De måste få dansa! Om hopp och rädsla

Efter ett uppehåll på 20 månader sedan karnevalen 2020 befann vi oss alltså återigen i byns ena vardagsrum och hjärta, och det kändes nästan som förut. Nu känner jag igen mig, tänkte jag. Det är så här det brukar kännas att bo i den här byn. Nästan. Nästan, men inte riktigt. Det var ett kärt återseende, men bara ett halvt återseende. Man kan ju inte gärna skriva att det var roligt att återse alla bekanta ansikten när de var täckta av masker, så man inte ens visste om de log mot en, och utan kindpussar är det inte detsamma, så är det bara.

Inte heller var där lika mycket folk som det brukar vara. Alla sittplatser brukar vara tagna och folk brukar få trängas om en ståplats med en glimt av scenen. Barn brukar sitta på golvet längst fram och i gången. Så var det inte nu, och det är kanske bra. Man ska ju inte trängas i onödan.

Inte heller var dräkter och dekor lika avancerade som de brukar vara. Jag tror att det var för att man helt enkelt inte hade vågat hoppas på att detta skulle bli av, och inte ville engagera halva byn i att ta mått och sy och måla och fixa flera veckor i förväg, ifall det skulle bli nya restriktioner. Jag förstår det, och känner också att det nästan inte var sannolikt att det skulle bli av, med tanke på hur det varit länge nu. Ena dagen släpps det på något och nästa stryps det till.

Sannolikt eller ej, där var vi i alla fall och det kändes nästan som förr, men bara nästan. Om man bortsåg från allt det där och en känsla som man nästan kan kalla en sorts sorg över att det blivit som det blivit och som jag tror alla kände, var det förstås lika fantastiskt som vanligt och kanske lite extra för många kanske nästan inte vågat hoppas på att få se detta igen.

Det hela inleddes för en gångs skull punktligt, vilket kändes jättekonstigt. Klockan 10 prick satte de igång, och det har aldrig hänt. Det brukar ta både en och två timmar innan lamporna i taket släcks och allt ljus riktas mot scenen, där ridåerna dras isär och det hela sätter igång. Nu hann vi knappt sätta oss! Kanske för att minska på samvaron och få det hela överstökat?

Den första dansen hade dansarna mask på och jag tänkte att det kanske skulle vara så hela föreställningen, men det var bara första dansen som tur var. Någon kanske tycker att de borde ha haft mask hela föreställningen eller att det inte borde ha varit någon föreställning alls. Jag tycker nog att det hade varit bättre att inte ha någon föreställning alls om de hade dansat med mask hela tiden och inte bara första dansen. Jag blev tårögd av att se dem dansa med mask och sedan blev jag tårögd när de dansade utan masker också.

Jag pratade hela pausen med dansmormor som sa att det var glest med folk för folk var fortfarande rädda. Själv var hon inte rädd längre sa hon. Hon var det förut, i början. Övertygad om att hon inte skulle kunna lämna hemmet igen om inte i en likpåse. Sedan övergick det till att hon bara var trött på skiten och trött på sitt eget sällskap. Nu var hon glad att komma ut och se lite folk för en gångs skull. Äntligen! Det är roligt att se dem dansa igen, sa hon. De måste ju få dansa! Livet måste gå vidare. Folk måste få dansa och träffas! Så sa hon och jag höll med om det och om att det var fint att ses igen. Jag fick till och med en lång kram och en klapp på kinden – på masken alltså. Då blev jag förstås tårögd av det också.

På slutet höll borgmästaren tal och sa att det var fantastiskt med den kreativitet och sammanhållning som fanns i den här byn, och då blev jag tårögd igen. Sedan sa sociedadens ordförande att till jul blir det julfest och på nyår blir det nyårsfest – i alla fall är det planen, men längre fram planerar de inte. Sedan får vi se. ”Vi kan inte veta, vi kan bara hoppas!”.

Nästa helg blir det som sagt repris, och sedan är det Fridas spektakel och repris på det, hoppas vi i alla fall! Den här föreställningen hade som sagt inget tydligt uttalat tema, inget som gick igen i dräkter och dekor och musik, men jag tänker att temat var hopp – trots allt.