Budapest – drömresa eller mardröm?

Det är mycket som kan gå snett när man är ute och reser. Det kan bli något strul med bokningar, man kan missa flyget, bli sjuk, man kan få sitt kort spärrat, hamna i finkan, bli jagad av psykopatiska clowner med motorsåg och nästan bli styckmördad i en mörk källare. Inte riktigt allt detta hände i Budapest, men nästan. Om englandsresan färgades av nostalgi och lite existentiell ångest är det istället känslan av skräck jag minns bäst från Budapest. Det och alla mardrömmar om koder, fast också de varma baden. Häng med så får ni höra! Detta var alltså vår impulsbokade julklappsresa till Budapest, i slutet av februari.

Det känns alltid som att jag utmanar ödet och trotsar gudarna och naturlagar när jag ska ut och resa numera, av någon anledning, så det började som vanligt med resfeber och extra stresspåslag för att vi nästan missade flyget. Frida och hennes kompis var på en volleybollturnering någonstans i Lissabon på fredagseftermiddagen och skulle hämtas upp där och sedan – direkt till flygplatsen. Det skulle egentligen inte vara några problem eftersom vi hade rätt god marginal, men på vägen stoppades trafiken upp av inte mindre än sex (!) olyckor / motorstopp med bärgning och ambulans och allt vad det innebär. Det kändes nästan som ett dåligt omen och i kombination med den vanliga resfebern gjorde det mig så nervös att jag faktiskt spydde två – tre gånger på väg till flygplatsen! Vad skulle vi iväg att göra? Jag ville redan vända och åka hem!

Det började med andra ord inte så bra, men vi kom i alla fall iväg och magen lugnade ned sig, fast lite oroligt kändes det att landa vid tvåtiden på natten med tre småtjejer i en främmande stad mitt i vintern. Jag hade dubbelkollat med hotellet så vi verkligen blev insläppta på småtimmarna fast receptionen var stängd, och även beställt hämtning. Säkert fyra gånger dyrare än att vifta till sig vilken taxi som helst, men det kändes lite tryggt att chauffören, som hette Csaba, hade kontaktat mig i förväg. Hello. I am your driver Csaba. Do you have big bags? (Svar: Nej).

Att sedan Csaba skickade en kompis att hämta oss och dessutom hade angett fel bilnummer gjorde att det tog typ en halvtimme innan jag vågade knacka på rutan till en gul toyota med fel bilnummer som det satt någon och sov i. Det tog ett tag att reda ut att det inte var Csaba och inte rätt bilnummer, men ändå vår bil. Csabas ganska griniga och nyvakna kompis pratade inte engelska och gnuggade frenetiskt sina händer med handsprit halva resan istället för att hålla i ratten. Detta medan han körde i 120 på förvånansvärt smala och gropiga 50-vägar in mot stan.

 

Lukten av handsprit och farten gjorde att jag mådde illa igen och utsikten genom bilrutan kändes varken uppmuntrande eller inspirerande. Vi satt tysta hela vägen in till hotellet och kanske undrade vi alla vad vi egentligen skulle hit att göra. I alla fall gjorde jag det, som ett mantra nästan. Inte blev det bättre när vi stannade på en gråkall gata där hotellet alltså skulle ligga. Där väntade i alla fall Csaba, som betalade taxichaffören något som säkert bara var en bråkdel av vad det jag betalade till Csaba.

Låg hotellet här alltså? Ja. Csaba pekade på en port som inte precis kändes välkomnande, men den öppnades i alla fall med koden jag fått. Porten öppnades och vi kom in i en trappuppgång som kändes som hämtad ur en dystopisk skräckfilm, särskilt i mitt lite illamående tillstånd sådär i vargtimman kändes det lite som en mardöm. Vems idé var det att åka hit? Varför utsatte jag mig för detta?

 

 

Rummet var i alla fall bra. Varmt och rent och rymligt. Vi andades ut och somnade som små grisar och sov gott till en bra bit in på förmiddagen när vi vaknade och undrade var sjutton vi var. Just det, vi var i Ungern! Herregud! Mitt i en främmande stad i ett främmande land! Nu hade vi tre dagar på oss att uppleva Ungerns ståtliga huvudstad. Termalbad, båttur på floden, besök på saluhallen och någon trendig marknad i de judiska kvarteren (?) väntade. Allt det läskiga vi också skulle få uppleva visste vi inget om ännu, när vi satte på oss mössa och vantar och lämnade hotellet för att upptäcka Budapest, den första dagen.

Det där med de judiska kvarteren var något dottern sett på TikTok. Dit skulle vi först, men var låg de judiska kvarteren? Jag frågade i receptionen, men receptionisten hade inte hört talas om några judiska kvarter och tittade på mig som om jag sagt något jättekonstigt. Finns det historiska kvarter i Budapest? frågade jag då och tänkte mig typ Stockholms Gamla Stan eller Lissabons Alfama. Gatan där vi bodde var lika charmig som Karlavägen ungefär, fast liksom ruffigare och med massor av barer och spritaffärer, och det vore ju kul om inte hela Budapest såg ut så. Menar du Heroes Square? undrade receptionisten, men det menade jag inte, trodde jag i alla fall. Hon slängde åt mig en bunt broschyrer och sa något på ungerska, eller väldigt dålig engelska. Kanske “Lycka till?”.

 

Heroes Square kom vi till senare samma dag i en taxi som var fint pyntad med plastblommor och med bilradion spelandes någon sorts musik som påminde om östeuropeiska mellobidrag – småmelankolisk folktechno. Heroes Square var en stor öppen plats med statyer av några som antagligen var hjältar. Jag skulle kolla upp vilka de var en annan gång tänkte jag, men har inte gjort det än. Hade liksom haft fullt upp med en blandning av termalbad och skräckupplevelser som vi allihop är lite traumatiserade av fortfarande.

 

Jag var alltså lite nervös och orolig från början. Skulle detta verkligen bli bra? Inte blev det ett dugg bättre av att jag lyckades spärra mitt bankkort för att jag blev nervös när ett köp inte gick igenom och tydligen tryckte fel in fel kod, tre gånger i rad (enligt bankens hjälplinje som jag ringde senare). Stressande värre att instruktionerna i dosan stod på ungerska så jag såg inte om det stod “fel kod – försök igen” eller “kort spärrat – kontakta din bank” eller “köp ej godkänt” eller “kontot tömt av bedragare” eller något helt annat i dosan. Panik!

Jag hade ju ett annat kort men blev så nervös att jag fick total kod-afasi. Jag kunde inte för mitt liv komma på koden till extrakortet, så nästan hela första dagen gick jag omkring och hade smått panik över detta, utan att våga säga något till tjejerna. Kom jag inte på koden skulle vi behöva klara oss på den lilla försiktiga summa kontanter HUF (ungerska forinter) jag tagit ut på flygplatsen. Eller kanske hade tjejernas kompis med sig lite cash? Man kunde ju alltid hoppas. Fan också. 2410? Nej. 2240? Nej…inte det heller. Undrar om det finns ett konsulat som kan hjälpa oss. Är det öppet på söndagar? Sådär malde tankarna. En mardröm hade gått i uppfyllelse. Jag var långt hemifrån, nästan pank, om jag inte kom på kodjäkeln.

 

 

Vi hittade alltså tiktokmarknaden, och vi hittade också till badet (som jag var glad att jag bokat och betalt i förväg) och det var mer än underbart och egentligen värt ett helt eget inlägg, men det får räcka med ett filmklipp som väl säger mer än ett inlägg på tusen ord kan säga. Det var så himmelskt skönt att flyta runt i det det varma vattnet att jag glömde det där med bankkortet och bara njöt. Detta var precis vad jag drömt om!

På skyltar stod det att 20 minuter var lagom lång tid att vistas i den varma utebassängen, men vi låg i blöt i flera timmar och det var ytterst motvilligt och med russinhud vi checkade ut från Szecheny, eller vad det nu hette.

 

 

Stressen och oron var nu som bortblåst och efter badet vågade jag testa kortet i en bankomat igen, och där kom jag på rätt kod. Halleluja!

 

Detta var första den första dagen av tre i Budapest för alla utom Frida, som skulle resa hem ensam redan den andra dagen, eftersom hon inte ville missa en viktig surftävling. Det var också den andra dagen det blev tårar och dilemma och en riktig skräckupplevelse, men nu har jag skrivit för långt igen, så jag tar resten i ett nytt inlägg. Snart! Jag börjar skriva på det nu direkt!

 

Här är inlägget om Skräcken i Budapest