Åtta år senare – i den åttonde fasen

För ungefär ett år sedan skrev jag inlägget ”Sju år senare” apropå att vi hade bott i Portugal precis sju år. Det var ingen sammanfattning eller utvärdering av de sju år som gått, utan mer en betraktelse kring hur livet såg ut den där dagen, precis sju år efter flytten. Jag har också skrivit ett inlägg om hur livet – i alla fall mitt – går i cykler om sju år, så nu när det har gått åtta år är vi alltså ett år in i en ny cykel eller fas. Då infinner sig förstås frågan: Hur är det då?

Jo tack, det är bra, får man väl lov att säga, men samtidigt är det ju så att det senaste året inte liknat något annat för någon tror jag, och då inte heller för oss. Allting vändes ju lite upp och ned 2020. Man vet inte om man ska vara rädd eller förbannad, och samtidigt får man försöka göra det bästa av situationen. Det gör vi ju alla, och nu borde jag inte slösa fler ord på det, för jag är så förbannat trött på det där viruset och allt som har med det att göra.

Samtidigt behöver jag få ur mig frustrationen över just detta. Börjar inte detta bli absurt nu? Det enda de pratar om på radion är coronastatistik, som om andra sjukdomar eller annat elände inte existerade. Igår när klickade runt på Instagram kom det upp en fråga ”Vill du ha information om Covid-19?” och då klickade jag väldigt bestämt på krysset, som enligt min tolkning stod för ”Nej, varför skulle jag då ha loggat in på Instagram?! Jag vill INTE ha information om Covid-19 eller något annat virus, tack så mycket! Jag vill helt enkelt bara titta på fina bilder av vattenfall och hundvalpar och bilder på gamla bekanta i midsommarkrans! Låt mig vara!”.

Som tur är har inte vi och inte heller någon i vår närhet eller familj drabbats mer än av restriktionerna, men på grund av dessa har det har varit ett år utan dans, utan spektakel, utan karneval, utan besök av mormor och morfar och farmor. Det har varit ett år när vi periodvis inte kunna lämna kommunen, inte ens för att åka till stugan.

Det har också varit ett år med masktvång hela skoldagen, som på grund av ni vet vad dessutom har börjat klockan halv två och slutat klockan sju på kvällen, så allt har liksom varit lite bakvänt. Tjejrerna har vant sig vid och anpassat sig till det, men masktvånget har varit svårare. Personligen får jag panik bara av att behöva ha masken på när jag är och handlar och sliter av mig den så fort jag kommer ut ur affären, men barnen måste ha den på hela lektionerna och även på rasterna. På grund av masken har de ofta haft huvudvärk och utslag kring mun och näsa, och tycker förstås att det är jobbigt. Därför ska det bli extra skönt för dem att få sommarlov nu. Från och med i onsdags, faktiskt!

Mycket av den här åttonde fasen av mitt liv och vår andra fas i Portugal har alltså hittills präglats av restriktioner beroende på ni vet vad, och så kan vi ju inte ha det resten av sjuårsfasen, eller hur? Vi vill inte ha det nya normala. Vi vill ha det gamla normala! Vi vill ha spektakel och karneval och kindpussar och frihet! Nu!

Tyvärr verkar de envisas med att stänga in oss och hitta på slumpmässiga och plötsligt införda regler, som att restaurangerna måste stängas på lördagar klockan 15.30 till exempel. Plötsligt. Som om det skulle göra någon skillnad mer än att restaurangerna och deras anställda drabbas ekonomiskt och folk blir irriterade.

Nyligen läste jag också om att det finns regler om hur många som får vara på stranden i sommar. Det finns en lista med exakta siffror för hur många som får breda ut handduken på olika stränder längs den portugisiska kusten och även praias fluviais  – flodbaden. Vakter och drones kommer att kolla så det inte blir för många. Man kan bli paranoid för mindre! Ska de inte anpassa siffrorna till högvatten och lågvatten också, undrar jag. En del stränder blir ju dubbelt så stora vid lågvatten och sedan får man trängas lite mer när högvattnet kommer. Det har de inte tänkt på, experterna!

 

På tal om restriktioner, fast det inte skulle handla om det – just nu är vi faktiskt instängda i Lissabon! Det fick jag ett meddelande om häromdagen, något om restriktioner gällande rörlighet under helgerna och det handlade om Lissabonregionen. Jag fick ingen rätsida på det, så jag frågade i mammagruppen, ni vet den där det antyddes att vi och vårt oansvariga leverna var en samhällsfara. 

”Hej på er! Vi har nya restriktioner nu igen!” skrev jag, fast på portugisiska och undrade sedan: ”Vad innebär det egentligen? Att vi inte får åka till Lissabon eller att vi inte får lämna kommunen?” Det visade sig att vi räknas som boende i Lissabon och att vi inte får åka utanför Lissabon. Som tur är ligger tydligen stugan också i Lissabon, så dit kunde vi åka, och då gjorde vi det.

 

 

Så har det varit hela tiden. Vad är det nu man får och inte får och när och varför inte, har man undrat. Det hade ju varit väldigt skönt att slippa, men annars är det synd att klaga, om vi nu ska återgå till frågan om hur vi trivs i den nya fasen i vårt liv. Jag skrev i det där inlägget om sjuårsfaser att jag trodde att nästa fas skulle handla om arbete och att vara tonårsförälder, och det har jag haft rätt om hittills.

Sverker har ju fått grönt på att snygga till det stora gröna, och påbörjat där och så blev vi ju med stuga, där det ju blev oförutsett mycket arbete också. Jag har inte heller legat på latsidan minsann utan jobbat mer än heltid hela det senaste året. Utan semester! Distansundervisning, språkkonsultuppdrag (bland annat åt Mercedes Benz!) och så har jag tagit 30 högskolepoäng till detta läsår. Distansstudier är fantastiskt, det kan jag säga både som lärare och elev, även om jag kan sakna Campus Nova i Lissabon och fika med eleverna på rasten.

Dessutom har vi alltså nu den stora äran att vara tonårsföräldrar till två tonårstjejer. Tjejerna har som tur är haft en sorts social bubbla med ett litet gäng kompisar trots att det kanske periodvis varit förbjudet. Vi har haft dubbelt upp med tonåringar nästan varje helg och nyligen under Eurovision och nu under fotbolls-EM är det i vår soffa de sitter och hejar på Portugal! Det är kul! Nu spelar de Italiens och Finlands låtar på hög volym här hemma och sjunger med, och när Portugal spelade sist fick vi inte plats i soffan.

 

De har också börjat ta bussen själva in till Cascais med kompisarna för att bada och köpa glass och sådant. Jag minns att jag sa till tjejerna när de var fem och sju och vi var i Cascais första gången och hade impulsköpt huset och bestämt oss för att flytta hit, att när ni blir äldre kommer ni att gå i skolan här och då kan ni gå runt här med kompisar efter skolan och köpa glass och bada. De lyssnade storögt, som om jag berättade en saga och försökte föreställa sig det. Nu är vi där, i den fasen. I sagan!

 

I den sagan. som ju är sann, åker den äldsta till Algarve på måndag med en kompis (med hela kompisens familj) och blir borta en vecka (!) och den andra ska ha två kompisar här hela veckan eftersom deras föräldrar jobbar och de annars skulle vara ensamma hemma. Antagligen åker de in till Cascais och badar någon dag också.

Mina tonårstjejerna har också börjat ta mina kläder. På något konstigt sätt har jag vuxit ur plagg, men praktiskt nog kommer de alltså till användning ändå eftersom tjejerna vuxit i dem. Även de jag inte vuxit ur kan jag bli av med faktiskt. Ibland klipper de sönder dem och syr om dem. Det är ju kreativt, och så kommer kläderna till användning. Jag behöver ändå knappt några kläder nuförtiden.

 

På ett typiskt tonårigt sätt tycker de också att jag är väldigt töntig och pinsam ibland när de har kompisar här och jag inte förstår något ord eller uttalar fel eller missar någon grammatisk regel när jag pratar. Eller bara existerar. Ganska ofta alltså, men de säger också att de älskar mig och att jag är bäst och kramar mig flera gånger om dagen, och dammsuger och städar till och med badrummen om jag ber dem! Det brukar väl inte tonåringar göra? Kanske är det något portugisiskt? I så fall var det ju värt att flytta hit bara för den skull! Vad det än är hoppas jag att det håller i sig och aldrig aldrig går över!

Det jag också hoppas på för fasen – alltså för resten av den här sjuårsfasen – är att det rullar på med jobb både på det stora gröna och för mig, att våra tonåringar ska må bra och att vi snart ska kunna återgå till spektakel, karneval, kindpussar och frihet! Vågar man hoppas? Ja, det måste man! För fasen!