Bakom bilderna

Idel idyll kan man tro om man följer mig på instagram, men ni som läser här vet ju att vi haft en del trubbel i paradiset på sistone. Det hjälper definitivt att vi befinner oss i paradiset och har paradisiskt väder, men trubblet fortsätter. Solen lyser från en klarblå himmel varje dag och ledigheten fortsätter, men orosmolnet är långt ifrån skingrat, det där som inte syns på bilderna.

Kanske är det så med alla bilder vi ser, att de bara föreställer det någon vill att vi ska se. En bild säger mer än tusen ord säger de, men lik förbaskat visar en bild bara en begränsad och antagligen noga utvald och kanske till och med tillrättalagd bild av verkligheten, eller sanningen, som man också kan kalla den. Det vi inte ser på bilderna kanske egentligen är mer intressant, eller i alla fall mer sant.

Om man följer mig på instagram ser man ingenting av det jag skrev i förra inlägget. Man får tvärtom intrycket av en bekymmersfri tillvaro i paradisiskt miljö. Miljön är i och för sig paradisisk och himlen lika klarblå i verkligheten som på bilderna, men orosmolnet är inte skingrat ännu. Det hänger där och stör oss fast det inte syns. Jag ska skriva om det när det skingrats (oxalá! ) och kanske till och med om det brister ut i oväder, men inte nu.

Det som inte heller syns på bilderna är att vi mellan våra utflykter till stranden fortfarande kämpar på med avmaskning och avlusning och att bilen nästan bokstavligen går som en hink skit (max 50 i uppförsbackar) fast vi nyss hämtat den på verkstaden.

Det märkte vi när vi tog oss i kragen och bestämde oss för en lite längre utflykt en dag. Här skulle carpas dagen! tänkte vi och packade in oss i bilen och körde mot Brasilien, a k a andra sidan floden, närmare bestämt Caparica. Det är som tur är inte så mycket backar på vägen dit, men tillräckligt för att det skulle märkas att verkstaden inte lyckats så bra utan kanske snarare gjort problemet värre. Och tillräckligt för att lägga sordin på stämningen i bilen.

Fram kom vi i alla fall, och väl framme kändes det i alla fall värt det, till att börja med. Vågorna såg perfekta ut och dessutom pågick en surftävling på en del av stranden och en sorts expo för surfbrädor och andra surfrelaterade produkter samt en loppis där vi bland annat hittade en jättesnygg spegel med lite antik look. Kanske skulle vi köpa den? Jag tog i alla fall jättefina bilder både på surfen, expot och loppisen.

När vi kom tillbaka till stranden vände det. Nu var det högvatten och havet hade totalt ändrat humör. De glassiga små vågorna som rullade in när vi kom fram hade bytts ut mot ganska ruffiga och jobbiga sådana och eftersom det var högvatten fanns det inte ens en strand att sitta på. Sådant händer hela tiden och vid det här laget borde vi veta det. Ser det bra ut gäller det att paddla ut, för om en halvtimme kan det vara för sent.

Sverker och Frida paddlade ut ändå, men det var inget de blev gladare av, snarare tvärtom. Det blev fika av medhavd matsäck på strandpromenaden och sedan hemfärd. Det var hög tid att åka hem och se till de krassliga husdjuren, om vi nu tog oss hem med skithinksbilen. Men var hade kameran tagit vägen?

Kameran var borta och är det fortfarande. Var den tog vägen är det mysterium, men eftersom man inte är lika närvarande utan liksom upptagen inuti sitt huvud när man är bekymrad över något kan det mycket väl vara så att jag gått ifrån den vid något tillfälle. Ett sådant som gör tjuven, ni vet.

Det var kanske inte världens bästa kamera, eller ens den bästa jag haft men det var den enda fungerande jag har just nu och jag hade ändå tänkt mig att ha den kvar ett bra tag till.

Vi köpte ingen spegel med oss hem. Det kändes som en dag då den säkert hade gått sönder, och vi vet ju alla vad det betyder. Hem tog vi oss i alla fall och nu håller vi oss här resten av lovet tror jag. Lika bra det. Det finns sämre ställen att hålla sig på och dessutom är vi nog inte helt avlusade och avmaskade ännu.

Det är kanske inte roligare att läsa om än att skriva om det, men för den skull är det kanske inte helt ointressant, det där som man inte ser på bilderna. Ibland kan det behövas tusen ord (eller 879 som i det här inlägget) som talar om att de där instagrambilderna inte visar allt. Kanske har man till och med ett ansvar att informera om det då och då? En skyldighet att berätta det bilderna inte berättar, då när man känner att de inte riktigt talar sanning. Det är synd att klaga, jag vet, men jag tycker ändå man ska säga som det är. Nu när det är så.

Fast det vore ändå rätt bra att ha en kamera. (Instagrambilderna är tagna med mobilen, den med den stora sprickan som växer för varje dag)

Jag hade ju redan bilder på loppis och vågor i Caparica, så vad skulle jag ta med kameran för?

Önskar både er och oss en Glad Påsk och mig en ny kamera….