Herregud! Jag missade bloggens tioårsdag! Någon gång i augusti var det exakt tio år sedan jag klickade på ”publicera” och lade ut det allra första inlägget här på bloggen. Tiden går fort när man har roligt, men det är inte så himla noga, man kan fira i efterskott också! Bara man inte firar i förskott – det får man inte i Portugal. Lite försent går det bra att fira och gratta, men man får aldrig säga grattis i förskott och inte fira något i förväg.
Det har väl att göra med det där med Se Deus quiser (Om Gud vill) att inte ta något för givet, och inte ta ut något i förskott, som till och med är inbyggt i grammatiken! Just denna känsla eller inställning är något som jag efter elva år här tycker är något av det mest portugisiska jag vet – minst lika portugisiskt som det berömda ”Saudades”. Det är också något som slagit rot i mig.
Efter elva år här har både Se Deus quieser och Saudades smugit sig in i min själ och mitt väsen. Jag var inte nostalgisk förut, men är det nu. Jag bar inte runt på en känsla av att framtiden är oviss och osäker, men det gör jag nu. Det kan inte bara vara åldern och tiden – det måste vara den portugisiska luften eller kulturen som smittat av sig.
Tankarna och drömmarna som tidigare ofta eller alltid gick bortåt och utåt till nya platser att upptäcka och framåt till skapandet av nya minnen letar sig nu oftare bakåt i tiden, till minnen. Att tänka framåt är mer läskigt än spännande. Jag kan knappt tänka på morgondagen utan att tänka ”Se Deus quiser”.
Helt osentimentala och orädda var vi när vi emigrerade, i alla fall som jag minns det. Så måste det ha varit, för annars hade vi väl inte hamnat här, men nu är vi här, och så här har vi blivit. Alltmer nostalgiska och väldigt ödmjuka inför framtiden. Äldre och ängsligare. Eller vi, sa grisen, förresten. Maken vindsurfar helt dödsföraktande flera dagar i veckan, så det är nog bara jag. Kanske ska jag döpa om bloggen till ”Tanten vid kanten av Atlanten?”. Det passar nästan bättre till mitt äldre och ängsligare jag. Känslan av stupet är aldrig långt borta.
Tio år äldre. Tio år med Bortugal. Sexhundratretton inlägg har det blivit. Sexhundrafjorton med det här. Det har blivit en lång berättelse, eller många berättelser. I de första berättelserna skrev jag om barnens skolstart och nu har de bara ett respektive två år kvar i den 12-åriga obligatoriska skolgången. Sedan väntar nya utmaningar som vi måste börja tänka på, fast vi inte riktigt törs.
I de första berättelserna från den första sommaren var barnen små och kände ingen här och pratade inte språket. Nu har de vuxit om oss och kör bil och sommarjobbar, åker på festivaler och campingäventyr längs kusten med kompisgäng. Vilka spännande blogginlägg de skulle kunna skriva!
De brukar skicka bilder från ställen de åker till utan oss.
Det har också varit en del inlägg om renovering och hus – en berättelse som aldrig tar slut. Det skulle man också kunna skriva en egen separat blogg om, men den fick Sverker skriva i så fall.
Jag har också skrivit en del om husdjuren, som blivit ett helt gäng. Min mamma sa häromdagen att jag skulle kunna skriva en till blogg om bara husdjuren efter att jag berättat om våra konstiga katter. De verkar tro att de är hundar och följer med på promenader, och tar in ormar som de lägger i vår säng på natten!
Jag har också skrivit ganska mycket om bylivet och traditioner. Den nedärvda årskalendern med jul och midsommar som årets höjdpunkter har bleknat bort, och istället snurrar årsringarna nu alltmer kring annat, som karnevalen till exempel. Knappt är sommaren över, så har de börjat planera för nästa års karneval!
En annan favorittradition, processionen vid äppelstranden för någon vecka sedan.
I år var Marchas en speciell höjdpunkt också, då båda tjejerna dansade med för första gången. Jag vågar förstås inte se fram emot nästa Marchas, men i år var det väldigt fint. Väldigt vackert och ganska lustigt att se sina döttrar marschera fram längs gator och torg och dansa runt i intrikata mönster till pompa och ståt, med friheten som tema. Jag ska jag skriva mer om en annan gång, för skriva vidare hade jag tänkt, se Deus quiser.
Mycket har jag skrivit och mycket finns det kvar att skriva om. På senare tid har det varit lite glest på bloggen och ibland lite tjatigt och krisigt och gnälligt, jag vet, men det är som det är. Livet är som havet – det går i vågor. Just nu känns det lite som att jag är långt ute på havets vågor, och känner ibland att jag kanske aldrig kommer att komma iland. Friheten som jag skrivit så mycket om, den kanske inte finns? Tryggheten jag tog för given en gång i tiden, den kanske egentligen aldrig har funnits. Jag har börjat förstå det och acceptera det. Kanske är det också portugisiskt, eller ligger det i tiden, i åldern? Vad tror ni?
Jag vet inte, men jag driver väl vidare på livets vågor, och skickar en och annan flaskpost här på bloggen till den som vill se hur berättelsen Bortugal fortsätter. Se Deus quiser.
Vad kul med ett inlägg 🙂 Jag går in och kollar med jämna mellanrum och blir så glad när du lagt ut något nytt.
Du lever (kanske) det liv som jag skulle levt om inte mina föräldrar valt att vara modiga åt andra hållet och flytta till Sverige för ett bättre eller annorlunda liv. En rolig och händelserik inblick i vad som kunde varit.
Min mor levde med uttrycket ” se deus quiser ” så mycket att tre av hennes barnbarn (ena sonen) har tatuerat in – Até a manha se Deus quiser – som ett minne efter avó/mormor som hade en så stor betydelse för dem.
Blir glad att se att du fortsätter med bloggen med stora eller små mellanrum mellan inläggen, trodde nästan att du skulle säga att det var sista. Då har vi alla något att se fram emot.
Ha en skön höst
Men åh! Tatuerat in ”Se Deus quiser”!? Underbart! Tack för kommentar och för att du hänger med!
Jag älskar varje blogginlägg, oavsett hur gnälligt det är eller hur glest det är mellan inläggen.☺️
Men vad fint skrivet! Tack Jenny! ❤️
Grattis till 10 år! Tack för att vi fått hänga med på ert äventyr. Känns som lördagsgodis när ett nytt blogginlägg kommer. Alltid så fyndigt, informativt och värlformulerat! Hoppas på 10 år till!🥳🤩💐
Tack för fin kommentar! Kul att mina skriverier uppskattas!
Vad trevligt att du är tillbaka med ett inlägg! Jag älskar bilden med alla (?) djuren på mattan. Nu kommer jag att tänka på böckerna om Follyfoot Farm som jag älskade som barn. Fast de hade fler sorters djur, och ett ruckligare hus.
Nu tycker jag det är läge att komma med ett annat portugisiskt uttryck: não faz bem à pele. Till exempel är det inte bra för hyn att oroa sig för mycket. När jag själv fastnar i dumma tankemönster är det här faktiskt det mest effektiva sättet att bryta dem, särskilt när jag föreställer mig min vän Luís som så ofta säger det. Han lyckas ta sig runt all världens bekymmer med en outsläcklig energi och optimism och alltid det uttrycket i bakfickan.
Jag gillar ”se Deus quizer” (fast det är inte ett uttryck jag använder) och tar det faktiskt inte så dramatiskt. Det kan ju hända att vi inte ses imorgon av ett så vardagligt skäl att jag blir förkyld eller du vrickar foten.
Sen är det förvisso så att jag också undviker att tänka för mycket på framtidsplaner och då och då drabbas av tankar på den potentiella stora katastrofen. förstås. På ett personligt och ett politiskt plan. Den personliga har jag inget bra sätt att hantera, men om den politiska tänker jag helt krasst att folk levde ju sina liv under världskrigen också och det här är ett fredligt hörn av Europa och vi klarar oss nog (ändå, som Edvard Persson sjöng, för övrigt, men det är väl ingen som vet vem han var längre, knappt än jag själv).
Haha nej det är absolut inte bra för hyn. Det blir bara en massa onödiga bekymmersrynkor och jag försöker allt mota bort jobbiga tankar och skaka av mig jobbiga känslor med diverse mantran men det kanske är just det också som tar på krafterna och gör en gråtfärdig.
Det kommer och går helt enkelt men har blivit bättre/ lättare att hantera.
Jag hade en annan bild också med alla sex husdjuren + grannens hund i vårt kök en morgon men den vågar jag knappt visa.
Det är lite väl många djur faktiskt men nu blev det så.
Jag vet vem Edvard Persson är (tyvärr). Jag har boott vid en landsväg i heela mitt liv…🎶
Hej! Det är väldigt länge sedan jag kommenterade, men det innebär inte att jag inte med samma nöje läser din blogg.
Vi är nu inne på tolfte året här på Silverkusten och även om vi aldrig emigrerat fullt ut ( och är så mycket äldre än dig ) så känner jag igen mig så väl i din känsla av att tillbakablickarna och minnen spelar större och större roll.
I mitt fall kanske det har med ålder att göra, men kanske också Deus quiser och saudade som smittar av sig även om man bara är deltids portugis …. Who knows?
Men tack för att du upprätthåller bloggen som gett oss så många tankar och skratt ( min man läser den alltid också )
Glad att du fortsätter, det uppskattas av din fanklubb/ Inger
Hej Inger och tack för fin kommentar! Det kan nog vara så att det är själva livet, åldern och tiden också, men ändå lite portugisiskt. Önskar er många fler fina minnen från vackra Silverkusten. Så kul att ni bägge läser bloggen! Hälsa maken!
Jag läser gärna mer här på din trevliga blogg från livet i Portugal!
Och jag tror, utan att känna just dig, att med åldern och visheten så känns framtiden väldigt oviss på många plan…Var man än bor. Speciellt i vår tid med alla olika hot och kriser på vår planet. Tyvärr. Själv känner jag att min familj, min historia och min hembyggd blir mer viktig då jag inser att livet inte är oändligt.
Ja det smyger sig nog på oss alla! Tyvärr! Tack för att du läser och kommenterar så ofta! ❤️
Fint och roligt skrivet igen! Jag väntar ivrigt på nästa flaskpost från dig!
Tack för dessa tio år och tack för att du fortsätter skriva!
Vi som inte kom iväg och emigrerade trots långtgående planer får uppleva mycket genom dina texter 🥰
/Tanten som endast kom till Kattegatt
Tack för att du läser! Kattegatt för tankarna till ”Vikings”, serien som vi döpte katterna Ragnar och Rollo efter, men förhoppningsvis är livet inte lika hårt och dramatiskt i riktiga Kattegatt som i teveserien.