Lucka 17: Att få tiden att gå

Det här inlägget handlar om det där med att få tiden att gå. Ganska mycket tid har gått sedan jag började fila på det, men jag har inte hunnit skriva klart det och lägga ut det för det händer så mycket annat hela tiden som kommer emellan. Bara det är ju rätt talande och lite ironiskt när man tänker efter. Särskilt om man betänker att jag skrev första utkastet någon gång innan sommaren, kanske i maj, då jag var ledig och fri hela veckorna. Sedan dess har ett helt sommarlov gått och jag har börjat jobba på två jobb plus att jag läser en kurs på distans, och i och med det är det väl inte längre någon som behöver undra hur jag får tiden att gå, men nu får ni läsa om mina tankar om det i alla fall eftersom jag inte hann lägga ut det när det var aktuellt, och eftersom jag just nu inte hunnit skriva något mer aktuellt som till exempel om hur det känns att ha börjat jobba fem dagar i veckan (och en kväll, och så studierna) igen efter att ha känt så här:

Ibland händer det att jag får frågan hur vi får tiden att gå när vi är så lediga som vi är så länge. På det skulle man ju kunna svara med att räkna upp saker vi gör under dagarna som går. Under sommaren vet ni ju att det är slit och släp med strandutflykter. Annars fylls dagarna ju av språkkurs, skolutflykter, vardagsbestyr, bloggande och fixande men också av surf och cykelturer.

Plötsligt är klockan fem och det är dags att gå och hämta barnen, och sedan går kvällen alldeles för fort, också helt av sig själv, utan att vi behöver anstränga oss minsta lilla för att få den att gå. Vi gör läxor, äter middag, och kanske hinner vi spela spel, ta en promenad eller något innan det är bad- och läggdags för barnen. När de lagt sig brukar vi se en film och ta ett glas vin (eller två) innan vi lägger oss vi med.

Så rullar det på, och ofta hinner vi bara med hälften av vad vill göra, fast det kanske låter konstigt. Men det är inte så jag skulle vilja svara på frågan. Jag skulle i stället vilja svara med frågan varför man skulle vilja få tiden att gå. Den är ju inte oändlig. Den kommer att ta slut, så visst borde man egentligen vilja hejda den, förhindra att den går? Är det inte egentligen ett ganska idiotiskt uttryck och en ganska konstig fråga att ställa?

Tiden är inte oändlig

Ännu värre är uttrycket tidsfördriv. Varför skulle man vilja fördriva tiden, när den är så dyrbar och begränsad? Jag funderar lite över om sådana uttryck finns i andra språk också, eller om det är bara svenskan som är så dum. På portugisiska heter det passar o tempo/passatempo vilket väl är lika neutralt som engelskans pass/spend time/ passtime. Kanske finns det andra uttryck som låter lika uttråkade och destruktiva som ”att få tiden att gå” eller det ännu värre ”fördriva tiden” även i dessa språk? Inte vad jag kan komma på, om man inte går in på perder tempo eller waste time som ju inte riktig är samma sak utan tvärtom antyder att man borde vara mer rädd om sin tid och medveten om att den är begränsad och dyrbar.

Sverker har varit inne på det här länge och formulerade tankar på detta tema långt innan flytten, fast han ska föreställa den praktiske och händige av oss och det liksom ska föreställa jag som står för det filosofiska i familjen. I vårt förra liv, när vi längtade Bortugal var det så att varje gång jag sa något i stil med ”Snart är det helg” eller ”Snart är det sommar” i hurtiga försök att muntra upp stämningen när jag det var extra tungt och segt i vardagen brukade Sverker undra om jag önskade livet ur mig, eftersom jag verkade vilja att tiden skulle gå fortare mot något i framtiden, som helgen eller sommaren. Så säger jag aldrig nu. Det är inte bara längtan bort som vi flyttade ifrån, utan också längtan till något längre fram i almanackan. Nu är det nu som gäller. Och nu. Och nu.

Är det inte konstigt också att tidsbrist är ett allt vanligare problem i ”dagens samhälle”. Hur kan det komma sig? Varför lever de flesta dubbelt så stressiga liv som föregående generation? Lever vi inte längre, och har vi inte mer hjälpmedel som ska hjälpa oss spara tid? Till exempel tvättmaskiner och e-mail och GPS. Allt ska gå fortare och vara mer effektivt, men vad händer med tiden som sparas? Fördrivs den? Sådant kan man också fundera över, men det är helt andra frågor om än lite relaterade till frågan i rubriken.

Svaret på frågan  – hur vi får tiden att gå – är i alla fall att vi gör absolut så lite vi kan för att få tiden att gå och vi ägnar oss aldrig åt tidsfördriv. Tro nu för den skull inte att vi har Carpe Diem i inredningsbokstäver i bokhyllan eller tatuerat på insidan av armen eller i svanken eller någon annanstans för den delen. Ganska många dagar får gå förbi okarpade. Ibland slöar vi bara. Ibland ägnar vi oss åt storhandling, läxor, tvätt, städning och sådant. Skillnaden är väl att dessa sysslor kan utföras utan stress. Man kan gå länge bland stormarknadens hyllor och häpna över utbudet av drickyoghurt, byta några ord med fiskhandlaren och annat löst folk. Man kan köpa grönsakerna på marknaden, brödet på bageriet och köttet hos slaktaren rentav om man känner för det.

Man kan läsa en hel eftermiddag. Vara ute i skogen och leta stigar. Ta en promenad och fota blommor. För att man vill och kan men absolut inte för att få tiden att gå.

Hur jag tycker att det känns att sälja min tid fem dagar i veckan efter att ha fått smak på frihet får som sagt bli ett annat inlägg, när jag får tid att skriva om det. Det är väl balans det handlar om.

Är det någon som har tid att kommentera mina funderingar blir jag som vanligt glad.