Cascais, världens bästa granne! (Lucka 18)

Jag skulle ju egentligen ha presenterat er för Cascais för länge sedan. Kanske i oktober eller november när värmen fanns kvar men när turisterna gett sig av och lämnat plats för oss som bor här att njuta av stränderna och gränderna utan att behöva trängas. Det här är ju en julkalender, och det är julpyntat och fint i Cascais nu och jag har färska bilder på det, men jag känner att Cascais förtjänar mer än ett par bilder på hur hon ser ut off-season, iklädd julpynt, så det får bli en lite utförligare presentation först.

Cascais är vår närmsta stad, en perfekt granne, belägen ungefär tio minuter från vår by. På kvällarna ser vi Cascais skyline från vårt hus. Jag är där två till tre gånger i veckan på min språkkurs, och åker ofta in i god tid innan kursen börjar, parkerar en bra bit bort och njuter av att få promenera de stenklädda gatorna som leder ner mot en park, ett torg, eller en strand, och så till ”min” språkskola.

På sommaren åker vi ibland dit för att bada och snorkla i lugnare vatten än vid Guincho där det ofta blåser och havet är vildare. Eller bara för att strosa. Året om.

En av många stränder i vackra Cascais.

Just stroosing!

Om somrarna är Cascais gränder fulla av folk i badkläder och saronger på väg till eller från någon av alla stränderna eller uteserveringarna. Så här års är Cascais mer påklätt och stadslikt. De folktomma stränderna, de igenbommade glasskioskerna och souvenirbutikerna påminner bara vagt om den långa sommaren när allt kretsar kring svalka. Ett dopp i havet, skugga, glass, en kall öl.

Det känns avlägset nu fast det fortfarande kan vara skönt i solen även så här års. Det är inte badväder, och lokalbefolkningen är påpälsad för vinter sedan länge. Turisterna som går sommarklädda så länge det går är påklädda de också så här års, men avviker ändå i sina anoraks och fotriktiga skor mot de mer uppklädda Cascaisborna.

Provåker julklapparna förra julen på strandpromenaden i Cascais. (kanske inte så uppklädda)

Cascais är en gammal fiskeby som har en del av det ursprungliga kvar, men som fått en air av lyx och flärd då det blev ett populärt sommartillhåll för kungligheter och annat tjusigt folk från Lissabon en gång i tiden, vilket framförallt syns på alla de palatsliknande byggnader som utgör stadens silhuett mot havet. Cascais består av en äldre stadsdel med en labyrint av gränder som sluttar lite ned mot Cascaisbukten, där fiskebåtarna ligger på svaj, och ett pärlband av stränder längs strandpromenaden som sträcker sig ett par kilometer bort till flärdfulla Estoril och ännu lite längre. De nyare delarna av Cascais växer ihop med Estoril och sträcker sig uppåt mot vår by och utåt Atlanten mot Guincho, där golfbanan och de tjusiga villorna ligger.

Från Lissabon tar man sig till Cascais på ungefär 40 minuter med lokaltåget som avgår från Cais do Sodre och följer Lissabonkusten ut till Cascais, som är slutstation. Man kliver på i Lissabons sus och dus och kliver av i Cascais, staden där det känns som att man alltid är på semester. Från Cascais till Lissabon är det förstås lika lätt, om man vill ha lite riktigt cityliv.

Om Cascais vore en person, så tror jag att Cascais, liksom Lissabon, vore en dam. Vilken sorts dam hon vore har jag funderat mycket på utan att komma till någon riktig klarhet , eftersom Cascais är en stad vars karaktär växlar med årets säsonger. Jag tror att det lutar åt att hon är en dam med designersolglasögon, tjusig solhatt och blingbling som går i bikini på stranden på sommaren och flanerar på strandpromenaden i högklackade stövlar och pälsjacka på vintern. Hon kanske har en liten hund som hon bär under armen ibland. I sin ungdom umgicks hon med kungligheter och societetsfolk, men var hemligt kär i en av fiskarna som kom in med sin fångst varje dag till stranden där hon minglade med det fina folket. Det blev aldrig någon romans av det hela, mer än i hennes fantasi. Han gifte sig med en fiskardotter som tog reda på och sålde fisken och födde många barn. Att Cascais också var en fiskardotter som kunde ta reda på fisk fick han aldrig veta, men bland det fina folket spreds ryktet om hennes enkla bakgrund. Kanske var det därför hon aldrig blev gift, eller så var det för att hennes hjärta tillhörde fiskaren som aldrig ens vågade se åt hennes håll. Eller något sådant.

Det blir nog fler inlägg om Cascais olika skepnader.

I morgon får ni se Cascais i julskrud tror jag.