Byns vardagsrum och hjärta del 2

Den där helgen som jag trodde vi var lediga från sociedade-aktiviteter höll vi nästan på att missa lunch och firande av sociedadens 75:e födelsedag. Något officiellt program för aktiviteteter och annat som händer under året på våra sociedader har jag inte sett, men alla verkar ha koll och för det mesta når det oss också när något är på gång, oftast genom tjejerna. Jonna hade alltså rätt. Hennes dansgrupp skulle uppträda och vi var allihop inbjudna på lunch, så det var bara att pallra sig dit. I alla fall de i familjen som inte redan i ottan åkt iväg med vindsurfingbrädan för en heldag nedåt kusten.

Vi verkade ha chansat på en bra tid att gå dit. Det grillades spädgris och hade dukats upp långbord klädda med vita pappersdukar. Det langades fram skålar med sallad och korgar med bröd för fullt när vi dök upp, och hungriga var vi. I ett hörn kunde man hämta dricka i form av vin, läsk eller öl och i ett annat väntade dessertbuffén. Ett hundratal personer i blandad ålder mellan 0 och 90 minglade omkring och kunde snart äta sig mätta på spädgris och annat.

Jonna och kompisar, spädgrisgrillning i bakgrunden.

Ingen verkade veta när själva dansandet skulle äga rum, och jag behövde gå hem och hämta Jonnas dansskor som vi glömt. Ett par timmar kunde det nog dröja, trodde man, och barnen vägrade gå tillbaka hem med mig för att hämta skorna så jag lämnade dem på sociedaden med förmaningar om att uppföra sig och hålla reda på varandra och knatade hemåt själv. Hamnade mitt i världens störtskur, kom hem dyngsur, och när jag skulle gå tillbaka öste det ned igen. Två timmar senare var jag tillbaka. Ingen verkade ens ha märkt att jag varit borta, allra minst barnen. Orkestern höll fortfarande på att stämma instrumenten.

Efter mycket om och men tog folk plats på stolar i salen och på läktaren och efter ytterligare om och men och flera tal och lite nystämt pomp från orkestern kom självaste presidenten för alla sociedader i Portugal samt borgmästaren och höll tal och lämnade över medaljer och blommor och någon inramad minnesgrej. I talen som hölls kunde jag urskilja att det finns 3800 sociedader i Portugal. Det sades också många fina ord om det engagemang som krävs för att driva en sociedade, och om hur mycket sociedaden betyder för både äldre och yngre och för sammanhållningen och gemenskapen i samhället och jag kände mig nästan lite rörd där jag satt. Det var många som tog upp näsduken och torkade bort en tår. ”Så länge vi har sociedaden behöver ingen sitta ensam, och så länge våra ungdomar är där vet vi att de är trygga”, sade grannens trädgårdsmästares fru till mig, och jag kunde ju inte annat än hålla med. Lite tårögd blev jag nästan också.

Jag hade faktiskt nästan kunnat hålla ett tal jag med! Det här är något som folk mår bra av och som det behövs mer av skulle jag säga. Det är en utmärkt och välbehövlig motvikt till en massa saker som till exempel ensamhet och passivitet, galopperande individualism och kommersialism. En motvikt av kreativitet, engagemang och gemenskap. Lite pompöst kanske, men så tänkte jag där jag satt på sociedadens läktare och hoppades innerligt att jag skulle få vara med när de firade 100-årsjubileum också.

Jag är som sagt inte precis någon föreningsmänniska och jag kanske inte alltid gillar musiken och tiderna är helt uppåt väggarna med svenska mått mätt. Allt börjar sent eller på obestämda tider och saker drar ibland ut på tiden något alldeles väldigt. På kottfesten känns det till exempel bakvänt att gamlingarna ska dansa runt till den underliga hurtiga men sorgsna musiken i drygt två timmar innan barnen får uppträda typ vid midnatt, men det verkar funka det med.

En del kanske blir lite trötta men..

Just den här dagen förundrades jag över alla barn som skulle dansa och som varit där i timmar och borde vara otåliga, men de satt stilla och tysta och väntade under tiden alla tal (äntligen) hölls och orkestern spelade igenom hela sin repertoar två gånger. Eftersom jag är i tydlig minoritet och alla andra tycker det går alldeles utmärkt så köper jag det också. Jag köper hela grejen trots orkestern och bristande tidsbegrepp.

När orkestern spelat och Jonna dansat (det blev det visst ingen bild på) och vi gick hem var det redan kväll och mörkt. Sverker hade också kommit hem och stod och tittade in i kylskåpet.

Youtubeklipp från firandet, och där sitter Frida! Och Jonna skymtar förbi.

Sverker ja, som missade detta mingel, hamnade på ett eget på självaste långfredagen. Med surfbrädan under armen var han på väg från stranden och hem över kullarna, för ovanlighetens skull i sällskap med en grannfru som han träffat på stranden. Hon med drinkarna vid poolen, och döm om deras förvåning. Där sitter ett helt gäng gubbar från ena sociedaden med en brasa, en stor kastrull som de kokat långhalsar i, en stor dunk vinho verde (”grönt vin”, portugals egna unga vitvin) och gott humör.

Tydligen är det så de brukar fira långfredag, med brasa och långhalsar vid eucalyptusträdet längs grusvägen halvvägs mellan byn och havet. Sverker (och grannfrun) fick smaka både alienliknande skaldjur och det gröna vinet och blev kvar en stund och konverserade. Jo, de hade minsann pratat om as meninas (flickorna), boa escola (bra skola) där gubbarna ju själva också gått när de var små buspojkar, bicicletas (våra exotiska cykelvanor), och så då om vinet – muito bom (mycket gott) och ecológico minsann, och förstås om långhalsarna, som de hade plockat själva. Men det är en helt annan historia.

Typ där

Ja en tydligt lånad bild.

Den här helgen får ha för sig vad de vill på sociedaden och längs grusvägen utan oss, för nu är vi på sponsrad turné med husbil. Hur det var får ni läsa om snart!