Det var inte lätt att få in barnen i skolan i byn. Inför flytten var det ett av mina större bekymmer, förutom allt som hade med husförsäljningen i Sverige att göra. Vart vi skulle bo visste vi ju redan, men hur skulle det bli med barnens skola? Det var inte direkt så att vi automatiskt var garanterade en plats där, eller för den skull på någon skola alls kanske, så vitt vi visste. Såhär i efterhand har jag läst att när man flyttar inom EU är man garanterad plats på en skola i det nya landet inom tio dagar, men det visste jag inte då, utan jag visste bara att vi definitivt inte var garanterade en plats i skolan i just vår by. Och det var den vi ville ha.
Någon frågade, apropå något inlägg om skolan här, om vi inte funderat på att sätta dem i internationell skola. Vi övervägde det, och vi övervägde också svenska skolan som ligger inom rimligt avstånd. Det hade kanske haft sina fördelar, och de hade ju fått kompisar där också förstås, men de hade inte kunnat leka med de portugisiska barnen i byn, i kvarteret, på samma gata, för de hade inte kunnat språket, och det var viktigt. Antagligen hade vi tänkt annorlunda om vi bara tänkt oss bo här en begränsad tid, men nu är vi om gud vill och byxorna håller, här för att stanna. Alltså ville vi till varje pris ha in barnen i skolan i byn.
Och ja, ni vet ju redan att de kom in där! Här är den, och tjejerna, den allra första skoldagen, innan de kunde språket och allt.
Jag hade turen att ha en kontakt i form av Tania, mäklarens fru, som anlitats av mäklarfirman att assistera familjer med olika ärenden inför och i samband med flytten till Portugal. Utan henne hade det aldrig gått! Hon svor nog rätt mycket över oss, skulle jag tro, för det var första gången hon tog sig an ett skolinskrivningsärende och det var blev många arbetstimmar för henne. Och för mig.
Vad man behövde för inskrivningen:
Vaccinationsintyg
Läkarintyg
Intyg från skolan som beskrev barnets tidigare skolgång
Fyra passfoton
Utdrag ur skatteregistret
Kopior på det blå EU-kortet
Något papper på att man är utskriven från försäkringskassan i Sverige
Bevis på boende i Portugal (kontrakt, registrering hos myndigheterna här)
Portugisiskt skattenummer
Dokument från portugisiska vården (där man måste vara registrerad)
Dokument på att man är inskriven i det sociala systemet i Portugal.
De två sista punkterna fick Tania fixa eftersom hon var på plats, med hjälp av fullmakt från mig och kopior på passen. Skattenummer var vi tvungna att fixa vid husköpet så det hade vi redan. Eftersom vi hade köpekontrakt på huset gjorde det inte så mycket att vi inte registrerat oss som boende på adressen hos vederbörande myndigheter ännu, så då kvarstod ju inte alltför många punkter för mig att ta tag i. Kan man tycka.
Det var bara det att ingen visste hur de här dokumenten skulle se ut, det fanns ingen mall hos läkare, skola eller BVC, samt att alla dokument måste vara underskrivna och stämplade, därefter godkända och stämplade av en notarius publicus, sedan översatta av en godkänd översättare för att sedan godkännas och stämplas på ambassaden innan de skickades till Tania. Inskrivningarna började i april och stängde i mitten av juni och jag hade fått intrycket att ju längre tiden gick desto mindre blev våra chanser att få plats på skolan i byn. Eld i baken! Jag fick skriva ihop något och se till att jag fick det underskrivet och stämplat helt enkelt! Försäkringskassan fick jag ge upp om helt enkelt och det gick bra utan!
En översättare som hade tid att ta sig an mina ärenden hittade jag i Göteborg, och en notarius publicus valde jag på måfå efter att ha sökt på sådana i vår kommun. Jag valde denne för att han han hette Tiburtius och det liksom drog till sig min uppmärksamhet mer än de andra namnen, men när jag ringde honom blev jag först väldigt fundersam. När jag föreslog att jag skulle komma till hans kontor med mina papper fick jag svaret : ”Jag verkar inte på någon specifik plats, utan söker upp människorna där de behöver mig”. Sådana konstiga saker sa han. Eftersom jag inte ville ha hem honom till oss i kaoset bestämde vi träff utanför kommunalhuset. ”Jag har en svart bil med registreringsnummer 666 och står parkerad utanför entrén. Jag parkerar var jag vill och får aldrig böter. Ta med 600 kronor!” löd instruktionerna.
När jag berättade det här för Sverker sa han direkt att nu Åsa har du nog stämt träff med djävulen. Svart bil, 666, parkerar var han vill, verkar var han vill, söker upp människorna där de är… akta dig så du inte säljer din själ eller nåt om du har med honom att göra! Det kändes faktiskt jätteskumt och jag undrade om jag hallucinerade eller hade blivit helknäpp. Jag hade sovit dåligt sedan vi skrev på för husköpet och var väl mer eller mindre ett nervvrak. Sanningen är att jag var lite rädd när jag parkerade lagligt och tassade upp mot entrén där det mycket riktigt stod en svart bil….
Med reg-nummer 666 och en SCHAKAL i förarsätet!
Ingen mänsklig gestalt inom synhåll någonstans! Jag lovar att hjärtat hoppade över ett slag och att jag hann tänka både det ena och det andra (och ta ett foto – som bevis eller något?!) innan han dök upp från ingenstans, Tiburtius! Han hette det! Han hade ett grått krusigt skägg som nådde ned till naveln, en sliten manchesterkavaj och mycket bråttom. Han fick mina dokument och pengarna när jag förklarade att det var bråttom bad han mig komma till brevlådan vid ICA Maxi om fyra timmar med resten av pengarna (1400 till) så skulle dokumenten hinna med postgången till översättaren i Göteborg.
När vi dök upp där hade han dokumenten klara och fick resten av pengarna. Jag hade hunnit hämta barnen på förskolan emellan och Frida satt i bilen och lekte paparazzi med min mobil och fotade vårt skumma möte. Efteråt bekräftade bilderna hon tog det jag känt, att något var annorlunda med Tiburtius denna gång. Han hade bytt skepnad igen! Det skägg han haft tidigare samma dag fyra timmar sedan var borta!
Som om inte det vore nog kommenterade översättaren i Göteborg förundrat postillorna (sigillstämplarna) som Tiburtius satt på dokumenten, och sa att hon aldrig under sina år som översättare sett något liknande.”Var har du fått tag på honom? Han sparade minsann inte på krusidullerna!” Men allt var i sin ordning och ambassaden, dit vi åkte i ilfart för att hinna innan stängning innan några helgdagar (påsk?) när vi väl fått dokumenten tillbaka översatta godkände de fullstämplade dokumenten till en kostnad av ytterligare några stora sedlar. Jag kommer ihåg att jag dubbelparkerade, sprang uppför trapporna och hann precis. Jag kommer också ihåg att kvinnan på ambassaden skrattade åt tanken på att de små blonda barnen skulle gå i DEN byskolan, DÄR, att hon sa att det skulle gå bra, ”Vi är snälla vi portugiser, ni ska trivas där” och att hon senare mailade mig för att hon var nyfiken på hur det gått för oss!
När Tania hade alla papper efter ett antal turer till olika instanser i Cascais från andra ändan Lissabon där hon bor, behövde jag bara skriva under, scanna in och maila ett dokument där jag intygade att jag ville att hon var Utbildningsansvarig för mina barn, för det är bara Utbildningsansvarig som får skriva in barnen i skolan. Detta fick jag ändra tillbaka på skolkontoret i Cascais när vi hade flyttat ned, men trots detta spökar Tanias namn fortfarande i olika register och på olika dokument ibland.
När Tania rinde mig en måndag förmiddag när jag var på jobbet och sa att de på byskolan undrade om mina barn vill ha chokladmjölk eller vit mjölk till mellis visste jag i alla fall att det var lugnt! Jag blev så lättad så jag sa chokladmjölk. För att fira liksom!
Vi är numera välkända på skolkontoret, efter ett antal vändor dit med olika spörsmål. Första gången vi var där och jag trevande på MYCKET bristande portugisiska (portuñol) med stark brytning började förklara mitt ärende för personen bakom skrivbordet hann jag inte säga en halv mening förrän personen utbrast Men är det om de berömda Friiida och Joanna? De var ju så söta på bilderna! Så små och blonda! Och vid så gott som varje fortsatt besök på skolkontoret frågar de nu efter Friida och Joanna. Trivs de i byskolan? Kan de portugisiska nu?
Och de gör de ju! Och det kan de ju! Igår var jag och hämtade betygen, och ja, det verkar som att de fortfarande hänger med bra! So far so good, otroligt nog! Muito Bom, Muito Bom minsann. Det är så otroligt att man nästan kan tro att jag sålt min själ för att det skulle gå bra. Hallå själen är du där? Jag kan förstå om någon undrar om det verkligen var värt att sälja sin själ för skolan i byn med tanke på vad jag skrivit om disciplinära åtgärder, långa skoldagar, betyg, chumberi och konstigheter som snälla lådan och raslärans dag, men det verkar som sagt trots allt och mot all förmodan som att de trivs, och vinsterna har varit stora.
Stortrivs i sin skola!
Tack vare skolan i byn känner de och vi oss hemma i vår by. Vi hejar på folk och vet vem de är mamma/pappa/mormor/morfar etc till och vi är Fridas och Jonnas mamma och pappa och inte bara de där konstiga utlänningarna, är de tyskar eller något? Okej vi kanske känner oss som UFOs ibland ändå, men barnen slipper känna så. Tack vare att tjejerna nu pratar och förstår portugisiska kan de känna sig hemma i sitt nya hemland på ett sätt som inte är möjligt utan språket. De kunde vara med i karnevalen! Tillhörighet! Helt klart värt en gammal skamfilad själ som min.
Inte bara karnevalen utan grannarnas barn, innergårdar, kattungar och kaniner hade varit utom räckhåll för dem om de inte gått i portugisisk skola och lärt sig språket. En främmande värld fast precis intill hade det varit, som om vi inte flyttat hela vägen utan bara halvvägs till Portugal.
Hade de inte gått i skolan i byn hade de med all säkerhet inte övernattat hos en kompis på vår gata i natt. De ska också tillbringa morgondagen där, så vi får inte se dem förrän vi hämtar dem på danskurs på sociedaderna i morgon kväll!
Och vi hade inte fått kaninkött av kompisen Brunas mormor!
Undrar vad vi ska hitta på under tiden, förutom att tillaga kaninen? Gå in till byn och sjunga karaoke på baren kanske? Åka in till Lissabon och gå på fado?
Fantastisk blogg du har . Roligt och väldigt informativ. Flyttar ner definitivt nästa sommar till Estoril och funderar på att hämta hem ett par barnbarn som nu går i skola i Brasilien. Ser att det inte blir lite jobb med den biten 🙂
Det går nog bra det också, Claes! Lycka till! /Åsa
Hej Åsa,
Jag blir så berörd av det här inlägget så nu måste jag sluta huka i kulisserna och komma fram och tala om att jag läst din blogg i några månader och följer er med stort intresse och beundran för hur ni gett er in på detta modiga och ovanliga äventyr.
Själv är jag fortfarande olaglig enligt det portugiska hälsovårdssystemet, eftersom jag inte lyckats producera något intyg på att jag fått de obligatoriska stelkrampsvaccinationerna. Och det är förstås ingen som tror mig här när jag säger att i (det fantastiska välorganiserade landet) Sverige är det ingen som har ett centralt register över vilka vaccinationer jag fått på BVC och i olika skolor i olika kommuner för flera decennier sedan!
Hej Annannan! Ja visst är det konstigt att det inte är lätt som en plätt och finns i ett centralt register? Jag upptäckte också att jag inte vet vilken blodgrupp barnen har och blev förvånad över att det inte stod i något dokument från BB eller BVC. Kul att du läser min blogg! Undrar var du bor? / Åsa
Porto. Ni är välkomna när ni har lust att göra en utflykt norröver. Om inte förr så kanske till halvmaran i september? Fast jag springer inte lika fort som du!
Ah! Porto som jag är så nyfiken på, men det blir nog först i oktober på Urbantrail. Ska du springa halvmaran? Och vad gör du i Porto? /Åsa
Jag blir såå nyfiken på den där Tiburtius! Språket, namnet, bilen, parkeringsvanorna, skägget, arbetstempot och stämplarna. Hunden ser ut att vara en Akita så den var inte så mystisk i alla fall även om de är väldigt ”egna” urhundar från Japan 🙂
Vi hade det inte fullt så omständigt när vi skulle flytta och få in barnen på Kindergarten här men med skolinskrivningen har det varit några fler papper. Vi har också fått erfara att svenska BVC, barnmottagningar och vårdcentraler inte hanterar dessa ärenden varje dag precis och kan skicka något helt oanvändbart när man ber om en journalsammanfattning med underskrift och stämpel. Stämplar verkar förresten inte alls lika viktigt i Sverige som många andra europeiska länder. Vad vi utlandssvenska föräldrar lär oss mycket på kuppen! 🙂
Ja verkligen! Jag visste inte alls vad postilla och notarius publicus var för något innan det här men nu vet jag!
Puh, ni har verkligen gått igenom ett och annat. Men om man planerar att stanna finns nog ingen annan väg att gå. Fantastiskt att tjejerna trivs så bra både i skolan och med kompisarna!
Det kändes omöjligt ett tag och hade kanske varit det också utan Tania och Tiburtius, Helena!
Så kul och intressant att läsa! Jo, att lära sig språket, gå i skolan etc är nog bästa sättet att komma in i ett nytt land, by etc.
Det väckte mycket tankar, jag har ju svårt för det spanska skolsystemet men har ju egentligen ingen personlig erfarenhet (förutom tre år i Madrid på universitetsnivå).
Vi är i Spanien nu, lämnade ett 5 gradigt Regnigt Sverige för ett 25 soligt Spanien så du undrar jag ju: varför bor vi inte här?
Ja Sverige har sina fördelar, men klimatet är knappast en av dem! Jag tror faktiskt inte att skolan här är sämre, bara annorlunda!
Ni är så coola
Barnen är coola i alla fall, Magdalena! De har klarat det här så bra, och det är ju de som haft den största utmaningen!
Sjukt roligt hela grejen! Vilka jäkla turer för att få allt fixat! Man kan ju undra varför Tibbe gjorde som han gjorde ändå, har han varit med om läskigheter eller skumrask och blivit lite nojig eller vad?!
Han kanske helt enkelt inte hade något kontor, Susanna?
Haha! Älskar historien om Tiburtius – vilken grej! Sedan tycker jag ni har gjort helt rätt! Så härligt för era tjejer att få smälta in och lära sig språket den naturliga vägen och få lokala kamrater i närheten.
Det kändes som rätt grej att göra och hittills känns det som att det blev rätt! Må ingen skugga falla över Tiburtius förresten! Jag kan rekommendera honom fast jag var lite nojjig där ett tag!