Att få portugisiskt körkort

Om ditt svenska körkort går ut medan du bor utomlands får du inget nytt från Sverige utan måste ansöka om ett nytt i landet där du bor. Så stod det i ett inlägg som någon i en facebookgrupp för utlandssvenskar hade lagt ut. Genast började jag rota nervöst i väskan efter mitt körkort och inte blev jag lugnare när jag fick upp det. Det gick ju ut den här månaden! Plötsligt var det slut med att sitta och scrolla flödet i godan ro på tåget där jag satt på tåget på väg hem. Detta behövde jag ta tag i genast!

Frågorna var många. Vart går man och när har de öppet och vad ska man ha med sig? Hur många timmar måste man köa? Måste man göra något slags test? (gud förbjude för jag vet inte riktigt hur man kör i rondeller utan improviserar varje gång)

Lite nervös blev jag också eftersom jag vet att jag missat/struntat i att registrera mitt körkort hos trafikmyndigheten IMT, vilket man egentligen måste göra när man är skriven här. Det har jag missat/struntat i trots att deras kontor ligger nästan granne med mitt jobb och jag brukar parkera precis där och tänka att usch jag måste ta tag i det där med registreringen av körkortet också, men inte just nu och hu vilken lång kö ända ut på gatan, och det är kön bara till att ta kölapp!

Att jag borde ha registrerat körkortet vet jag mycket väl för det har självaste farbror polisen talat om för mig två gånger vid två tillfällen då jag blivit stoppad. Ojdå! sa jag bägge gångerna. Det hade jag ingen aning om! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt och jag ska genast se till att få det gjort tack så mycket! men nu var det nog ett år sedan jag sa det sist. Kan man straffas för det i efterhand? Kanske genom att man inte får något nytt körkort?

Kanske var det ändå inte så krångligt. Jag slängde ut frågan i en annan facebookgrupp, Svenskar i Lissabon. Vet någon var man går…? och fick svaret att det finns ju ett litet kontor i Cascais vid stationen. Dit var jag ju på väg, och när jag klev av fick jag syn på det, oansenligt och inte särskilt förtroendeingivande. Kunde det verkligen vara här de utfärdade körkort?

Tveksamt stegade jag in och framförde mitt ärende. Jodå. Jag behövde bara ha med mig intyget på att jag var registrerad som boende här, någon form av identifikation och så själva körkortet och 45 Euro, så skulle de fixa det.

Nästa dag var jag där med allt som behövdes och fick veta att jag måste komma tillbaka och träffa en läkare som kunde skriva ut ett intyg. Läkaren skulle komma till det lilla kyffet på stationen på onsdag klockan fyra, kunde jag komma då?

Självklart var jag punktlig, men det hade jag inte mycket för. I väntrummet som bestod av en bänk innanför dörren satt fem gubbar, som tydligen hade tid före mig visade det sig när läkaren väl kom, en timme senare. En efter en gick de in till farbror doktorn med sina kepsar och pressveck och slitna kavajer och svarade på frågor om diabetes och yrsel och syn, det hörde jag tydligt. Så stämplades det och de kom ut en efter en och så var det min tur. Nej, jag hade inte heller diabetes, yrsel, hjärtsvikt eller dålig syn, sa jag så jag fick min stämpel och nya direktiv.

Jag skulle gå till IMT i Lissabon, visste jag var det låg? (jadå!) klockan två på onsdag, men jag måste ringa ett visst telefonnummer klockan ett, annars skulle jag bli av med min tid och behöva vänta flera timmar. Det lät ju underligt, men okej.

På tisdagen var jag lite nervös för det hela. Jag blev tvungen att gå ut från min lektion för att ringa, och ett par minuter senare var jag tillbaka, synbarligen upprörd. En man hade svarat, och i bakgrunden lät det som att han var på en tågstation för jag hörde högtalarröster. ”God dag…….är det här hos IMT…?” inledde jag tveksamt och fick en lång svada till svar om att det var det minsann inte och vad ville jag egentligen?

Jag bad om ursäkt, la på och ringde det andra numret jag fått men samma ilskna röst svarade och sa att jag minsann inte ringt til INT och vem var jag och varför ringde jag och varifrån hade jag fått hans nummer. Hade jag något namn? Ja, Rui någonting stod det ju på lappen med numret och det visade sig vara han. Det var ju lite förvånande men kanske ändå goda nyheter. Nu ville han veta varifrån jag fått hans nummer och han lät inte glad. Jag uppgav kontoret på stationen i Cascais som källa och det verkade han känna igen. Nu ville han ha mitt namn. Jag var ju inte den enda som ringde, lät han mig veta. ”Jaha, Senhora Asa Maria, nu börjar vi komma någonstans, det är så det går till. Man prestenterar sig och talar om sitt ärende, det är så man gör. Dåså!” Och så bröts samtalet och när jag ringde upp igen svarade han inte. Vaddå så det går till och så man gör? Vad skulle jag göra härnäst?

När jag berättade för eleverna om det hela insisterade de på att få ringa upp honom och se vad det var frågan om, och se då var han plötsligt jättetrevlig i luren. Kanske för att samtalet inleddes med namn och ärende, vad vet jag. Det var tydligen i sin ordning alltihop och det var bara att gå till receptionen om en timme och säga att Rui hade skickat mig. Men vem var han och vad var hans roll i det hela? Det skulle jag snart få veta.

I receptionen behövde jag bara visa upp lappen med Ruis namn och telefonnummer så sa kvinnan bakom disken ”Ah, Senhora Asa Maria!. Jag skulle ge dig den här” och så tog hon fram ett kuvert med mitt lite förvrängda namn och ur kuvertet tog hon fram en nummerlapp med siffran 187 på. ”Det är snart din tur!”

Konstigt att lappen var gulnad också, men den hade i alla fall rätt datum, och verkar ha tryckts ut när jag ringde.

Jag blev faktiskt full i skratt åt det hela. Den viktiga herrn som jag trodde skulle utfärda mitt körkort och kanske ställa svåra frågor till mig om rondellkörning var en mellanhand placerad där av kontoret på stationen i Cascais för att ta kölapp i förväg åt deras kunder, det vill säga om de ringde i förväg.

Detta var nog första gången här i Portugal som jag fick de eventuella fördomar jag eventuellt har nedärvda i mitt nordiska blod om att i sydligare länder är det inte så ordnat som man är van vid utan det kan vara lite hur som helst – bekräftade. Man kan till exempel betala 45 Euro i ett kyffe vid stationen dit det kommer en liten läkare en timme försent och stämplar godkänt på gubbar och utlänningar på löpande band, och sedan skickas man till själva myndigheten men slipper köa för man har betalat extra för att en mellanhand ska dra kölappen åt en.

När det var min tur, efter fem minuter, satt jag tyst och lyssnade på hur damen i luckan skrattade och skämtade med sina kollegor till höger och vänster, och sedan kom det en fjärde kollega och sa något roligt och så skrattade de högt en stund innan de knapprade in olika uppgifter på datorerna och jag tänkte att de verkade ha rätt roligt på jobbet för att vara Europas fjärde minst lyckliga folk, för det hade jag just hunnit läsa under de fem minuterna jag fick vänta, och tänkt att jag måste skriva ett inlägg om någon gång.

Trettio Euro kostade kalaset och så fick jag ett tillfälligt intyg som jag kunde köra på tills körkortet kom. Innan jag gick skulle jag få ta ett foto också, och mitt gamla körkort behöll de. Det var jag inte riktigt beredd på, att jag skulle behöva skiljas från det. Det hade jag ju haft i tio år, nästan lika länge som jag varit mamma, och kanske var det mitt sista svenska körkort. Jag tog en bild av det som minne och innan jag gick frågade jag bara för att jag var nyfiken på om hon visste vem Rui var.

Ja Rui, sa hon och tittade sig omkring, ”Han borde vara här någonstans, vill Ni att jag ska hämta honom? Vill Ni tacka honom för hjälpen?” Nej tack, det behövs verkligen inte, skyndade jag mig att säga, för jag hade absolut ingen lust att bli tillplattad av Rui igen.

Snart har jag i alla fall ett portugisiskt körkort i brevlådan, ett som är giltigt till 2029, och när det går ut vet jag hur jag ska göra. Lätt som en plätt ju!

Jag tryckte på BOM innan jag gick. Det var så skönt att ha det gjort.