Att börja om från början – och på nytt jobb!

Jag ni får ursäkta, men fortsättningen på fiskarhustruns fado måste vänta. Jag har ju också ett öde och nu måste jag få sjunga ut om det. Ge luft åt min klagan, men också berätta något väldigt roligt när jag klagat färdigt.

För ungefär ett år sedan skrev jag, ganska förtvivlad, ett inlägg om att ömsa skinn, både bildligt och bokstavligt. Att ömsa skinn i bildlig mening har varit utvecklande, skönt och befriande, men det bokstavliga ömsandet hade jag gärna varit utan. För ett år sedan var det som allra värst och då var det en himla tur att att jag fick träffa en dermatolog och att jag fick kortison. Sedan dess har jag träffat dermatologen varje månad i ett år och käkat kortison tolv månader i sträck.

Hon är väldigt vacker, min dermatolog, som en spädare syster till Andy MacDowell ser hon ut, och väldigt sträng är hon. Om jag ens funderar på att klia mig slår hon mig nästan på fingrarna! ”Du kliar INTE!” säger hon och spänner blicken i mig. Förlåt, det var inte meningen, stammar jag då.

Hon är nog Portugals och kanske världens punktligaste och effektivaste läkare också. Hon hämtar mig i väntrummet exakt på minuten den tid jag är kallad.  Varje gång. När jag en gång i ett försök att fjäska lite för henne uttryckte att jag var imponerad av denna punktlighet som jag sa att jag aldrig upplevt i vården i Sverige eller någon annanstans för den delen heller (vilket är helt sant) tyckte jag mig se ett belåtet litet leende skymta förbi över hennes perfekta drag. ”Det har alltid varit viktigt för mig att passa tider”, sade hon och lade sedan till med en nästan skarp eller i alla fall rätt syrlig ton att hon alltid, ända sedan hon var barn tyckt väldigt illa om folk som inte kunde passa tider, och det, konstaterade hon, det är ju ganska många. Nästan ett leende igen, ett lite föraktfullt denna gång.

Jag har nästan lite tvångstankar om att jag inte får komma för sent till nästa möte. Det kliar lite när jag tänker på det. Får inte komma försent!

Du kommer nog alltid att ha eksem, säger den vackra dermatologen, men vi kan hålla det under kontroll. Det har vi gjort ganska bra. Under året har vi i trappat ned från 60 mg kortison om dagen, en dos så rejäl att jag blev en BH-storlek större, och sedan har vi långsamt trappat ned på kortisonintaget till noll och ingenting och taxöron igen. Varje månad i samband med att jag trappat ned på kortisondosen har besvären blossat upp, för att sedan bli bättre. Jag gick länge på 5 mg, en dos som hon säger ”inte ens är skadlig” innan vi vågade ta bort kortisonet helt nu i juni. Jag har också käkat antihistaminer periodvis hela året mot klåda.

För att hjälpa kroppen på traven ändrade jag min kost helt för fyra månader sedan också. Enligt alla rön och all googling är ju sol och salta bad bästa medicinen mot atopiskt eksem, men det verkar inte stämma på mig. Något om hur man ska äta för att lindra har jag faktiskt inte hittat, men eksem är en inflammation och jag har hört någonstans att viss mat kan främja inflammation och annan kan verka inflammationshämmande, så nu äter jag inte längre socker, mjöl, mjölk och potatis…eller vänta. Det blir nog lättare om jag räknar upp vad jag äter. Jag äter råa grönsaker, frukt, fisk, kyckling, nötter, ägg, smör och olja och inget annat utan bara det sedan tre månader tillbaka. Eller jo, vin och sockerfri mörk choklad i terapisyfte. Och jättedyra omega3- och jättenattljusoljeampuller och massor med ingefära.

Mat. Just det. Lättöl också.

Trots allt detta – efter två veckor utan kortison var det kört igen. Först en gradvis försämring och sedan ett utbrott som mest liknade en allergisk reaktion. Flera helt sömnlösa nätter och otänkbart att gå utanför dörren i dagsljus, precis som i fjol.  Bye bye Beach 2016. Borta var min gyllenbruna bränna, och jag var återigen en fnasig karta över skärgården i femtio nyanser av grisrosa, vilket inte ens är det värsta. Värre är klådan, för det känns hela tiden ungefär som om man precis ramlat i ett dike fullt av brännässlor. Som tur var blev klådan kortvarig då jag hade tid hos dermatologen innan jag hann bli galen. Jag var livrädd att hon skulle säga att hon inte kunde ge mig mer kortison och det inte fanns något annat att ta till. Vilket det faktiskt inte gör, men jag var livrädd i onödan.

Inte få panik. Hålla sig i skuggan.

Folk utan eksem däremot går obesvärat omkring och blottar huden i solen.

Så ja, nu har vi börjat om från början igen, jag och dermatologen, med 60 mg om dagen och om en månad har vi träff igen. (Får inte klia, måste komma i tid!)

Att börja om från början i och med flytten hit var otroligt utvecklande, uppfriskande och skönt. Att börja om från början med kortisonkuren känns inte lika kul, men man får tänka positivt. Jag är väldigt nöjd med och tacksam för den portugisiska vården och för mina regelbundna träffar med dermatologen.  Jag känner mig väldigt väl omhändertagen. De grisrosa skärgårdsöarna bleknar och krymper så snabbt att jag nästan kan se det med blotta ögat och klådan har lagt sig. Kanske får jag tack vare kortisonet lite fyllning i bikinibehån igen också.

Lite bilder nu kanske? På tal om börja om från början så var vi och kollade när de målade om lyckliga gatan i Caparica inför firandet av São João. Det hann vi göra innan skärgården expanderade.

Kortison är nästan läskigt effektivt. Beach 2016 here I come! tänkte jag, full av kortison, men det blir det inte så mycket av med som jag tänkt på ett tag. Mitt hav av tid är inget hav längre, för precis när jag blivit bättre rasslade det till och det där jobbet jag haft på G blev av! Tänk vilken tur att huden är så gott som hel igen lagom till jag ska börja jobba.

JOBBA?! I morgon (!) jobbar jag min första dag på tre år! Det roliga är att jag faktiskt fick jobbet via bloggen. Jag kommer förstås att berätta mer om detta, men det kommer nog att vara alldeles för intensivt i början för att jag ska hinna skriva om det på ett tag. Tur då att jag har lite skrivet på lager!

Ni får läsa om fotboll och fiskarhustrun så länge och om Sverkers nya rum och kanske något helt oväntat medan jag är på jobbet!

De här få klara sig utan mig mycket mer än vanligt från och med nu.

Gissa jobbet kan ni få göra om ni vill, och önska mig lycka till!