon känsla för vad det egentligen var för grannar vi fått och hur stämningen var i byn.
Hur många byar i världen finns det inte där man tittar snett på nykomlingar och inte ger folk en chans förrän de bott där i minst tre generationer och knappt då? Visst hade det lätt kunnat vara så att folk i byn varit bittra och otrevliga mot utlänningar som kom och köpte upp hus i deras by. Särskilt som de nog inte riktigt får klart för sig vad de där utlänningarna gör i deras by egentligen. Jag kan ibland nästan tycka att de borde vara lite sura på oss, men om de är det så har de i alla fall inte visat det, vilket är skönt. Vilken mardröm det hade varit om folk hade vägrat hälsa på oss, demonstrativt vänt ryggen till eller gått över på andra sidan gatan för att slippa möta oss, kanske vägrat låta sina barn leka med våra, om det tystnat i lilla affären när vi kom in, eller om de kanske till och med gett oss onda ögat, eller spottat efter oss.
De står därutanför med facklorna nu, brukar Sverker säga. Det sa han i och för sig i Vikingshill också. Egentligen är det inte alls roligt, och jag vet inte vad han fått det ifrån. Någon film, där alla i samhället utsett någon till syndabock, och nu ska hen minsann ska få. Sådant händer inte bara på film tyvärr.
Som tur är så har byborna i vår by varit trevliga och välkomnande, så vår upplevelse av att invandra till en by har hittills bara varit positiva. Det är trevligt att känna igen folk, att stanna och växla ett par ord med var och varannan man möter, om väder och vind, om skolan och annat. Det är skönt och praktiskt att det vi behöver ryms inom gångavstånd, att kunna gå till fots till skolan, till affären och till tjejernas dans. Det tar lite extra lång tid att gå dit man ska, just för att man stannar och pratar lite med någon granne, någon av barnens kamraters mamma eller mormor eller farfar, men man har ju inte bråttom.
Folk man byter några ord med var och varannan dag
Det är tydligt att folk har koll på en. Någon gång för bara någon månad sedan hamnade vi mitt i en regnskur på vägen från skolan och fick skjuts av någon vi aldrig sett förut som bodde längre bort längs vår väg, men som tydligen kände igen oss och visste var vi bodde. Häromdagen ropade en gubbe som vi inte kände igen efter oss och frågade varför vi inte cyklade till skolan längre. (Trasig cykel)
Cyklarna lagade!
När någon av tjejerna är sjuk blir det mycket ojanden och omtanke, tips om huskurer samt teorier om vad de blivit sjuka av. ”De är ju inte vana vid klimatet här” är den vanligaste teorin, som om de vore sjuka oftare än andra barn i byn vilket de inte är. Att skära en morot och lägga i socker tills sockret blir orange och sedan ge det till barnet att äta är en av huskurerna. Den har vi inte provat men vi uppskattar omtanken.
Broccoligränds egen ”fönstertittare” är både omtänksam, pratsam och nyfiken.
Jag tvivlar på att vi hade hittat hem på samma sätt i en större stad. Om det varit lika bra i någon annan by får vi väl aldrig veta, men ibland åker vi till andra byar och känner efter. Byn vid världens ände till exempel. Kanske får ni följa med till någon mer by i någon av de kommande luckorna.
Just nu kan jag inte komma på något negativt med att bo i just den här byn, grisen i säcken som vi fick på köpet. Det känns bra. Tur det. Annars hade det varit lite jobbigt.
Våran marina är lite som en by tror jag, haha. Vi bor längst ut på en av bryggorna vilket innebär att vi måste passera ca 20 husbåtar på vägen in/ut. Det är många att stanna och prata med… varje gång, haha. Ni måste komma och hälsa på förresten! 🙂
Ja där har ni nog en speciell sammanhållning, FreedomHelena! Nu när ni varit borta ett tag vill väl alla höra hur ni haft det. (De kanske inte läst bloggen!)