Att vara portugis – del 1

Jag har ju tagit portugiserna som folk till mitt hjärta, men det är inte lätt att säga vad det är som gör portugiser så portugisiska och så lätt att tycka om. Vad är det att vara portugis? Går det överhuvudtaget att sammanfatta? Jag tror inte det, men man kan ju alltid göra ett försök, med hjälp av olika media och idag med utgångspunkt från en diskussion vi hade på språkkursen om just detta med att vara portugis och vad det eventuellt skulle kunna betyda.

Häromdagen visade Fátima ett videoklipp från någon tidigare portugisisk nationaldag då reportrar frågade folk på gatan om vad det tyckte det var att vara portugis, blandat med lite yttranden från någon känd portugisisk filosof och toner av fado. Vi hade det som en slags hörövning och utgångspunkt för diskussion.

Här länkar jag till ett liknande klipp, inte det vi såg men snarlikt, för den som vill se. I det här 88 sekunder korta klippet hinner det bland annat pratas lite om portugisisk mat, olika bacalhaurätter, om missnöje med portugisiska politiker samt om saudades – portugisisk längtan, och om att vara lycklig, trots allt.

Men tillbaka till klippet vi såg på språkkursen (som inte finns på nätet). När jag kollar i mina anteckningar ser jag att jag skrivit ned ord som ”organisk kultur, känslan av litenhet”, vad nu det betyder. Detta var filosofens ord. Folk på gatan – portugiser – nämnde ord som simpáticos och cordiais (trevliga, hjärtliga), bonzinhos com toda a gente – snälla mot alla, nacional-porreirismo (skumt ord) som översätts som ”ett informellt utryck ofta använt för att uttrycka hur trevliga och vänliga portugiserna är, från adjektivet porreiro (toppen, jättebra).

Någon sa att portugiser gillar att  comer, beber och passear, (äta, dricka och göra utflykter). Det kanske är lite vad ett folk tycker om och bryr sig om som definierar dem, mer än hur de ”är”? Kanske är det lättaste sättet att definiera en kultur eller ett folks gemensamma nämnare, om man nu vill det, att titta på vad folk i detta land gillar, bryr sig om och vad som är viktigt för dem? I så fall skulle jag nog vilja lägga till familjen och fotboll för portugiser om jag får.

Korv och bakverk till exempel

Slutligen så var där en liten sliten och krum tant med som utropade ”A alma lusa – sempre na penúria!” – och så ett underbart leende på det, trots de fula tänderna. A alma lusa är den portugisiska själen, enligt henne alltid i fattigdom och elände.

Penúria (fattigdom och elände) hindrar en ju inte att det är skönt att stå på balkongen i solen och titta ut över floden i Porto, och det är ju alltid fint med lite blommor.

Vi, det vill säga jag och de två spanjorerna på språkkursen, tyckte nog precis som portugiserna i klippet att portugiserna är sympatiska och vänliga, eller var det bara jag som tyckte det? Spanjorerna sa det inte rakt ut men jag tyckte mig ana att de tyckte att spanjorer var snäppet bättre och att portugiserna borde var mer som de. Vad de sa var att portugiserna skulle behöva lite bättre självkänsla och livsglädje, inte vara så tungsinta och pessimistiska.

Är de pessimistiska och tungsinta, eller är de kanske väldigt bra på att hantera det där penúria – fattigdom och elände?

Spanjorskan försökte ro fan i land men förvärrade det hela när hon lade till att om man däremot undantagsvis råkade på en portugis som var chulito (spanska för kaxig) så var det den kaxigaste människa man kunde träffa. Ett sådant kaxigt påstående kunde inte gå förbi obemärkt. ”Så du menar att en kaxig portugis är kaxigare än en kaxig …spanjor, till exempel?” frågade Fátima, med tonfallet någonstans mitt emellan ”Nu kanske jag missförstår dig…?” och ”Vad fan säger du?!” Hon hade inte missförstått. Spanjorskan satt där med armarna i kors och framskjuten haka (testar ni att göra så nu?) och sade Sim! (fast hon uttalade det som spanska Sí förstås). ”Det kan aldrig vara möjligt”, sade jag och fick ett litet leende i samförstånd av Fátima för den kommentaren.

Nej, ingen blev osams. Det fanns det inte tid för, och vi är ju civiliserade människor. Vi skrattade bort det hela och återgick till det nödvändiga nötandet av opersonliga uttryck som kräver konjunktiv i fututum om de följs av que och annars av personligt infinitiv, men innan det hann jag i fall också få sagt att jag (som svensk?) uppskattar att portugiser aldrig är påflugna. De är vänliga och sociala, har alltid tid prata och om de kan hjälpa en med något gör de det, men de tränger sig aldrig på. Jag tycker också man kan säga om portugiser att de vet att uppskatta och ta tillvara vad de har. Varandra till exempel. Det kanske är en klyscha men ändå med ett visst mått av sanning i.

Det finns alltid tid för en pratstund i Portugal verkar det som.

Jag får väl tillägga att fröken Fátima ibland tycker att jag har en väl romantisk syn på Portugal och portugiser, men det tänker jag fortsätta att ha så länge jag kan.

I morgon är det Portugals nationaldag. Då ska jag testa hur portugisisk jag är med hjälp av ett blogginlägg som cirkulerat på portugisiska facebook på temat ”Att vara portugis”. Helt oseriöst förstås. Kanske för oseriöst och kanske också meningslöst, men ändå.