Att leva i nuet – utan framförhållning

Att leva i nuet kan innebära flera olika saker tänker jag. Om man med att leva i nuet menar att man fattar sina beslut mest utifrån vad som känns bra och viktigt just då och inte tänker så mycket på ATP – poäng och pensionssparande så har jag nästan alltid varit jättebra på det. Jag har liksom inte haft något val tycker jag. Jag vill inte leva i väntan på något annat som kanske ska komma i framtiden. Man lever bara en gång, och ibland knappt det. Så tänkte jag när jag drog iväg och jobbade säsong i Alperna, när jag bestämde mig för att plugga spanska i Spanien och när jag följde med Sverker på en årslång resa i Asien och Australien. Så tänkte jag när jag flyttade till Portugal. Jag kände att jag inte hade något val. Jag kände det i hela kroppen.

Att leva i nuet kan också vara i det lite mindre nuet. I ögonblicket. Där är jag lite trögare än Sverker, som liksom inte har något annat än nuet eftersom han inte har någon klocka och inte heller någon inre kalender, där kommande aktiviteter noterats och tas hänsyn till. Ibland hör han en röst som pratar om vad som komma skall, men han lyssnar inte alltid och han gör inga egna noteringar. Den där rösten är väldigt lik min. Den är nämligen min.

Att leva i nuet kan, om man heter Sverker, innebära att man tar brädan under ena armen och går ned till stranden för att surfa klockan halv fem en eftermiddag i januari när det är helt uppenbart för en person (som jag till exempel) med klocka, väderapp, beachcam.pt och framförhållning att det kommer att bli mörkt innan man är hemma igen.

Att leva i nuet kan också innebära att man sätter igång att måla badrum och renovera lite dagen innan dotterns hela klass ska komma till oss på pyjamasparty. Jag hade ju kanske sagt att det vore bra om han städade övervåningen där de skulle sova så vi inte behövde göra allt i sista minuten. Jag hade kanske inte tänkt att han skulle hinna måla om också, men han fick tydligen lust att göra det helt plötsligt, så när jag kom hem från jobbet dagen före kalaset var det till en Sverker som höll på att måla om, och nystädat var det ingenstans.

Nu har jag lust att surfa, tänkte Sverker sedan och tog brädan och hunden och gick iväg. Själv hade jag inte en tanke på att surfa. I min värld var det snart dags att hämta barnen, solen höll på att gå ned och det var dessutom risk för dimma och regn. Jag höll jag på att baka bullar till Fridas kalas dagen därpå. Bullarna skulle helst gräddas innan det var dags att hämta från skolan och skjutsa direkt till en skolkamrats kalas. Precis när jag bakat ut tre plåtar bullar kom jag på att min framförhållning inte heller var något vidare. Jag skulle ju för sjutton inte bara hämta och skjutsa barn om en halvtimme. Jag hade ju två föräldramöten att gå på samtidigt också! Typ om en halvtimme! Hur kunde jag glömma en så viktig sak, eller två rättare sagt! Det var ju två gånger utvecklingssamtal, föräldramöte och betygsutdelning!

En snabb dusch och en lapp till Sverker om att han måste pensla och sockra och grädda bullarna om han överlevde mörkersurfen och hittade hem, och så iväg så jag stod vid skolgrinden när det ringde ut och kunde svepa med mig barnen och deras kamrater i bilen och skjutsa dem till kalaset.

Det syns att jag hade bråttom!

Och plötsligt men inte helt oväntat såg det ut så här!

Under tiden hade dimman rullat in från havet och lagt sig tjock som välling över byn, vilket var oroande med tanke på att Sverker satt en bit ut i Atlanten och väntade på vågor i dimman, och att han helst skulle hitta hem på de slingriga stigarna längs med kanten till Atlanten och upp till byn också, i mörker och dimma. Det var också oroande med tanke på bullarna som behövde gräddas snart om de inte skulle flyta ut och likna tjockpannkaka i ugnen.

Men nu var det viktigast att få ut barnens betyg och ge sken av att allt var under kontroll. Inget skulle ju bli bättre av att jag irrade runt i dimman och mörkret mellan byn och havet och ropade på Sverker, och bullarna fick jag helt enkelt offra. Jag menar, om Sverker inte kom hem och gräddade dem var bullarna mitt minsta bekymmer ändå.

Under tiden hade det blivit mörkt, och det var fortfarande dimmigt.

Fridas klass först, för hennes fröken brukar ha kortast möten. Hon hade inget särskilt att informera om sade hon, och de hon behövde prata med hade hon redan pratat med. Jag kollade igenom Fridas pärm och betygen, skrev under på närvarolistan, kindpussades med fröken och smet iväg till nästa föräldramöte. Där upprepades samma process, och sedan kunde jag åka hem. Jag har verkligen börjat uppskatta effektiviteten i föräldramötet slash utvecklingssamtalet här! Bra betyg hade bägge barnen fått också.

”Jag älskar skolan och det här läsåret!” hade Frida skrivit på sin mapp.

Jag hann också ta del av konstutställningen i trapphuset.

Men hur hade det gått för Sverker i dimman? (och med bullarna?)

Så fort jag kom in i hallen kände jag doften av bullbak (och målarfärg) och hörde Sverker vissla. Både bullarna och han såg ut att må bra och tydligen hade han varit helt solo ute på vågorna och tagit några av de bästa vågorna han tagit i sitt liv, så det var tur att jag inte hann hindra honom från den upplevelsen med min framförhållning och tänk om och men.

Jag tog över gräddningen och när Sverker hämtat barnen från kalaset målade han klart badrummet. Sedan städade sig huset nästan av sig självt lite lagom noga lagom till invasionen av barn nästa dag. Löser det sig lika bra med ATP-poängen och pensionssparandet blir jag väldigt nöjd.

Hur det gick med kalaset får ni kanske veta i nästa inlägg. Jag funderar på att skriva om vad som störde mig allra mest (det enda som störde mig egentligen) under de fyra timmar vi hade 25 barn här och under resterande 13 timmar som vi hade 15 tjejer här. Vi får se när det inlägget blir av. Vi tar en dag i taget här och gör lite vad vi känner för.