Bröllopsdag i det lilla gula huset vid havet

Tiden går fort när man har roligt brukar man ju säga, och plötsligt har man tillbringat mer än hälften av sitt halvsekellånga liv ihop med den där hippiesnickaren man träffade på en pizzeria i Vallentuna den första advent 1994. Tänk om någon sagt till oss då, att 26 år senare skulle vi fira vår 15:e bröllopsdag i vår alldeles egna sommarstuga, med två tonårsdöttrar och två hundar. I Portugal dessutom. I ett litet gult hus vid havet.

Fritidshus, lantställe, sommarstuga. Kärt barn har många namn, och alla klingar de så typiskt svenskt. Man tänker sig ett rött hus med vita knutar eller kanske ett timrat litet hus, vid en sjö någonstans. Det känns helt fel att säga att man har ett lantställe i Portugal. Eller fritidshus. Eller sommarstuga. Men nu har vi det i alla fall, helt otippat.

Ur läroboken vi använder i kurserna i svenska för portugiser. Ett helt kapitel om fenomenet lantställe/ fritidshus/sommarstuga

När jag var liten tillbringade vi somrarna växelvis på farmor och farfars lantställe vid Dalälven och vårt eget i Orsa Finnmark. Där kunde man fiska och plocka bär och bada bastu. Spela kort och plocka svamp. Även Sverker är uppvuxen med fritidshus, så kanske är det något som ligger i blodet.

Barndomens sommarställe.

Midsommar hos farmor och farfar på landet.

Ändå kom det som en överraskning, ja lite överrumplande faktiskt till och med för oss själva. Jag visste inte ens att jag ville ha en sommarstuga förrän vi plötsligt hade en. I Portugal, dessutom. Att skaffa en sådan är alltså inget vi gått och funderat på, men när vi såg det här stället var det något som föll på plats, och så blev det som det blev, och vår femtonde bröllopsdag firades alltså med att hämta nyckeln till det lilla gula huset vid havet, med Atlanten som granne.

För femton år sedan, när vi gifte oss, då bodde vi faktiskt i en gul stuga vid havet. Det var vårt första gemensamma hem. Faktiskt kändes det nog för oss bägge som vårt första hem, då vi bägge två hade levt nomadliv ända fram till dess. Det var första gången någon av oss åkte till IKEA för att skaffa saker man behöver i ett hem. En milstolpe kan man säga. Vi bodde nästan åtta år i den lilla gula stugan och efter något år köpte vi granntomten och började rita på ett hus.

Lilla gula stugan – vårt första hem. Bakom det ”bygget”, huset vi byggde.

Vilket äventyr det blev. Och vad mycket hus. Många hus. Det är konstigt, för när vi träffades var vi långt från att boa. Hus var inget vi tänkte på alls, ja till och med att skaffa lägenhet kändes avlägset, för att inte tala om sommarstuga. Ingen av oss hade ett hem överhuvudtaget och inte heller några planer på att överge nomadlivet och skaffa ett. Jag hade en madrass hos brorsan och skulle snart tillbaka och säsongsjobba i Schweiz, och Sverker hängde i föräldrarnas fritidshus och snickrade på en husbil som han skulle bo i när han drog till Norge på säsongsjobb. Ingenting hade vi, utom frihet och äventyrslust, och plötsligt också varandra.

Detta var saker vi pratade om i bilen, på väg till det gula huset vid havet. Det var nära att vi inte kom iväg, eftersom det inte var tillåtet att lämna kommunen och ”stugan” ligger två kommuner bort, men vi tänkte att om det är tillåtet att åka till köpcentrumet och frottera sig med folk, och till och med att åka till Sverige faktiskt om vi nu skulle vilja det, så måste man väl för sjutton få åka till sitt eget hus även om det råkar ligga i en annan kommun. Risken att vi skulle smitta någon var ju minimal, men lite oroliga var vi förstås för att bli stoppade på vägen.

Vi tog med oss köpekontraktet och tänkte att om de stoppar oss kan vi ju säga att vi är på väg hem, och på sätt och vis var vi ju det. Till ett andra hem. A home away from home säger man ju på engelska, och det uttrycket sammanfattar ganska bra varför vi skaffade det gula huset vid havet. Vi tänkte så här:

Vi åker ju nästan aldrig hemifrån mer än över dagen. Resor vi har gjort hittills här har ju i stort sett varit med campingbil eller tältsemester. Vi har lärt oss att man inte får fricampa och vi har trängts med andra på campingplatser. Hört dem fisa genom tältväggen och så vidare och känner oss lite färdiga med det. Då hade vi heller inte ens Roxy, som säkert skulle välta tältet om någon gick förbi som han blev nyfiken på.

Vi tycker egentligen inte om att resa längre, men vill ibland se något annat. Det är bara det att blir så besvärligt när man har två hundar, och även om vi inte hade det är det ju himla bökigt att hålla på och boka boende. Jag blir jättestressad av det. I somras höll jag på och bokade av och på flera gånger. Om det ska bli 40 grader varmt vill man ju inte åka just dit då, och om det ska regna är det ju bättre att vara hemma, och så vidare, och när väderprognosen och jag ändrat mig hade någon annan bokat, så vi kom ingenstans alls. Ofta är det liksom mer besvärligt än avkopplande att åka någonstans, men nu är det inte det längre. Nu kan vi få miljöombyte när vi känner för det, och vi behöver inte ens åka långt.

Så mycket miljöombyte blir det kanske inte, bara 45 minuter uppåt kusten kan man ju tycka, men varför åka längre när det man vill göra är att gå på stigar längs havet, surfa och att se solen gå ned i Atlanten? Saker vi kan göra hemma egentligen, men ändå annorlunda. Ni ska få se bilder sedan, så förstår ni! Lite onödigt låter det kanske, men tanken är också att vi ska kunna hyra ut huset ibland, till andra som också vill gå på stigar längs havet, surfa och se solen gå ned i Atlanten.

Lite nervöst var det ändå, på vägen dit, inte bara för att vi korsade kommungränsen olovligt, utan för att vi inte varit hemifrån på länge. Skulle det inte bara kännas konstigt att vara borta hemifrån och ändå så nära? 

Nu vet jag hur det känns. Så fort den förre ägaren kört iväg öppnade vi upp fönsterluckor, fönster och dörrar. Bar in madrasser, bord och stolar som vi haft med oss, rullade ut en matta i vardagsrummet och hängde upp en hängmatta och kände oss genast som hemma, men ändå på ett nytt äventyr.

Bäddsoffa vid kaminen, och havet inom synhåll.

Utsikt från ett sovrumsfönster

Tre fina dagar blev det, och vi hann både boa in oss och utforska omgivningarna lite. När vi åkte därifrån visste vi att vi snart skulle kunna åka dit igen, och det ser vi redan fram emot! Detta kommer att bli bra! Bilder på de vackra omgivningarna kommer i ett annat inlägg!