Dagens ris till den mamma som TOG den lilla kompis som satt sej bredvid Jonna och satte henne bredvid sin lilla dotter så HON inte skulle behöva sitta ensam den första skoldagen. Jonna fick sitta ensam i stället!
Jag måste säga att Jonna tog det bra! Hon sa att ”på det viset fick hon bättre plats med alla sina skolsaker på bänken, och förresten får man ändå inte prata med sina bänkkamrater och inte hjälpas åt, har Frida sagt!!”.
Med bästa storasystern!
De bägge tjejerna som så behändigt blivit ett bänkpar i och med den där mammans heroiska ingripande kom faktiskt sedan fram till Jonna och kindpussades lite extra, klappade på henne och sa att hon hade fin ryggsäck. Den enas mamma kom också fram och visade sin sympati och tröstade Jonna, för man såg så tydligt på kroppens hållning och den sammanbitna minen att hon hade velat haft en bänkkamrat.
Sammanbiten! Tapper!
Själv darrade jag nästan lite på läppen också för hennes skull, och för att hon försökte hålla god min, men mest var jag förbannad på den mamma som agerat så fel att till och med barnen kände att det inte var helt rätt att Jonna blev över. Hade hon börjat gråta hade jag tamejfaen sagt något till den där mamman även om jag är konflikträdd.
Jag hade velat se henne sitta där glad och fnissig (fast inte för fnissig!) och inte med en klump i magen och den där sammanbitna minen när jag gick därifrån.
Jag hoppas att jag får tillfälle att säga något om saken till mamman ifråga, så hon skäms!
Men mest av allt hoppas jag att Jonna snart glömde det hela och slappnade av och trivdes.
En hel bukett påfågelfjädrar (som är det bästa Jonna vet) till henne för att hon är den hon är.
Frida? Hon går på penicillin och paracetamol mot örvärk, har surfförbud, men ingen kunde hålla henne hemma från skolan. Hon sprang in och satte sej bredvid en av killarna innan Sverker hann blinka och sedan fick han springa över till Jonnas klassrum och be mej om hjälp med några dokument från fröken Graça som tydligen behövde fyllas i med kontaktuppgifter till föräldrar och utbildningsansvarig..
Han sa att han försökt prata lite franska med henne angående örat. Det hade jag velat höra!
Som tur är var bägge tjejerna glada och skuttiga vid första skoldagens slut trots den dumma mamman och örvärken! Lättnad i mammahjärtat!
En högtidlig dag!
Skithäftigt att ni finns, ni som gjort det vi drömmer om!
Har ca 1 miljon frågor.
Du har ju min mailadress, skulle inte du bara slänga iväg ett mail till mig så att jag har din.
Lättare att ställa frågor osv.
Om du känner att du vill och har tid förstås.
Jag svarar på det jag kan! Min mailadress är asa@bortugal.se
Tack så mycket Hans!
Vad kul att det finns fler som förälskat sej i Portugal och som hittar min blogg!
Som du ju läst här på bloggen var jag också väldigt nervös över hur det skulle gå för barnen, men jag tror att ju yngre barnen är, desto bättre klarar de omställningen. När de ännu är så pass små är föräldrarna deras största trygghet och de har lättare att lära sej språket. Det är också en fördel att de har syskon tror jag! Man behöver ju heller inte ”go all in” och ha barnen i portugisisk skola, men har man tänkt stanna, som vi har, tycker i alla fall jag att det känns mest logiskt.
Nu blir jag nyfiken på vart ni funderar på att flytta..
Gör som havet! Våga! 😉
/ Åsa
Wow vad spännande din blogg är!
Vi var i Portugal förra sommaren och blev förälskade i landet, havet och människorna.
Hittade din blogg nu ikväll och har läst igenom hela nu (kunde inte sluta läsa)
Vi har också två små barn. 3 och 6 år gamla och har funderingar på en flytt till Portugal men visst skräms man av tanken att slita upp barnen ifrån allt dom känner till och känner sig trygga med.