Att få stanna

Efter karnevalen blir det lugnare tänkte jag innan karnevalen. I och för sig är det i början av mars som läsårets andra universitetstermin börjar och därmed mina kurser i svenska, men just nu har vi inga intensivkurser på gång så det skulle bli en lugn termin.

 

Nu är mars över och det känns som att det varit den mest intensiva månaden i Bortugals historia. Jag tog bland annat på mig ett översättningsjobb som svällde ut till löjligt många timmar. För att fixa deadline fick jag boka om lektioner så att veckorna efter deadline också blev fulla av jobb.

Det har hänt mycket roligt också. En snorklingsutflykt för att fira att jag fixat deadline. Tre nya klänningar som låg och väntade på mig när jag tog vägen förbi zigenarhögarna på marknaden mellan två ärenden. Glada barn. Alltid dessa glada barn!

 

Och så är ju själva jobbet roligt också. Till och med översättningen var rolig. Känslan när man lyckas gräva fram rätt ord så saker faller på plats. Många skratt på lektionerna tillsammans med trevliga elever. Mitt i den stressigaste veckan en rolig och trevlig överraskning i form av en portugisisk kändis som förälskat sig i det svenska språket och dök upp som elev på min kurs! En del av er kanske vet eller kan gissa vem det är?

Ledtråd

I väggkalendern där vi nu vänder blad är mars fullklottrad med jobb och möten och annat viktigt. Så fullklottrat att jag knappt hunnit tänka på det där läskiga vi bokat in i början av april. Det som jag gruvat mig för i flera år nu. På sätt och vis var det skönt att mars blev så fullspäckad att jag inte hann oroa mig så mycket inför april.

Jag hade tänkt förbereda mig noga i god tid i förväg. Efter karnevalen skulle det ju vara lugnt så jag skulle i lugn och ro hinna läsa på, höra mig för, dubbelkolla, gå runt till alla nödvändiga instanser och samla ihop alla nödvändiga dokument och stämplar och ta dubbla kopior och scanna in. Kanske skulle man till och med behöva något dokument från Sverige, och då kanske det skulle behöva översättas och stämplas av notarius publicus och ambassaden, så där som vi gjorde med alla dokument inför flytten.

Då gällde det ju ”bara” inskrivningen i skolan och bara det blev en tjock bibba med stämplade papper som jag stressade runt och fixade de där sista veckorna i Sverige. Det var många mail och telefonsamtal och många sömnlösa nätter innan vår portugisiska kontakt kunde bekräfta att alla papper var i sin ordning och att barnen fått plats i en portugisisk skola.

Nu gäller det något större. Kanske det största och läskigaste sedan vi flyttade hit. Vi har haft det som milstolpe sedan vi skrev in oss, det där datumet då vi måste förlänga vårt ”residência”, motsvarande uppehållstillstånd i Portugal. En milstolpe som varit inom synhåll och på väg emot oss  ett bra tag nu, och ju närmare den kommer desto läskigare känns den. Nu är det dags om bara några futtiga dagar (i övermorgon!) och jag känner mig inte redo.

Oron är i hela huvudet och i hela kroppen. Jag får mer eksem, sover sämre, känner mig lite darrig och knäsvag och det brinner i magen när jag tänker på det.

Vi har i och för sig hunnit få ihop dokument både från portugisiska skatteverket som intyg på inkomst, från portugisiska försäkringskassan ett intyg på att vi betalar in vad det nu heter, från banken att vi har pengar, och kollat att passen är giltiga, men jag känner mig ändå som ett ensamkommande flyktingbarn. Förutom att jag varken är ensamkommande, flykting eller barn förstås. Jag menar det där osäkra. Om man får stanna eller inte.

 

Det känns nämligen inte helt självklart att vi får stanna. Tänk om de säger att vi har för lite pengar, har jobbat för lite, tjänat för lite, betalat in för lite, är för gamla, pratar för dålig portugisiska, om det fattas dokument eller att vi gjort något annat fel.

Det ställs krav på försörjning och försäkring och bostad och dittendatten och kanske något mer i det finstilta som jag missat, i någon paragraf som de hänvisar till som jag inte hunnit, inte orkat kolla upp. Exakt hur mycket menar de till exempel med försörjning?

Jag tycker jag har hunnit kolla allt, men jag har inte hunnit dubbelkolla. Eller hunnit och hunnit, jag har inte orkat. Jag har nog valt att inte vara mer noggrann och förberedd eftersom jag varit rädd att hitta någon paragraf vi inte uppfyller. Mycket lättare och behagligare att ta tag i andra måsten i stället, och det har varit många att välja på. Och nu är det försent.

Jag har i och för sig aldrig hört talas om någon svensk som utvisats från Portugal, men man vet aldrig. De flesta som flyttar ned (och nu är de många) är väl pensionärer eller heltidsanställda och har nog inte flyttat ned på vinst och förlust och lika lösa boliner som vi. Antar jag. Men jag vet ju, alla vet väl, att våra rättigheter här inte är helt självklara bara sådär av sig själva bara för att vi är européer. Det finns alltid villkor, om och men, och allt kan ändras.

Ett långt samtal med en svensk som studerar turism och migration och ska skriva om oss svenskar i Portugal hanns också med i mars. En kille som fick höra om all min kärlek till Portugal och min oro över allt. Till exempel över vad som händer med Portugal om det fortsätter att flytta in folk som vi. Hur många som är välkomna. Vad vi eventuellt bidrar med och vad vi eventuellt ställer till med. Om det är bra? Vems ansvar vi är. Vilka skyldigheter och rättigheter vi har och borde ha.

Ett flera timmar långt samtal över en liten liten kaffe om detta som mitt huvud är fullt av , och om en portugis som ropat efter oss att vi skulle åka hem. Boa vida, eh? Bra liv, va? Komma hit och inte betala skatt? Om att jag ville springa efter honom och tala om för honom att vi visst betalar skatt, men det gjorde jag inte. Fast jag ropade. Inom mig.

Kanske är det bara min vanliga myndighets-  och byråkratiångest som spökar och förstorar upp allt i onödan. Det är kanske bara en formalitet, och allt är kanske frid och fröjd i Portugal. I Sverige, och Europa. I världen. Och framtiden.

Jag skulle vilja känna mig lugn när jag går dit, till det portugisiska migrationsverket. Men jag vet att jag bara kommer att vara lugn när jag går därifrån. Lugn tills det är dags nästa gång om tio år. Eller helt förstörd.