En sak som är roligt med portugisiska är att det är så syntetiskt! Syntetiska språk är språk där man trycker in mycket information i ändelser, som till exempel tempus, modus och person. I analytiska språk uttrycker man saker med fler ord i stället för att ha en massa ändelser.
Alla verb kan böjas åt hur många håll som helst nästan!
Svenska är analytiskt. Portugisiska är väldigt syntetiskt, vilket betyder att alla verb ska böjas efter don och person och rätt tid. Till och med infinitiv böjs efter person i portugisiskan (personligt infinitiv)! Väldigt mycket i kommunikationen hänger på att man får till ändelsen rätt, Viktiga saker som typ vem det handlar om och när det utspelar sig och om det verkligen har hänt eller bara rent hypotetiskt skulle kunna hända. Det gäller att man håller tungan rätt i mun så man inte råkar säga ”Jag har ätit” i stället för ”Han skulle vilja äta” eller pratar om någon helt annans framtid i stället för sitt eget förflutna.
Jag hade ju vant mig via spanskan vid att man stoppar in en massa i verbet, men i portugisiskan tar men det hela ett steg längre, så det blir ännu roligare. Och krångligare. I portugisiskan kan man nämligen ta objekten, både det direkta och det indirekta, baka ihop dem enligt speciella regler, och knöla in dem i mitten av ett verb. Man måste i och för sig dela av med bindestreck, vilket gör det lite lättare att bena ut vad som är var när man råkar på ett sådant allt-i-ett-ord, och ser ganska lustigt ut.
Portugisiska: dar-lho-ia
Svenska: Jag skulle ge honom den
Verbet dar (att ge) +(lhe (honom) + o (den))= lho + ia som är ändelsen som visar att det handlar om något villkorligt. (Hoppas det blev rätt!)
Förresten så är julkrubban på plats i Cascais!
Pariserhjulet är också där i år igen, plus ett tält med som man kan åka skridskor i, fast det har vi inte gjort. Än.
Jul-Aloe-Veran blommar för fullt
Ett jesusbarn i har de satt i rondellen också för säkerhets skull. Pusaram-no lá. (De satte honom där)
Vissa bokstäver försvinner eller förändras i processen också, som till exempel att l blir n efter m och ão, och ibland måste man ta bort ett s någonstans och lägga till ett l på att annat ställe för att det ska bli rätt, som när man lägger ihop damos (vi ger) med o (den/det) så blir det plötsligt inte damos-o utan dámo-lo, och escreveram (de skrev) + a (den det) blir inte escreveram-a utan escreveram-na. Av någon outgrundlig anledning.
Det är lite som rebusar eller ekvationer, där x upphöjt till y inom parentes blir 2 eller så när man väl benat ut det hela efter konstens alla regler, så om man gillar klurigheter är det ju perfekt. Jag gillar ju grammatik, men det känns som att jag aldrig kommer att kunna säga saker som da-lho-ia, eller compra-to-ei eller pagá-mo-ava på ett avslappnat sätt utan att våndas lite och undra över vad det egentligen är jag säger.
Behöver inte bry sig om grammatik!
På kursen när vi övar blir jag förstås tvungen. Då kommer det böjda ordet ut i slow-motion och jag måste kanske till och med grimasera lite för att få ur mig ett lite frågande emprestá-mo-as? eller dylikt. (du kommer att låna ut den till mej? – om det blev rätt alltså!) Som tur är används det mest i skrift, och då behöver man ju inte vara lika snabb utan kan fundera över de olika delarna lite grann i lugn och ro. När man läser slipper man ju också stå där som ett fån inför folk och förstå verbet men undra Vem? Vad? Till vem? När? Är det sant? Ska jag till er eller har ni till oss eller skulle han till dem? så det är tur att folk inte pratar så syntetiskt som man skriver.
Jag satt och tragglade detta till provet (helt i onödan då det inte dök upp) när vi var på simning med Fridas klass för några veckor sedan och kände att nu har jag nog rört ihop allt totalt, så jag bad Fridas fröken om hjälp. Hon visste inte heller riktigt vad som var rätt och fel visade det sig, vilket ju var till viss tröst men inte till någon hjälp. När jag frågade fröken Fátima om man kunde säga regá-mas-ias (Du skulle vattna dem åt mej – var det väl?) var hon tvungen att ställa upp det på tavlan, ta ett steg tillbaka och fundera lite, sudda lite, stryka över, skriva dit igen, innan hon kände sig säker på att det hette regar-mas-ias, vilket ju gör att det känns mer än okej att tycka att detta är svårt. Och hur var det nu med emprestá-no-las-ias? Någon skulle låna någon något? Det höll vi också på med ett bra tag.
Det är verkligen sjukt krångligt, så krångligt att inte ens portugiserna själva har riktigt har koll på det. Med ett sådant syntetiskt språk behöver de inget suduko eller andra klurigheter som tidsfördriv!
Den har veckan har jag inte haft någon tid att fördriva med att konjugera verb och baka in objekt i dem. Jag har knappt hunnit göra läxorna faktiskt. Fröken Fátima har satt in extralektioner så vi ska kunna ta jullov med gott samvete och öser på med läxor som att jag inte hade något annat för mig. Det brukar jag ju inte ha, men denna vecka har det förutom badhusförmiddagen med Fridas klass också varit möten och fixande inför föräldraföreningens årliga julfest som går av stapeln i kväll, och barnen har haft dansträningar inför helgens dubbla sociedadjulfester, så jag har hämtat och lämnat och hängt vid sociedaderna på kvällarna. Då har jag även passat på att sälja lotter till skolans julfest. Nästan julstress i Bortugal alltså!
Fast bara nästan. Vi hann minsann med en utflykt till skogen i alla fall, och hittade gula kantareller för första gången här!
Och så har jag ju hunnit skriva det här! En skolutflykt till Lissabon har också hunnits med. Den får ni läsa om i morgon!
Pepparkaksbak har också hunnits med!
Pingback: Bortugal | Bortugal fyller tre år!
Men vad spännande! Jag älskar grammatik och blir sugen på att damma av mina portugisiska-studier…
Ja gör det, Annika! Det finns så mycket spännande i portugisiskan! /Åsa
Alltså, folk skriver knappast ens så här! Jag har bara en enda kollega som regelbundet använder de här uttrycken. Jag vet, eftersom jag reagerar när jag får ett mejl från henne.
Om teveprogram kan jag ju alltså inte ge tips. Men under mina första år tittade jag på en portugisisk såpopera som gick sent på eftermiddagen när jag tröttnat på att sitta hemma och jobba, och P inte kommit hem än. De brukar tala väldigt tydligt i såpoperor och det är en massa bra vardagsvokabulär. Men det ska vara en portugisisk, och de flesta är ju brasilianska.
Så du menar att jag lär mig dett helt i onödan, Annannan? Tur att jag tycker det är kul i så fall. Jag har faktiskt stött på sådana där omständiga konstruktioer och de sammansatta mindre vanliga formerna i böcker. Jantara : hade ätit middag och sådant, och även sådana med bindestreck. Det vore lite lustigt om jag började gå omkring och prata så! 🙂 Angående TV-serier så har jag blivit tipsad om Mar Salgada men jag tror den hann sluta gå innan jag hann se den, och så någon som hette Coração någonting. Det har inte varit läge och jag har inte lyckats spela in. /Åsa
Det later krangligt..men det verkar fint att ha barn som lar sig grunderna sa blir du ”tvungen” till att lara dig ocksa. Nar jag bodde i Frankrike larde jag mig mycket av TVn. Arabiska har jag inte vagat mig pa annu. Antagligen for att jag inte behovt. I bade Doha och Dubai finns det over 200 nationaliter och engelskan pratas overallt. Manga araber pratar dessutom franska vilket hjalper mig ibland. Min pojkvan ar fran Libanon och dar ar alla tresprakig eftersom det varit franskt tidigare och engelskan ar ocksa obligatoriskt. Jag pratar engelska/franska med mina pojkvans foraldrar och dom svarar pa franska.
Jag kan dock en hel del svordomar pa arabiska men dar ar ingen grammatik inblandat.. Vad som an hander fungerar alltid Inshallah som svar till det mesta.
Arabiska verkar ju svårt med tanke på att de har ett helt annat alfabet också, så tur att det funkar med engelska då. Och ja, jag lär mig jättemycket genom barnen och försöker hålla jämn takt med dem. Det är roligt att höra dem prata portugisiska. Deras pappa har ju halkat efter lite så han förstår knappt vad de säger, så det är tur att de pratar svenska också! /Åsa
Det är intressant att läsa detta ur ett språklärarperspektiv!
Obs! Ingen SÄGER så (dativuttrycken ovan), det är skriftspråksuttryck!
Om du lyssnar efter hur människor pratar tror jag att du kommer att upptäcka att de allra flesta i de allra flesta sammanhang använder den enklaste formen när det finns alternativ. Till exempel säger man nästan alltid ”vou fazer” och inte ”farei”.
Och inte så sällan säger portugiser också fel. Fast det betraktas nog inte som riktigt bildat.
Nu när vi inte bor i lägenhet där vardagsrummet är genomgångsrum tittar jag nästan aldrig på teve (Ps domän), men förr fanns det ett roligt program, Cuidado com a lingua, som tog upp svåra uttryck och fällor i språket. Med min favoritskådis Diogo Infante.
Det låter som ett roligt program, Annannan! Jag tittar överhuvudtaget alldeles för lite på portugisisk TV, nästan inte alls. Och jo, jag vet att folk inte använder den futurumformen i tal och verben med objekten i, och inte heller den där mais do perfeito composto ”falara, falaras, falara, faláramos, falaram” hade talat, men det är kul att kunna! Vore kul att kunna, ska jag väl säga, och när det dyker upp i skrift blir det ju som att lösa en rebus mitt alltihop. 🙂 Har förresten sett halva Lisbon Story nu och ska fortsätta titta a s a p. (: /Åsa
Diogo Infante såg ju väldigt sympatisk ut! 🙂
Portugisiska verkar krångligt i mina öron, och då är jag ändå en person som gillar grammatik. Åtminstone gjorde jag det förr, när jag höll på med isländska. Isländska är också ganska bökigt grammatiskt, med fyra kasus, konjunktiv i både presens och imperfekt och böjningar efter både person (verb) och kön (adjektiv). En man är t.ex svangur (hungrig) och en kvinna är svöng (hungrig). Personnamn böjs också. Jag heter ju Helena, men om man ska gå hem till mig så går man hem ”til Helenu”. Osv osv. Ändå låter det inte alls lika krångligt som portugisiska… Dessutom blir jag sämre och sämre på isländska tyvärr.