Att pendla till Lissabon

För er som läser det här på semestern blir det lite ombytta roller nu. Ni får ligga i hängmattan eller var ni nu avnjuter semestern och läsa om hur jag åker kommunalt till jobbet. Inne i heta Lissabon. Hela vägen hemifrån. En sådan händelserik resa att den får hela två inlägg. Nu åker vi!

Ganska tidigt på morgonen nästan innan byn har vaknat, men bara nästan, följer Sverker och hunden mig till busshållplatsen. På vägen dit möter vi så gott som varje dag fiskargubben, som ju är hundens förra husse. De hälsar glatt på varandra, han och hunden. Gatsoparen är också i farten med sin städvagn. Fiket är redan öppet och utanför tar någon sin morgonkaffe i solen. Det levereras varor till slaktaren och snabbköpet. Hunden vill ogärna lämna mig vid busshållplatsen, men när bussen kommer och jag kliver på går de hem utan mig, Sverker och hunden.

Bussen går inte direkt till Cascais som man kanske skulle vilja. Den tar en extra omväg så den passerar genom ett antal andra byar på krokiga vägar. Hur många är svårt att säga eftersom de liksom sitter ihop. På alla hållplatser kliver folk på och av. Bredvid mig brukar det sätta sig en gubbe redan vid andra hållplatsen, men det är mest tanter, och flest är de på onsdagar när det ska till marknaden. Alla tanter hälsar glatt på varandra och ger sig in i samtal om väder och vind och annat angeläget. Fortsätter samtalet där det tog slut igår kanske. Jag hälsar också och vid det här laget vet jag vilken tant som kliver på var.

Så når vi Cascais som för de flesta är målet med resan och säger hejdå, vi ses i morgon och tack till farbror chauffören. Tåget till Lissabon går om tio minuter om man ska med det och det ska jag. Redan när tåget rullar ut från stationen ser man stränderna på höger sida. Så här års är det folk på stranden redan så här tidigt på morgonen. Så gott som nakna ligger de på stranden eller badar i havet och ska inte åka in till den heta staden. Andra springer eller promenerar på strandpromenaden som sträcker sig mellan Cascais och São João de Estoril, som är den tredje stationen tåget stannar vid. Den tredje av sexton.

 

Här tar jag fram böckerna och planerar dagens lektion. Kanske ska vi ge oss på de oregelbundna verben i preteritum? Gjorde, gick, åt, drack, sa, fick, tog, dog, och så rullar tåget in på Cais do Sodre och jag väller ut på perrongen med de andra passagerarna som ska spridas ut över staden.

 

Många av oss rinner ned i tunnelbanan som här heter Metro och har ett rätt M som signum istället för ett blått T som Stockholm. Jag måste byta linje en gång, och det är knappt någon idé att sätta sig. Där susar jag fram i underjordiska gångar med en massa främlingar tills jag är framme vid min station. Man får hålla i sig hårt för att inte ramla när tåget stannar vid station och ibland har man ansiktet i någons armhåla, men fram kommer man, ganska fort.

När jag är framme vid min station finns det flera uppgångar att välja på. Den sista dagen på första kursen hittade jag rätt uppgång. Vilken uppgång jag än tar gäller det att leta sig fram till parken med det stora museet och försöka korsa den utan att hamna i en återvändsgränd. Parken är som en labyrint av olika gångar som leder till små platser där det kanske står en liten bänk där det kanske sitter någon. Kanske jag sitter där och äter något i skuggan, passar på att utnyttja den frist som parken ger. Det är en hel halvtimme tills lektionen börjar.

 

Man kan tro man är i skogen eller djungeln, men när man korsat parken är man utan tvivel ute i den stora brusande obarmhärtiga staden och det gäller att gå på den skuggiga sidan av gatan om man inte vill smälta bort.

 

 

 

Drygt en och en halv timme och ibland två efter att jag gick hemifrån är jag framme vid vaktkuren vid grinden till campus. Vaktmästaren är i full färd med att sopa bort de jakarandablommor som fallit under natten. Lite synd nästan, det är ju snyggt men lila både i träden och på marken. I den lilla  vaktkuren vid porten får jag min nyckel, en fjärrkontroll och en whiteboardpenna av vakten och vakterskan som säger Bom dia, senhora Asa. Jag orkar inte förklara det där med Å för dem, men för mina elever var det nog det allra första jag förklarade.

 

Dags att gå till klassrummet! När eleverna börjar droppa in säger jag God Morgon på klingande svenska och de svarar på mer och mer klingande svenska för varje dag. Tjena! Läget? Bra tack! Ja , det är varmt, men det var varmare igår.. (komparation av adjektiv!) Sedan är så mycket som det bara är möjligt på svenska tills det är dags att åka hem. Ibland glömmer jag faktiskt bort mig och beställer kaffe på svenska på fiket på rasten.

Hemresan får ni läsa om i morgon. Det blev nästan för mycket bilder för ett enda inlägg och det måste väl bero på att det är en fin och spännande väg jag pendlar, eller att jag i alla fall tycker det än så länge. (eller på att jag har svårt att begränsa mig och hålla mig kort!)