Jag kände mig så sorgsen igår, alldeles utan att veta varför. Jag kan knappast skylla på vädret eller miljön, för skönare väder och vackrare än nu kan det knappast bli. Naturen fullkomligt exploderar av tacksamhet efter aprilregnen och nu när de gett sig av skiner solen på hela härligheten mest hela dagarna. Inte är det sådär varmt ännu att man riskerar att smälta bort om man ger sig ut på en lång promenad för att beundra det hela heller. Solen är stark så här års, så man får se upp, men det fläktar friskt från havet.
Kanske att det var lika vackert i fjol, och bilderna är säkert ganska lika, men jag tycker nog att det är om möjligt ännu vackrare i år.
Som att vandra omkring i ett gigantiskt stenparti
Eller i ett levande potpurri.
Så här mycket lupiner var det i alla fall inte i fjol!
Ändå var jag lite ledsen där jag gick. Kanske en släng av svenskt vemod, ”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka?” Fast våren tvekar ju inte här, den brakar utan tvekan bara på.
Kaktus och krasse, och kaprifol, de kommer väl alla på sensommaren i Sverige?
Dessa vita nyponrosaktiga lite kladdiga översållar alla kullar som inte är täckta av något annat. Jag skulle gärna vilja veta vad de heter! De luktar kola.
De vita i förgrunden här brukar man i alla fall kalla för kalla.
Kanske ”bara” hormoner? Fröken Fátima påstår visserligen med övertygelse att PMS inte finns utan är ett amerikanskt påhitt som används som propaganda för att få kvinnor att framstå som labila, men hon kan ju inte ha rätt i allt. Vackert att vandra bland blommorna var det, men efter tre timmars blomstervandring kände jag mig fortfarande sorgsen.
Kommer du eller? Ska du fota ALLA blommor eller? Det tar en stund när the hills are alive with massor av blommor!
Karlar kan också vara labila. Vad har de för ursäkt? Kanske skägglossning? (Personen på bilden har inget samband med påståendet ovan. Eller?)
Nej han var glad hela vägen! Fyller på med vatten i grannbyn.
Hälsar på samma vakthund varje gång. Den största men sämsta. Viftar glatt på svansen och skäller bara lite besviket när man går.
Lite senare på dagen efter ett rejält städryck med fadofavoriten Ana Moura på högsta volym däremot kändes allt genast mycket bättre. Vad det än var så var det inte värre än att det gick att bota med lite rejält hushållsarbete och fadomusik. I stället för städrock liksom.
Så mycket mer har jag inte att säga just nu, men jag hann skriva en sorgsen historia som ni kanske får läsa en annan gång. Sann tyvärr. Och så letar jag bilder till det där med parallella liv. En tur till Lissabon blir det nog snart också, jag känner saudades (portugisisk längtan) ligga och bubbla.
Bara en till!
Glöm inte att kommentera! Allt annat tar jag som tyst ogillande.
Pingback: Efter branden – Bortugal
Många förkortningar!
o visst finns det en sanning bakom alla dessa bokstavskombinationer.
Livet blir lite allvarligare vart efter som….
Men fina bilder.
Har nu själv, efter 408 mil (med husvagn) äntligen anlänt till Portugal. Kvällen är sen o äntligen börjar ratten försvinna bort ur händerna. Sitter stilla o tyst, njuter, 29 grader varmt visade min termometer. Nu när kvällen har kommit har naturen fullständigt exploderat i ljud från grodor o andra små djur/insekter. Det är verkligen högsta tryck,, har aldrig hör ett sådant starkt liv o ljud. Google map är bra, street view tjusigt värre. Men götapetter vad kuperat det är !! (är i trakterna runt Viseu)
Ja, livet blir lite allvarligare allt eftersom, det stämmer. Och jag tror också att det finns en sanning bakom de allra flesta bokstavskombinationer. I trakterna runt Viseu är det visst rätt kuperat, men vackert har jag hört. Vart ska du någonstans egentligen? /Åsa
För trettio år sedan satt jag och bluddrade runt om att jag skulle bo i
Portugal, uppe i bergen och där höra bruset från Atlanten.
Proviant skulle hämtas med vagn och åsna. Ja, visst finns scenen där kvar i
minnet, slingrande stig med ett stretande djur som sakta klättrar upp längs
bergsstigen med en tunna vin och annat matnyttigt.
Inget genomtänkt, inga bilder finns från hus, ekonomi, bara detta brus från
havet i nattmörkret.
Kanske var det mitt försvar till att inte hoppa den tidens ”gröna vågar” som
svepte förbi, utan bekvämt skjuta upp livet till lite längre fram. Ekorrhjulet
tog vid och allt rullade på, framtill alldeles nyss! Hjulet stoppade och jag
fick ett helt blankt blad, frankt nedtryckt i min hand. (jag hoppas naturligtvis
på ett riktigt tjockt häfte)
Så här är jag nu, letandes efter mitt Shangri-la, mitt berg. Det där med
havsbruset låter inte lika lockande längre. Vem gillar egentligen att det
blåser, men visst borde kunna finnas en plats i lä. En brusande vårbäck, eller
en stilla flod som ändå visar vattnets kraft, räcker långt. Tunna med vin, nja,
det går väl lika bra att lasta lite olika flaskor av vin. Åsna, tja, det skulle
kunna funka. 4-hjulsdriven SUV låter på nått sätt inte lika samspelt med
naturen. Men nästintill nödvändig då jag kajkar runt med husvagn, hund, Netflix,
vinkyl och ismaskin (nä, jag glömde ismaskinen hemma) Men det är ju larvigt vad grejer man har med sig.
Har vikt av 3 månader till just denna resa och hoppas att åtminstonde hitta en
plats jag kan etablera mig tillfälligt på.
Men syftet är naturligtvis att snubbla över just min quinta
Keep up dreaming….
Det hoppas jag verkligen att du gör Arne! Vad spännande! Vilket äventyr! Du borde starta en blogg du med och berätta om ditt sökande. Att bo vid havet är inte så rofyllt alla dagar, jag håller med, och det passar inte alla. Just Atlantkusten är ju rätt vild av sig, men det finns ju laguner och floder och sjöar och vikar. (: /Åsa
Inget ogillande här inte! Och så vackert ni har det, och så länge ni vandrar (3 timmar). Underbart.
Ja det är vår långa runda, den finaste, A-mamman!/Å-mamman
GUD så vackert, Åsa!
Helt sagolikt. Där skulle jag vilja gå och vandra och fota. Vilket landskap. Jag tycker att allt blir vackrare ju äldre jag blir. Varje år tänker jag, nej det har aldrig varit vackrare förr än nu! Så tänker jag vår och höst.
Ålderstecken. PMS har jag varit förskonad ifrån, men numera är det klimakteriegrejer som förundrar mig, hihi!! Fantastiskt inlägg, Åsa!!!
Tack Annika! Visst blir det vackrare och vackrare allting, Annika! /Åsa
Skägglossning! Hahahaha!
Jepp! Skägglossning©, Casa Annika! 🙂 /Åsa
Härligt och roligt inlägg! 🙂
Roligt? Ja skägglossning är alltid lika roligt! 😉 Åsa
Saknar Portugal och solen och havet och alla blommor när jag ser de här bilderna. Jag lovar att vemodet är värre i mörkret och minusgrader i Sverige. Hat varit där nere med husbilen i många år över vinterhalvåret, nu Sverige i två hemska vintrar, funderar på ny husbil eller flytta ner
Både ny husbil eller flytta ned låter väl som bra idé om du har möjlighet, Carina! Varför gå och bita ihop i onödan, om man nu inte är bunden vid jobb eller annat? /Åsa
Otroligt vackra bilder (otroligt vackra blommor!). Jag längtar efter lite blommor här uppe nu! Påskliljorna tog stryk av snön förra helgen.
Ibland är man sorgsen bara, skönt att man kan få lov att vara det.
Ja som tur är så är det tillåtet att vara sorgsen ibland, Jessica! Hoppas ni får blommor snart på Shetland också! Nu blir jag nyfiken – brukar det det blomma mycket där på våren/sommaren? Får hålla utkik på din blogg! /Åsa
På sina ställen blommar det ”mycket”, men det är ställen där fåren inte är, och de är nästan överallt 😉 Men jag vet en plats där jag ska försöka fota i sommar.
Får är också fina, Jessica! 🙂 /Åsa
Så otroligt vackert, och såna vidder av blomster! Måste dofta ljuvligt. Ditt landskap påminde mej om centrala Korsika, som vi
besökte i april för ca 20 år sen, men det
fanns inte såna tjusiga utsikter, som hos dej.
Liksom du, ger våren mej hemlängtan. När smältvattnet rinner i dikena, och vit- och blåsippor tittar fram; det luktar våt mull. Sen kommer björklöven! Åh, hur jag älskar den doften
Betr. PSM – hade aldrig hört talas om det, förrän jag kom till USA, och inte på länge därefter heller. Märkte faktiskt ingenting särskilt för min del och inte mina jämnåriga väninnor heller. Mina döttrar, nu 60 och 62, kanske kände till det men var aldrig nåt problem. Jag tror det blivit överdrivet de sista åren. Hur som helst så är jag glad,
att PMS ”inte fanns” på min tid. 🙂
Ja det måste ha varit lättare innan PSM/PMS uppfanns, Ruth! 😉 Jag vet inte vad jag ska tro längre i den frågan, men jag brukar tycka att folk är hemskt irriterande ett par dagar varje månad. Det kanske de är? Det kanske inte är jag? Hemlängtan har jag i alla fall inte, det är jag helt säker på. /Åsa
Att fröken Fátima påstår att PMS inte finns förvånar mig inte. Det är nämligen så att i PT finns det en oskriven lag som säger att det som man inte pratar om finns inte (não se fala… não existe). Det var efter min flytt till Sverige som jag blev bekant med PMS och personligen accepterar jag att det finns. Men våren finns och är fantastiskt i PT, ett faktum som ingen kan förneka och som dessutom bevisas genom dina underbara bilder. Jag kan nästan känna doften. /Manu
Ja, ljud och doft måste man lägga till i tankarna, Manu. Nej PMS är kanske inget man pratar om här i allmänhet. I sverige är det ju ett allmänt känt begrepp. Känner men av det vet man i alla fall att det finns. Känner man inte av det kanske man betvivlar existenten av detta fenomen. Har man aldrig hört talas om det kanske man inte känner av det? :/ Åsa
Det är då som det stora vemodet sätter in… Sjöng en gång Monika Törnell( för de som levde på stenåldern ). Den gången handlade det om stadspuben i Luleå, om snö och mörker. Men vi kommer nog inte ifrån ett visst vemod i livet trots sol, fado, blomster. Men jag känner hellre vemod i det sammanhanget ( typ gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkvagn som någon sa) än i mörker o kyla. Ana Moura tycker jag är en snudd på klockren behandling mot vemod 🙂
Ja jag minns också Monika Törnell, Inger! ”- och från havet blåser en isande gråkall vind!” Den är tung! Det hör nog till människans villkor att känna av livets allvar ibland. Det är väl därför sådan musik finns. Ana Moura brukar funka för mig! /Åsa
Så fint du skriver och så fina bilder du tar! Helt galet vackra blomsterbilder. Kaprifolen, som är Bohusläns landskapsblomma, brukar blomma där i juli.
Tror inte att du anar hur mycket du inspirerar!!! Öppnar din blogg varje dag och hoppas på ett nytt inlägg, och för oss blir det ännu en dag närmare vårt mål Bortugal. Det målet känns allt mer realistiskt, tack för det 🙂 🙂 🙂
Tack för fina ord, Annica! /Åsa
Kram från Sofia
Det regnar här i Stockholm idag ?
Ojdå vad tråkigt, Sofia! Hoppas solen kommer tillbaka snart! Jag såg din fina bild på körsbärsblomning i Kungsan, så det kan inte vara helt kört! 😉 /Åsa
Aj aj kapten, här kommer min kommentar! Så du inte går runt och blir sorgsen igen för att den där Linnea inte behagade visa lite uppskattning för att hon helt gratis fick läsa ditt fina inlägg och se de fina bilderna på de fina kullarna, de fina blommorna, den fina hunden och den fina Sverker 🙂
Tack för ett ändå lite peppigt inlägg. Vårväder och blommor är ju ändå lite trevligt att se att någon har runt sig 🙂
Ja och kommentarer är alltid trevligt, eller hur, Linnea? /Åsa
Jag håller helt med dig…vackrare än nu kan det inte bli. Fantastiska bilder som jag känner igen mig i från våra promenader längs havet här nere på sydvästkusten. Vårjåmen sa min mormor om svårmodet på våren. Visst kan man väl känna av det trots allt det vackra man har omkring sig.
Men en tur till Lissabon hjälper säkert till att höja humöret. Tack förresten för alla tips som du delar med dig av. Vi hittade ”öarna” i Porto tack vare dig. Och vi hade nog inte kommit till Monsanto om det inte varit för er utflykt dit.
Undrar om det kan vara cistrosor de där vita blommande buskarna du sett. De blommar här nere hos oss just nu. Klibbiga, blanka blad. Tack för alla tips och för alla fina inlägg. Jag läser med stort intresse…men är usel på att kommentera;)
/Ninni ( @ninnifa )
Tack för kommentaren Ninni! Jag vet varken vad de där blommorna heter på svenska eller portugisiska men jag tror de heter jarras på spanska. Vad roligt att ni hittade öarna och Monsanto tack vare Bortugal! Jag skulle gärna åka tillbaka till Porto och se fler öar, och Monsanto var ju väldigt vackert, men nu är det hemma som gäller ett tag. /Åsa
Vackert! Jag längtar till en vacker sommardag nu. Det går jäkligt trögt med vädret i Sverige just nu.
Man måste inte vara glad. Men man ska inte vara otrevlig.
Nej det vore ju larvigt om man gick och var glad jämt, Onkel Tom! Jag litar inte riktigt på folk som är glada hela tiden, men om maninte har vädret eller jobbet att skylla på känns det lite suspekt att inte vara lycklig hela tiden, kan man tycka 😉 Hoppas er vår kommer snart, men dålig vår spår vacker sommar sägs det ( eller så var det jag som hittade på det nu!;) /Åsa
?
Beijokas, Magda!
Haha okej, kommentar på ingång. 😉 Jag har aldrig varit i Portugal på våren (däremot alla andra årstider) men dina bilder gör att jag vill åka ner nuuu! Jag har också muitas saudades de Lisboa (och resten av Portugallien för den delen), kanske blir en tur i sommar, fast då brukar det mest bli Algarve, min släkt har ett sommarhus där, nära en icke turistinvaderad strand, så där brukar jag spendera några mycket slappa veckor på somrarna. Men några dagar i Lissabon blir det alltid, måste strosa i älskade Belém och hälsa på härliga Mercado da Ribeira, mina favvoställen!
Ja Mercado da Ribeira förtjänar ett besök, och jag tycker absolut du ska försöka ta en sväng hit på våren om du har möjlighet, Gloria! Slappa veckor i sommarhus nära icke turistinvaderad strand är inte fel det heller! /Åsa
Mitt i allt vemod så lyckas du oxå förmedla livslust, skönhet och eftertanke med ditt inlägg.
Jag älskar fado allt sedan jag på 70-talet lyssnade på Amalia Rodrigues live på fadorestaurang i Alfama, Lissabon.
Wow, Steve! Vilken grej att ha sett Amalia live!! Fantastiskt! Jag ska försöka ta mig till en fadorestaurnag jag med, i sommar, men Amalia får jag ju aldrig se. /Åsa
Ha ha, skägglossning 😀
Ja skägglossning© är lite kul. Jag tar copyright på det ordet! /Åsa
Men måste man jämt vara glad!? Hur ska man då veta att man är glad om man inget har att jämföra med? Som med barn, de måste lära sig att ha långtråkigt emellanåt också.
Och platsen är sagolik. Underbart fint är det. Och jag reagerar varje gång jag ser växter som vi har som krukor eller vårdar ömt irabatten, här bara ÖSER det ut för backarna och kullarna, det är så man kippar efter andan!
De rosliknande, det skulle kunna vara vresrosor. De sprider sig enormt och i vilt tillstånd är de ofta vita. På japanska heter de tydligen strandpäron.
Ja det är en vacker plats, Emma och självklart kan inte glädje vara den enda känslan. Det vore ju rätt platt. Tveksam till vresrosor. Dessa har så klibbiga blad. Håller med dig om att det är coolt att se krukväxter live, free, going wild and crazy! /Åsa
Nej, det är inte vresrosor, det ser jag ju nu! Tittade på bilden lite större och ser ju att det är inte alls rosor. Får fundera lite!
Envis är jag och så gillar jag att leta reda på vad det är för växt.
Det är en cistus! Esteva på portugisiska.
Esteva! Där har vi det! Det har jag hört förut! Tack Emma!
Vilket fint inlägg. Så där är det ibland. Om det vore kvinnliga hormoner skulle det inte finnas några manliga poeter. Våren är något alldeles fantastisk, särskilt i år när det varit så regnigt så länge och blev fint så på en gång. Eller, i alla fall är det så här i norr.
Lite rätt tycker jag fröken Fátima har, fast det är synd att du inte kan ge henne Annika Norlins sommarprogram från förra året att lyssna på.
Tack Annannan. Annika Norlins sommarprogram noteras, och jag håller med, visst kan PMS-begreppet missbrukas och överanvändas. En sak är i alla fall säker: PMS-jokes are not funny. Period! (: /Åsa
Har alltid tyckt att våren är den bästa tiden att åka till Lissabon. Allting blommar, det känns friskt i luften och jordgubbar i massor att köpa. Du hinner med massor av utflykter just för att vädret inte bara leder till stranden. Medan min farmor levde och jag själv var singel åkte jag ofta dit på påsken och njöt av tillvaron. Sedan familjen kom har jag inte varit där annat än på sommaren så det är väl snart dags 🙂
Håller med, Lena. Du måste ta en vårresa till Lissabon snart! /Åsa
Så vackert Åsa! Och apropå det du skrev hos Backstage-Bella : Du skapar inte avund, inte hos mig iaf, du skapar hopp om att man kan göra vad man vill med livet! Tack för det! 🙂
Igår köpte vi biljetter till Spanien, till min spanska svärfamilj. Det kommer bli så skönt att vara där och softa. Om två månader åker vi!
Vad fint, Tuvilda! Tack själv! Och ha de så bra hos svärfamiljen, eller det är ju ett tag till dess, njut av våren så länge! /Åsa
Ja, det ska jag göra! Idag ska vi sjunga vintern rasar och grilla 🙂 Som alla andra.. hehe
Vintern raaaa! Ha så kul, Tuvilda! Sjung och elda bort snö och kyla!/ Åsa