Den årliga julfesten (Lucka 13)

Det har varit dåligt med jul i Bortugals bloggjulkalender, men nu börjar julen faktiskt märkas även här!

Den årliga julfesten ordnas varje år fredagen innan sista skoldagen. Det är egentligen inte alls någon julfest utan en show vet vi numera, fast det heter Festa de Natal. I fjol klädde vi upp oss och väntade oss något i stil med mingel och buffe, kanske dans kring granen, när vi gick till Sociedaden, byns fritidsföreningslokal, och då visste jag inte heller att det fanns två rivaliserande sådana i byn.

I år visste vi vad som gällde. I år var jag ju med och ordnade festen! Jag har sålt lotter, eller försökt i all fall. Jag har varit till ett par av byns butiker och bett om donationer till festen. Försökt i alla fall.  De andra verkar ha haft bättre tur, eller kanske bättre kontakter. Jag hade faktiskt otur, för två av de butiker jag skulle kontakta stängde igen innan jag hann dit. Djuraffären tog ned skylten och surfaffären stängde för renovering.

I år är julfesten-showen i alla fall i den andra Sociedaden, så ingen ska ta illa upp. Det måste vara rättvist, för hälften av barnen på skolan hör till den ena Sociedaden och hälften till den andra, och rivaliteten mellan de två verkar faktiskt vara på riktigt. Alla i föräldraföreningen tillhör samma Sociedade, utom jag då som håller mig utanför. Jag har försökt ta reda på vad rivaliteten kommer av och då jag frågat har det berättats om gammalt groll som går generationer tillbaka, men jag tycker inte jag fått någon riktig klarhet. Någons farfar … en kväll med orkester… och sedan dess satte han aldrig sin fot där, och kan ni tänka er vilken skandal när sonen gifte sig med en från andra sidan! Med en av de andra! Tänka sig!

Många verkar se sin Sociedade som sitt andra hem. När vi var där och förberedde för festen förstod jag lite varför. Det var ju inte bara en tom lokal som nyttjades vid speciella tillfällen utan mer som en stor fritidsgård där folk kom och gick på olika aktiviteter eller bara för att träffas. Med den skillnaden att en fritidsgård är för ungdomar och här hängde tre generationer!

På övervåningen fanns en bar där pappor och far- och morfäder såg på fotboll och tog en öl eller kaffe, därnere en stor sal där mammor och tjejer och tanter dansade zumba, i en annan sal övade några ungdomar orkester, och så fanns det en lekhörna där medhavda barn satt och ritade. Lappar om thaiboxning, teater, dansgrupp, wifi, julmiddag, nyårsfest och allt möjligt som var på schemat, och folk överallt klockan tio en torsdagkväll i december. Vilket ställe! Och det finns två sådana i byn, vilket är synd för vi kommer aldrig att våga välja.

Bilderna är tagna strax innan festen, innan lokalerna fylldes med folk. Kvällen innan när vi var där och fixade inför festen var här fullt av folk och aktiviteter. Ni får föreställa er det.

En gång vartannat år måste folk i byn i alla fall bita ihop och sätta sin fot i fiendens Sociedade om man vill se sina barn i julshowen, och det var nog inte många i byn som inte var där. Det är många som har ett barn eller barnbarn eller syskonbarn i skolan, så det blir fullt! Utsålt! Dagen till ära hade molnen lagt sig i slöjor över bergen bakom byn, så det nästan blev lite vit julstämning över det hela!

Barnen kommer direkt från skolan till festen.

Fikasugna!

Upplägget är som så att pengarna från lottförsäljningen och från inträdet och från försäljningen av CD-skivor innehållande showen, som alltså filmas, går till julpresenter till skolan. I år får förskoleklassen en digitalkamera och resten av skolan en utflykt till något som heter Kidzania. Det är lärarna som önskar och för det mesta brukar de få vad de säger att de behöver eller vill ha. Böcker, dator, högtalare, TV, projektor, allt detta och mycket mer har de fått tidigare år. I år ville de ha en utflykt till Kidzania som jag hoppas få följa med på!

Barnen har övat till föreställningen hela terminen och särskilt nu på slutet. Sista lektionstimmen har man de senaste veckorna tillbringat med att öva sånger, på skolgården där alla får plats, så det har ekat julsånger över byn vid femtiden ett par veckor nu, och på hemvägen från skolan har de fortsatt att sjunga.

Välrepeterat!

När alla uppträdanden och tacktal är avklarade kom tomten och delade ut godispåsar och någon liten present från föräldraföreningen till barnen. Om ni tycker att tomten ser bekant ut så kan ni ha rätt. I år kommer tomten från Nordpolen, lät presentationen, och det enda han kan säga på portugisiska är Feliz Natal!

Kvällen före festen stod vi handfallna utan tomte då det visat sig att han i charken som är pappa till Jonnas kompis var för tjock för tomtedräkten! Någon – inte jag! – föreslog Sverker och de gav sig inte förrän jag ringt och frågat, och till min stora förvåning svarade han för det första i telefon och för det andra sa han ja utan att tveka! Han var lite nervös hela dagen, gick och ho-ho-hoade och provade dräkten med olika kuddar som mage.

Riktigt nervös blev han först när han förstod att jultomtandet var en del av showen, att det skulle ske inför publik. Inför hela byn i princip! Det fattade han först när han nästan skulle in på scenen, och när han sade ja till det hela hade han definitivt inte förstått vidden av det hela, men han klarade det galant! Tappade varken skägget, kudden eller byxorna!

Det är en lång dag, julfestdagen, särskilt för de allra minsta i förskoleklassen som kanske lämnats vid åtta, halv nio på morgonen, och sedan går direkt till julfika och show som håller på till åtta på kvällen när alla uppträtt färdigt och tomten delat ut klapparna så alla får gå hem och äta middag. Jag var själv rätt slut efteråt, och då hade jag ju inte haft en så lång dag som barnen, men Sverker och jag var där redan efter lunch och hjälpte till med förberedelser, och efteråt var vi kvar och städade.

Fixing!

Men jag hörde ingen som klagade!

Den årliga julfesten krockade för andra året i rad med svenska skolans luciafirande, som vi var bjudna till både i fjol och i år. Lucia är annars helt utom konkurrens den svenska tradition jag tycker bäst om. Jag som annars inte är speciellt sentimental brukade få en liten tår i ögonen varje år när det lussades på dagis och skolan. Det är något med skuggorna ruva och runt gård och stuva, de där trolska orden man inte riktigt förstod men sjöng när man var liten, i kombination med fladdrande ljuslågor och skridande. Även tultande snoriga smålucior som har midjeglittret knutet ända upp under armhålorna och inte kan låta bli att stoppa batteriljusen i munnen berör mej till tårar. Fast alltså inte i år. Nytt liv, nytt land, nya seder! Jag tror inte på det där med att ta seden med sig dit man kommer.

Vi har nog aldrig känt oss mer portugisiska som i går kväll, jag i föräldraföreningens T-shirt, och Sverker utan, fixandes med förberedelserna i byns (ena!) sociedade som om vi aldrig gjort annat, kindpussandes med halva byn, barnen sjungandes på klingande portugisiska, Sverker som tomte, och ingen gör minsta lilla väsen av att vi inte är härifrån, låtsas inte ens om att Sverker inte kan språket och att jag pratar hellre än bra. Varken mer eller mindre portugisiska har vi nog känt oss än i går kväll. Mindre, för att det känns så väldigt underligt. Förunderligt annorlunda, som att ha halkat in i en parallell verklighet. Där är vi nu.

Det känns bra.