Att skriva ikapp

Jag höll ju på att sortera oskrivna inlägg som trängs i mitt huvud när branden kom emellan. Jag är ju inte helt klar med den heller för det fattas ett inlägg om vad som kan tänkas ha orsakat det hela. Nu blir det ju ännu svårare att skriva ikapp men jag sorterar vidare så länge så får vi se vad som händer härnäst.

Hemresan från Serra da Estrela är ju för sjutton oskriven! I verkligheten är vi ju hemma för längesedan, men bloggmässigt har vi precis kört ut från campingen och har hela det äventyr som hemresan var framför oss. Det stör mig. Jag måste ju berätta om minnesvärda möten och fler (ja ännu fler!) fantastiska badplatser längs vägen.

”Frihetens väg”

Minst tre inlägg blir ju det. Eller ett bautalångt.

Jag måste också få berätta om vad jag fick veta är det farligaste en vandrare kan råka för i de portugisiska fjällen, så slipper jag vara ensam om de mardrömmar jag fick av denna förvånande information som jag kom över via tjuvlyssning.

Det är inte heller rimligt att jag inte har skrivit om hur involverad och integrerad Sverker blivit under den tid jag varit upptagen med att ha en ”karriär” i Lissabon. Nu cyklar han in till byn utan mig flera kvällar i veckan och umgås med bybor på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig. Nu har han kroppskontakt med folk i byn och hälsar med de invigdas invecklade handslag på folk som jag inte känner. Plötsligt känner han ”alla”. Han vet inte bara vad de heter utan också hur mycket de väger, hur deras svett luktar och vilka av dem som är kusiner. Detta alltså förutom ”gubbarna” han cyklar i skogen med typ varannan helg och alla surfarpolare, medan mitt redan ganska blygsamma sociala liv stagnerar allt mer. Denna oväntade utveckling kräver nästan ett inlägg.

Inte alls så enstörig som jag trodde han var.

Aktiv i byn alltså. Däremot har han inte kommit så långt med köket ännu men lugn, det är nästan enligt planen. Planen var att inte förstöra barnens sommarlov med renovering och dessutom att ha sommaren på oss att fundera och känna efter var skåpet skulle stå, eller rättare sagt var köket skulle vara. Det är nog mest Sverker som funderat egentligen. Stegat och skissat mätt och funderat. Själv erkänner jag motvilligt att jag mest har stått för det där med att känna efter, och när jag känner efter har jag mest ångest över det hela. Kanske har jag inte riktigt tagit avsked av det förra köket ännu. Kanske har jag lite svårt för förändring. Eller renovering.

Men det är utan tvekan ett minne blott, vårt gamla kök så lite har det ju jobbats. (Gamla barnböcker används som ”gång” det uppbilade golvet som nästan liknar jordstampat – får man göra så? Vi har fått dem av någon och de är verkligen gamla)

Nu när det snart är november är i alla fall sommarlovet över (sedan fyra ovanligt innehållsrika veckor) och Sverker har funderat klart. Då vore det egentligen läge för mig att skriva ett inlägg om hur jag hanterat beskedet om att det tydligen ska byggas ett walk-in kylrum där spisen stod förut, men jag har väl inte kommit över chocken ännu. Jag försöker att se det som en tillitsövning, men har inte riktigt förlikat mig med tanken.

Han verkar inte stressad över det hela i alla fall, så då kanske det är lugnt?

Om jag redan hade skrivit av mig om allt detta så det var rent och fint i huvudet hade det kanske varit lättare att ta sig an den utmaning det blir att skriva om det som kanske är det ni är mest nyfikna på, nämligen det Stora Gröna. Eller kanske tvärtom? Det Stora Gröna upptar redan nu en så stor del av min tankeverksamhet och mitt känsloliv att det nog är det som gör att jag inte redan har skrivit om allt det andra. Så kan det vara. Jag ska fundera på om det är så.

Hur man än vänder på sig har man ändan bak, men till slut brukar man komma framåt ändå. Nu blev det ett inlägg till i alla fall, om allt möjligt och ingenting, så får vi se vad nästa handlar om. Kanske något helt annat?

Vem vet vad som väntar?