Jag tänker ibland på jämställdhet. Det är ju ganska intressant att tänka på. Jag har massor att säga om jämställhet, men jag tar inte allt på en gång utan börjar lite smått. Jag börjar med verbet ajudar som betyder att hjälpa. Och verbet costumar som betyder ”att bruka”.
Det var på den tiden jag läste portugisiska hos fröken Fátima. Det var jag, en fransyska, en spanjor och en spanjorska.(Bellman var inte med) På tavlan hade Fátima skrivit COSTUMAR med stora bokstäver. Att bruka, ha för vana att. Väldigt användbart. Så fick vi lära oss hur verbet böjs – regelbundet – och hur det används. Till exempel tyckte Fátima att man kunde använda verbet till att fråga om ”O seu marido costuma ajudar em casa?” vilket översätts till något så otidsenligt som ”Brukar din man hjälpa till hemma?”
Här såg jag mig omkring efter en reaktion hos de andra. Ingen reaktion. Spanjorskan som frågan var riktad till svarade till och med på frågan som om den vore helt normal. Jo, hennes man brukade hjälpa till en hel del, efter tid och förmåga, men…
Där satt jag och tittade från den ena till den andra och var till hälften full i skratt och till hälften full i fan, och nu kunde jag inte hålla tyst längre. ”Men hallå! Så kan man ju inte säga!” utbrast jag nu, varpå alla förvånat tittade på mig. Vad menade jag? Det heter ju så! (fast spanjorskans uttal kanske inte var perfekt)
”Om man uttrycker sig så låter det ju som att hushållsarbete var kvinnans ansvar, och inte mannens också!” förklarade jag. Fortfarande tittade alla fyra helt oförstående på mig. ”Det är ju bådas hushåll!” förtydligade jag nu. ”Alltså är det bådas ansvar..” Fortfarande möttes mina invändningar av fyra oförstående ansikten.
”I Sverige kan man i alla fall inte säga så!” fortsatte jag. Aha! Igualdade! Nu gick det upp för Fátima och de andra att mina invändningar inte låg på det lingvistiska planet utan att det handlade om jämställdhet. Den svenska. ”Men hushållsarbete är väl ändå huvudsakligen kvinnornas ansvar i Sverige också? undrade de nu, som att jag påstod något orimligt. Jo, det är det nog i och för sig fortfarande hemma hos de flesta, fick jag erkänna, men liksom under protest, så det blir liksom provocerande om man uttrycker sig som så att mannen ”hjälper till” när han egentligen gör det han borde ha gjort hela tiden för längesedan. Nu såg de oförstående ut igen.
”Men om mannen jobbar och kvinnan är hemma med barnen?” frågade fransyskan. ”Då är det väl ändå kvinnans huvudansvar att sköta hemmet?” Nu måste jag nästan skratta. ”Hemma med barnen?” Det är det ingen som är i Sverige! Båda jobbar och barnen är på dagis! förklarade jag för de fyra som nu såg nästan chockade ut.
”Men när barnen är små? Då är väl mamman hemma? Ni har ju så mycket mammaledighet i Sverige?” FÖRÄLDRAledighet, rättade jag. Det är tänkt att man ska dela på det. Man ska dela på det, man brukar dela på det, förklarade jag. Man turas om att vara hemma med babyn och jobba, och sedan tjafsar man om vem som haft det jobbigast under dagen och vem som borde laga middagen och vem som behöver vila. Det sista sa jag i och för sig inte, men så är det nog ofta, tror jag.
Sedan gick vi över till att jämföra hur mycket mammaledighet/föräldraledighet man hade i de olika länderna och att svenska barnfamiljer är väldigt priviligierade. Och här trodde jag nu att jag skulle kunna presentera glasklara siffror som stöder denna tes, som vi alla i gruppen var överens om. Svenska barnfamiljer är de mest priviligerade i världen, löd tesen. Och mest jämställda.
”Föräldraledighet | Nyhetssajten Europaportalen
Sverige ligger på 15 plats bland OECD-länderna när det gäller betald föräldraledighet. Länder i östra EU som kämpar mot krympande befolkningar har de mest ...”
Här ser det ju skapligt ut för Portugal
Om man googlar lite ytligt ser det ut som att portugisiska barnfamiljer har en hel del privilegier , men då ska man ha i åtanke att barnbidraget bara är 20 Euro och minimilönen kring 550 Euro så 100% av lönen är inte speciellt mycket. Man bör också notera att barnomsorg inte så subventionerat som i Sverige, så när man börjar jobba kanske man inte har råd med barnomsorg.
Efter att vår diskussion ägde rum har vissa ändringar gjorts vad gäller föräldraledigheten i Portugal – man har ökat på de obligatoriska pappadagarna med fem dagar, så att man faktiskt har fler obligatoriska föräldradagar i Portugal än i Sverige, men nog är det färre som delar lika i Portugal än i Sverige. Det finns det nog statistik på, men nu har jag tröttnat på statistik.
Pappaledig portugis på karneval?
Hur det nu är med föräldradagarna i Sverige och statistiken över hur de fördelas fick jag i alla fall erkänna inför mina förment mindre jämlika kurskamrater att vi i min familj inte delat på föräldraledigheten alls, utan att jag helt osvenskt roffat åt mig alla dagar jag kunde och att Sverker nästan blivit utan. En del av de dagar jag inte kunde ta ifrån honom frös till och med inne när vi emigrerade. Men så brukar man inte göra i Sverige. Det är inte helt okej faktiskt. Lika lite som att säga att mannen brukar hjälpa till hemma.
Mammaledig
Det finns till och med de som föraktar dem som inte delar på föräldraledigheten i Sverige. Det råkade jag upptäcka på ett slutet forum här på nätet, men det skulle jag inte skriva om nu. Fast jag kan konstatera att det för mig var en mycket brutalare kulturkrock på det forumet än den lilla lustiga incidenten hos fröken Fátima. Minst lika mycket oförstående för att man kan göra på mer än ett sätt. Plus förakt på det. Men det hör inte hit.
Pappan som inte var pappaledig
I ett annat inlägg kanske jag kan förklara hur det kommer sig att Sverige blev ett jämlikare land när vi emigrerade, och hur det kommer sig att Portugal säkert också blev lite jämlikare när vi kom immigrerandes.
När jag här i Spanien skulle få min dotter, var det redan fixat så min man skulle vara hemma med oss en hel månad. Det är annars två veckor. Min svärmors kommentar var ”bra att du får hjälp med bebisen”. Jag svarade att jo, men först och främst handlar det ju om att han också ska få lära känna sin dotter…. Min svärfar var inte alls pappaledig, fanns nog inte sånt på den tiden, och jobbade sen långa dagar.
Kanske är det männen som förlorat mest på ”kvinnofällan”. Kanske är det en mansfälla egentligen, Carina? /Åsa
Jag tror definitivt att det är en mansfälla också i det här med barnen och hushållsarbetet. Med barnen förstås, när pappan inte får ett lika nära förhållande till dem. (Jag har bara en teoretisk uppfattning om det, för min pappa var lantbrukare när jag var riktigt liten så han jobbade inte borta). Och med hushållsarbetet om mannen sedan blir ensam och inte har hand med något av det som faktiskt gör vardagen trevlig, som omväxlande mat och strukna skjortor.
Just det, Annannan, många pappor har nog missat mycket genom åren, särskilt i tidigare generationer då det inte bara handlade om att de var på jobbet, utan också om att de int hade den rollen. Just om en lantbrukare och delad föräldraledighet läste jag ett inlägg någonstans…där det föll ut väldigt negativt för alla att mamman inte kunde ta pappans dagar. Jag hittar den inte nu, men det är ju lite svårt för bönder att ta ledigt. Hittade den här. http://www.lantbruk.com/kronikor/kronika-den-foraldralediga-bonden
Jag är så gammal så att pappa ledighet knappast existerade under denna tid.
Jämlikhet bestod i att, jag ( kvinnan ) skall hantera ekonomin, oavsett kompetens och att du gör som jag beslutat. Annars är du ojämlik och en mansgris. Detta är idag med ökad utbildning och social integration ett minne blott???
Jag hoppas det, kanske? Men så var det väl inte, Aake? /Åsa
Du får berätta på kursen om dina svenska vänner Helena och Peter. Hon jobbar heltid och han sköter hushållet (städar, handlar, lagar mat). Det händer att hon hjälper till! 🙂
Så kan det också vara, Freedom! Så är det lite här med nu. :)/Åsa
Apropå detta så var jag med på två stora forskningsansökningar ledda av nordeuropéer, en i Sverige och en i Nederländerna, bägge i 40-årsåldern och män. Man ska tala om hur man tar genusaspekter med, och eftersom det här handlade om att finansiera doktorander som är i den period i livet då man bildar familj så stod det om föräldraledighet. Det vill säga, efter att jag hade gått igenom texten stod det ”parental leave”. Innan dess stod det ”maternal leave”. Jag tyckte det var ganska trist att behöva påminna om den detaljen.
Och apropå det. Av den första källan du länkar till lärde jag mig något jag inte var riktigt medveten om. Det finns maternal leave (som bara mamman kan ta ut), paternal leave (som bara pappan kan ta ut) och parental leave (som man själv bestämmer hur man fördelar). I statistiken i din länk visar man bara på maternal och paternal, parental finns inte med, vilket förklarar varför Sverige inte framstår som särskilt annorlunda.
Men lite jämställdhetspoäng måste det väl ge att pappa har lika långt hår som mamma?!
Jag har väldigt många tankar om frågan om svensk jämställdhet och framför allt föräldraledighet. Min åsikt är att den långa svenska föräldraledigheten blir en kvinnofälla få talar om. Här talar man dock om den:
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Levnadsforhallanden/Jamstalldhet/Jamstalldhetsstatistik/12252/12259/Behallare-for-Press/406481/
Det andra diagrammet, över hur många dagar som tas ut av kvinnor respektive män visar inte på någon stor balans mellan könen. OK, det verkar gå åt lite mindre obalans och det är sannolikt bättre nu än 2011 som den senaste stapeln visar på. Då tog männen ut ungefär 15% av dagarna.
2014 var det ungefär lika illa. Under barnens första två år för barn födda 2011 hade papporna tagit 17%
https://www.forsakringskassan.se/press/pressmeddelanden/!ut/p/z1/hZHNTuswEIWfhUWWyYyTtLjsUglKoZeLuKIQbyxTOyHUsYNjEvr2163Y8G9pZI91xvrOMTC4B2bE0NTCN9YIHfqSTTlN8c98Tgr8O81zXM7Orsh8tUrPzgmsoZxDqdnaTwq4O6jxm1UgsJ8fK8P8Mc8I4mwvWNAF4vL6Nlusi_RmvTyGu6FRI9wa69oA9w8YsG7TSCirTBIlxCYWcraJc1rlscinJJ5hSgRSlcsc4Rzh4jeEYLh5en5mBbCNNV69erg_HIzvVYSdU33_trVKSqWFkcp8uuEpkjzC3lvnFO-3jdZGSOV4q3QQ8DaU5duhMcFLz1-8FzWvrBNaOtEpYxpThzjZe1y8pBSXp1cTepORlO4DPQh-SDwYrrbJgS75SL03W5iHjNbAnKqUUy55ceHTH73v-pMIIxzHMamtrbVKOh_hVxOPtg8ZvRNC15pdXF4M4y7Dp4keVsXR0X-_rvCL/dz/d5/L2dBISEvZ0FBIS9nQSEh/
Det har ju enorm betydelse för kvinnans ställning på arbetsmarknaden om det är 85% av två år som hon är borta eller om det är 85% av fem månader (Portugal) som hon är borta!!
Ja, jag läste också att kvinnorna tar ut 70% av föräldraledigheten fortfarande, Annannan och visst kan man se det som en kvinnofälla, och det finns ju de som vill lagstifta om att man ska dela lika. Jag vet inte riktigt, men jag måste nog ändå mer se det som ett privilegium än som en kvinnofälla. Man kan ju faktiskt välja att inte skaffa barn, det är ju inget som bara drabbar en, och väljer man att skaffa barn kanske man får ta det att man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Det borde förstås gälla båda föräldrarna lika mycket, men jag är ändå emot lagstiftning då det kan se olika ut från fall till fall och då jag tycker att det är upp till de enskilda föräldrarna att dela upp det som det passar dem bäst. Jag är väldigt glad för den tid jag fick vara med mina barn och jag struntar ganska mycket i vad jag missade på jobbet under tiden, och att det kostar att ha barn vet man ju redan, men kanske man kunde ge ATP-poäng för föräldraledighet också? Jag lär återkomma till det där med jämställdhet, och visst får Sverker extrapoäng för att han har lika långt hår som mamma. Det ser roligt ut när barnen ritar av familjen, som om vi vore två mammor! Nu har han samlat på sig en massa andra jämställdhetpoäng också. Jag ska skriva om det med! /Åsa
Det framgår ju tydligt på den här bloggen att Sverker är en närvarande pappa!
Jag håller absolut med att man ska få lov att välja. Fast jag också ser baksidan med det, att då blir man liksom jämställdhetsansvarig på det individuella planet.
Men det som bekymrar mig mest är risken att det här spiller över på hur kvinnor ses på arbetsmarknaden i stort.Om jag är arbetsgivare och jag har en 25-årig man och en 25-årig kvinna som är likvärdiga kandidater till ett jobb, då gäller det att jag inte tänker på sannolikheten att kvinnan under de närmaste tio åren kommer att vara borta från jobbet fyra-fem år…
Det är sant faktiskt, Annannan! Det kanske finns lagstiftning som skyddar mot diskriminering p g a kön, vid anställning till exempel. Jag tror jag vet att man inte får avstå från att anställa en kvinna som ”borde” få jobbet på grund av att hon är gravid, även om det ju innebär att hon väldigt snart kommer att vara borta under en period i de allra flesta fall.
I den diskussionen jag hamnade i angående föräldraledighet och förakt av de som inte delar lika råkade jag skriva att allt faktiskt inte handlar om kön, och så ser jag det för det mesta. Fast det är komplicerat. Jag kan påstå att jag tog hela föräldraledigheten (utom pappadagarna) för att det helt enkelt passade bäst med våra jobb och ekonomiskt och så vidare men visst handlar det om kön när man får barn. Mamman bär dem nio månader, mamman föder dem, mamman blir full av mjölk och hormoner… det är svårt att förneka. /Åsa
Synnerligen givande språkundervisning. Jag som inte har egna barn har aldrig haft anledning att fördjupa mig i frågor kring barnomsorg. Med tre barnbarn, det senaste 2 månader gammal, så har jag fått lära mig allt mera. Oftast är det positiva toner jag hör när barnomsorgen här hemma kommer på tal. Huruvida Sverige är ”världsmästare” även på detta område är jag dock inte rätt man att bedöma.
Att som man ta aktiv del i hemarbetet, som i mitt fall inte innehållit någon barnomsorg, ser jag som en självklarhet. Det gjorde jag oxå förr, men sedan mina förmågor avsevärt begränsats efter en stroke för 16 år sedan så har det blivit en mindre del jag mäktat med. Men, jag gör så mycket jag bara kan. Med glädje.
Uttrycket ”hjälpa till hemma” förresten. Vad säger det? Rätt mycket tycker jag.
Ja det borde ju ses som en självklarhet att man ”hjälps åt”, Steve – ännu ett användbart uttryck. Jag har också positiva erfarenheter av barnomsrogen i Sverige och är tacksam för den tid jag fick vara föärldraledig med föräldrapenning. /Åsa
Jag fastnade vid Bellman,,,,
Förr, då för längesedan var upplägget som sådant att jag gick hem från jobb lite tidigare på fredagar och var sedan ”pappaledig” under helgen. Osmart som man var på den tiden, var det först vid tredje barnet som man gjorde på det här viset. (Jodå, det kom restskatt)
Säkert andra regler idag.
Vill minnas att barnen inte kom till dagis innan de kunde säga ja eller nej. Förvisso en egensnickrad idé.
Jämnställd,, är det inte väldigt svenskt, trots allt!
Det är nog ganska svenskt, Arne! Fastnade du verkligen vid Bellman? Haha! /Åsa
Ja, men det är verkligen roligt. Eller så är det som så att det är historier man kommer ihåg. Skulle betala för att se när du drar en bellmanvits inför dina elever..!!!
Har du någon bra, Arne? Jag brukar dra vitsar så ofta jag kan, men kanske inte Bellmanvitsar så ofta./Åsa
Hjälpa till hemma faller väl inom samma kategori som att vara barnvakt till sina egna barn, tror jag.
Mannen min passade på att helt satsa på eget företag några månader innan födseln. Det positiva med det är att han har inte missat något av sonens dyrbara första år! Han var med vid sitta, krypa, stå upp, första stegen osv.
Och visst slår vi oss svenskar för bröstet lite för mycket och tycker att vi är/har det bäst på i stor sett allt. Vissa saker är ju superbra men visst finns det andra saker som Sverige bör snegla på.
Ja, vara barnvakt åt sina egna barn är väl nästan snäppet värre, Emma! Det verkar vara ett bra företag han startade om han hann vara närvarande och med om småbarnsåren ändå! /Åsa
Föräldraledighet och barnomsorg var det ja!
Det är väl tur att det finns flexibilitet i Sverige när det gäller dessa. Mina döttrars mor (min exhustru) tog ut all ledighet själv. Detta beslutade vi gemensamt. När denna ledighet var slut så delade vi på barnomsorgen, hemarbetet, matlagning, tvätt m.m. Vi båda arbetade på samma laboratorie-avdelning på ett av Sverige’s största företag. Då vi arbetade kontinuerligt treskift (fm, em, natt) så fanns det inga möjligheter att utnyttja kommunal, eller privat, barnomsorg. Det går ju inte att lämna barnen på dagis klockan 5 på morgonen eller kl 21 på kvällen! Så vi hade helt enkelt inget alternativ annat än att sköta allt själva. Detta betydde att vi ibland ”löste av” varandra på företagets parkering. Vi hade några jobbiga år, men vi tyckte nog att vårt alternativ var det bästa då vi själva hade hand om barnens uppfostran och utveckling tills det att de började i skolan. Och med facit i hand så kan vi konstatera att våra två döttrar inte har tagit skada av att aldrig behöva gå på dagis.
Men det är tur att det finns alternativ för de flesta föräldrar i Sverige i alla fall.
Ja, det är alltid bra om det finns flexibilitet och alternativ, i ett samhälle och i ett förhållande, Urmas!