Corona i Portugal – karantän i paradiset

Det känns som igår allt var som vanligt, men ändå känns det som att det gått flera månader, sa Jonna. Det är läskigt hur snabbt allt kan förändras. I slutet av februari var hela byn ute och trängdes och kindpussades och firade karneval. Vem kunde föreställa sig då att skolorna skulle stänga bara två veckor senare och undantagstillstånd införas en vecka efter det?

När beslutet om att skolorna skulle stängas togs hade Portugal 331 bekräftade fall och en död av viruset. Tio dagar senare hade siffrorna fördubblats och presidenten meddelade i ett tal till nationen att undantagstillstånd skulle införas.

Idag har vi över 1000 smittade och sex döda.

Inga höga siffror om man jämför med många andra länder, och då tänker jag främst på Italien som drabbats värst och grannlandet Spanien, som införde undantagstillstånd i måndags, två dagar innan Portugal, och nu har över 20 000 bekräftade fall och över 1000 döda, men jag jämför förstås också med Sverige och reagerar på hur olika länderna hanterar detta. Det mesta är alltså nedstängt här nu och vi är isolerade sedan drygt en vecka tillbaka.

Det känns verkligen som om smittan tas på allvar här nu. Idag skulle jag har varit hos min dermatolog men blev istället uppringd och fick tala om vad jag behövde fylla på med för piller och salvor. Receptet skickas till apoteket i byn och de i sin tur har gått ut med att man ska ringa in sin beställning och betala med en app och sedan hämta medicinen vid dörren. Jag är så lättad över detta, för får jag inte mina piller blir jag snabbt dålig igen.

Vad undantagstillstånd innebär trodde jag nog aldrig jag skulle behöva sätta mig in i, men nu har jag googlat. Hur det ska gå med alltihop kan man tyvärr inte googla på. Eller man kan, men det verkar inte finnas några svar. Ingen vet något mer än att det kommer att bli tufft och det kommer att kosta, men hur länge och hur mycket, det vet vi inte.

På tal om att inte veta undrar jag om jag inte haft (eller har) viruset redan. Ni minns den där hemska influensen jag åkte på efter karnevalen? Huvudvärk, värk i kroppen, hosta.. som satt i länge. Andnöd, som nu börjar gå över, men kommer tillbaka ibland. När jag blev sjuk hade ju Portugal inte något bekräftat fall än, så jag kopplade inte alls till det men nu undrar jag. Testa sig får man inte om man inte behöver vård, så jag vet inte.

 

Det vi vet är hur vi har haft det här i vår lilla bubbla under en vecka i isolering. För Sverker och mig är förändringen inte så stor. Sverker håller på med sina projekt som vanligt, men har bunkrat byggmateriel så han klarar sig ett tag. Han är ju inte så socialt aktiv annars heller, men boxningen har förstås ställts in. Det är inte läge att svettas tillsammans i en källarlokal. Vi saknar boxningen, men vår tränare som lever på den saknar den nog mer.

 

Samma med surfen. Alla sådana aktiviteter är inställda. Man får inte vara på stranden och inte surfa alls verkar det som! Det bestämdes efter en folkstorm mot alla som hade mage att trängas på Praia de Carcavelos som om allt var som vanligt samma dag som corona blev pandemiförklarat och regeringen redan börjat diskutera undantagstillstånd, så först förbud mot samlingar på stranden och sedan stängda skolor och sedan undantagstillstånd. Det drabbar förstås alla surfskolor.

 

Gå ut med hundarna får man tydligen göra fast det är undantagstillstånd, så det gör vi flera gånger som dagen. Egentligen får man bara gå ”korta promenader”, men på vilket sätt skulle långpromenader vara mer smittsamma än korta, om man ändå inte möter någon? Hittills har vi inte råkat på någon på våra promenader.

Annars tänkte jag att nu kanske portugiserna skulle passa på att koppla loss sina fastkedjade hundar och gå en promenad med dem nu, när man behöver en anledning, som till exempel en hund för att få röra sig utanför hemmet. Hittills har jag inte sett någon sådan effekt, men jag har hört rykten om att man i Spanien hyr ut hundar just i det syftet.

Den största skillnaden för oss annars är ju att barnen är hemma hela dagarna. De har kommit igång litegrann med hemstudier nu, men bara i några ämnen. Jag tror många av deras lärare inte fått så mycket fortbildning inom det digitala och våra barn är väldigt ovana vid datorer de med. De har aldrig haft några, så det första jag gjorde när jag fick veta att skolorna skulle stänga var att beställa dator och I-pad till barnen, så nu har de fullt upp med att komma ikapp resten av världen på den fronten. Eller inte resten av världen. 20% av portugisiska barn har varken dator eller internet hemma.

Vi har också infört hemkunskap, vilket är något som inte finns in portugisisk skola, så nu lagar vi alla måltider tillsammans. Det har blivit lasagne, rårakor, ugnspannkaka, köttbullar, caldo verde, pizza och lite sådant plus ett bullbak och ja, vi har bunkrat, men konstigt nog är det ändå alltid något som är slut. Socker. Smör. Bananer. Då får det vara slut, tills vi verkligen måste ut. Sist Sverker var och handlade var det långa köer och bara fyra personen åt gången släpptes in. Mycket var urplockat, men det fanns toapapper.

 

Tredje isoleringsdagen ringde det i alla fall på dörren och där stod en sur liten man med skyddsdräkt och levererade dator och padda men även en liten utskällning. ”Folk beställer som galna och tänker inte på oss som måste åka runt och leverera allt!” Jag tyckte jag hade varit smart, men det tyckte alltså inte han. Han har ju rätt i att det här är jobbigt inte bara för de som kan vara hemma och därmed också måste, utan också för de som inte kan. Häromdagen gick all butikspersonal ut ur sina butiker i köpcentret Almada ut och ropade ”Vi vill också gå hem”, och varför skulle de inte få det? Ingen får ju vara ute, mer än så mycket man absolut måste, för att köpa mat, medicin och annat som är absolut nödvändigt, och ta sig till jobbet – om man inte kan jobba hemifrån och så länge man har ett jobb kvar…

 

Jag jobbar ju mest hemifrån i vanliga fall också, vilket är en himla tur i dessa tider, men mina kvällskurser på universitetet måste nu också genomföras på Skype, så jag är fast vid datorn ganska många timmar vissa dagar, men jag ska inte klaga. Tvärtom.

Att oron för ekonomin är stor hos många här går inte att ta miste på. Portugal har ju inte riktigt hämtat sig från den förra ekonomiska krisen och den ekonomi man har är starkt beroende av turismen. Många hade det tufft ekonomiskt redan innan detta, men ändå är det som märks av mest en sorts sammanhållning inför den här utmaningen som landet står inför. En solidaritet eller vad man ska kalla det. Så uppfattar i alla fall jag det.

Sociala medier flödar av uppmuntrande tillrop, kämparanda och uppmaningar att stanna hemma, att hålla ut, hålla ihop, hjälpas åt.

Och så massor av uppmaningar om att tvätta händerna och skämt om toarullar. Man har också tagit efter Spaniens initiativ att hylla vårdpersonalen och sjunga nationalsången och liknande, allt för att hålla humöret uppe. Klockan 22 varje kväll har jag hört.

I vårt lilla hörn av världen har jag i och för sig inte hört någon sjunga, men så har jag inte heller sett till någon på en vecka mer än han i skyddsdräkt som ringde på. Vi lever i en bubbla här, och det som sipprar in från omvärlden känns overkligt.

Det känns som igår allt var som vanligt, men ändå känns det som att det gått flera månader, som Jonna sa. Det är läskigt hur snabbt allt kan förändras, och det här är nog bara början.