Dags att flytta härifrån?

Dessa ord trodde jag aldrig jag skulle yttra mer. Jag trodde vi var framme, men kanske är vi inte det. Kanske har vi nästan utan att märka det passerat en gräns, gått in i en ny fas. Så var det sist. Sist vi ville flytta smög det liksom först på mig inifrån, som en trötthet, en likgiltighet, en brist på glädje över det hem vi byggt och en fladdrande låga av hopp och längtan när jag surfade runt bland utländska husannonser om fastigheter där jag såg mig själv och min familj börja om på nytt och leva lyckliga i alla våra dagar.

Den där längtan bortugal tog oss hit, tog oss hem. Här har vi slagit rot och här hade vi tänkt leva tills vi dör. Vi kunde inte tänka oss något annat, tills för några veckor sedan. Antagligen har det funnits där längre, men det var nog någon vecka efter sjuårsjubiléet som det bröt igenom och jag var tvungen att erkänna det. Sätta ord på känslan. Jag vill flytta. Ingen kan vara mer förvånad än jag.

Det var i drömmen jag fick veta det. Flera nätter i rad har jag drömt att jag håller på att packa och har vaknat kallsvettig. I drömmen packar jag allt vi har och äger, förtvivlat men målmedvetet. Varje natt har jag först varit så glad över vårt nya hem dit flyttlasset ska gå, över det nya äventyr detta ska bli, men sedan har glädjen förvandlats till en isande insikt om vad vi är på väg att lämna bakom oss. Att bo någon annanstans skulle ju innebära att inte bo här, och här är vi ju hemma. Där vaknar jag, med hamrande hjärta och tänker att nu har vi förlorat det vi fann.

Mot nya horisonter?

Det är en inre process som pågår. Känslor av förväntan och pirr i magen och växelvis en en känsla av sorg över att förälskelsen som fick oss att lämna allt och bryta upp och flytta hit kanske är över, för gott. En känsla av annalkande avsked. Det var ju faktiskt det här huset som fick oss att ta steget. Det här huset som väckte en så starkt instinktiv känsla av att vi inte kunde INTE köpa det här huset, att vi måste bo här. Detta var huset som fick oss lämna allt, för att bo just här. Så där som man känner när man träffar den rätte. Detta är så rätt. Allt annat vore fel. 

I de sju år vi bott här nu, i huset som är vårt hem på jorden har jag alltid fått panik över tanken på att inte bo här. Nästan fått panik över tanken på att lämna hemmet för att åka på semester. Tills nyligen, när den här känslan har smugit på mig i sömnen. Inte kan väl kärlekshistorien vara över?

På hundpromenaderna passar jag ibland på att gråta en skvätt.

Plötsligt minns jag Bodil Malmsten, hennes Finistere och boken om hur hon förlorade det. Jag lyssnade på den för flera år sedan och minns att jag tänkte NEJ NEJ NEJ medan jag lyssnade. Bodil hade ju liksom jag hittat sitt hem på jorden och så går hon och säljer det. Trädgården hon skapat, trappan hon brukade sitta och dricka te på. Nu var det snart någon annans och hon skulle bo någon annanstans. Boken handlar om avskedet, om processen efter att allt är försent. Hon har förlorat sitt Finistere för att hon har råkat köpa en lägenhet vid havet. Jag tänkte hela tiden nej nej nej när jag lyssnade på boken. Jag orkade nästan inte höra om det.

Jag tänker det nu också, men jag tänker också ja, ja, ja. Ja till det otänkbara. Kanske är det dags att gå vidare. Jag brukar känna det i kroppen när det är dags, och nu är den känslan här. På nätterna hemsöker den mig och på dagen är den som en skugga. Jag, jag, jag. Mig mig mig, men vad tänker de andra om det här?

Sverker är väl den som rotat sig minst här, och som har minst känslomässiga band till huset och byn. Han tänker praktiskt, på hur smart det vore att flytta eller inte. Han tänker på fördelar mot nackdelar, men känslan som jag sätter ord på en dag i juli, den har han också haft ett tag. Men så har vi ju barnen. Barnen som i mina mardrömmar gråter förtvivlat över att vi rycker upp dem med rötterna, tar ifrån dem tryggheten de hittat här, klipper av det liv de skapat här, bara för att vi vill fortsätta någon annanstans. Det är ju framförallt de som skapat ett liv här, hittat en tillhörighet och knutit vänskapsband. Det var Frida och Jonna som gjorde grovjobbet och banade väg för oss. Det var de som klev in genom skolgrindarna för sju år sedan som två frågetecken, utan språk, och sedan blev någon, blev en del av livet här i byn. Vi har ju bara hängt på.

En dag säger jag det ändå till barnen. Det otänkbara. Jag säger det som en fråga, i hypotetisk form: Tänk om vi skulle flytta? Jag möts naturligtvis av en mur av misstro och vägran. Över deras döda kroppar. Ändå frågar de sedan, en annan dag. Vart skulle vi flytta då, mamma? Och vi tittar tillsammans på huset vi skulle flytta till, för det finns ett till, inte bara ett ifrån. Ett kanske. Inte så långt bort, men ändå någon helt annanstans.

De funderar, de tänker, de är förvirrade nu. Deras lilla värld rämnar och byggs upp någon annanstans i fantasin och det väcker starka känslor. De gråter. Jag gråter. De säger att de vet att det inte längre är samma sak att bo där vi bor. Att det inte riktigt är samma hus, samma gata, samma plats. Att något har förändrats. Omkring oss eller inom oss. De säger mellan tårarna att de kan tänka sig att flytta. De föreställer sig det och plötsligt är det barnen som vill flytta och vi som bromsar. De har redan möblerat sina nya rum i tankarna. Sakta i utförsbacken! Det var ju bara en tanke!

Nu sover vi alla oroligt. Som Bodil i boken, som jag nu lyssnar på igen och där är det. Sju sidor in i boken säger hon det. Att det hände när hon bott i Finistere sju år. Det var efter sju år hon förlorade sitt Finistere, och jag gråter en skvätt över det igen. Att våra sju år gått. Jag älskar det här huset mycket för de sju år vi haft här, men kanske är det dags att släppa taget?

Och köket som äntligen nästan är klart!

Allt detta är svårt att sätta ord på och förklara, men kanske skriver jag snart mer om varför. Kanske skriver jag mer om visningen, eller så är det falskt alarm, bara inbillning, bara en sjuårskris, något vi måste gå igenom. Kanske utan att flytta.

PS. Någon som vill köpa ett hus? Hyra ett?