Den bästa sommaren är aldrig störst

När juli börjar gå mot sitt slut börjar även sommaren tryta, så kände jag i alla fall i mitt förra liv. Som jag minns det började björkarnas löv gulna och falla till marken i och med augustis intåg, i alla fall om det varit en torr sommar. Hur som helst så började man blicka mot hösten. I och med att juli var över kunde det som var kvar av sommarlovet inte längre räknas i veckor utan i dagar och då skulle man ha lyckats knöka in så mycket sol och lycka och vila i sina celler som bara möjligt om man ville överleva vintern.

Någonstans lever väl den svenska årstidskalendern fortfarande kvar inom mig, nedärvd i blodet, och läsårsklockan är väl också inristad någonstans mina gener då jag kommer från en släkt bestående av generationer av lärare, men jag har faktiskt börjat ställa om mig, befria mig från dess grepp om min själ. Eftersom jag vant mig vid att den blomstertid kommer och går redan på våren och att naturen sedan går i femtio nyanser av snustorrt i stort sett hela sommaren hajar jag numera till när jag ser bilder från ett grönskande och blommande Sverige i juli.

 

Sakta men säkert har jag i alla fall fattat att augusti inte är lika med skolstart och mörkrets intåg och det börjar kännas fullkomligt normalt att skolan börjar först någon gång september och numera känner jag inte av den där välbekanta stressen över att sommaren är kort redan innan den har börjat. Jag är fri från den stress det innebär att vintern alltid närmar sig och våren alltid dröjer och sommaren är så kort. Årstiderna har nästan inget grepp om Portugal, och därmed inte heller om mig. Det är så skönt.

 

Mig spelar det ingen roll alls att vi haft den kallaste portugisiska sommar jag kan minnas just i det hörn av Portugal där jag bor. Kanske är det den kallaste i mannaminne. Varken i juni eller i juli har det kommit över den absoluta lagomgränsen på 22 grader speciellt ofta. Anticyklonen som kylde av Portugal förra sommaren i juni stannade över hela juli i år, och kanske även i augusti.  Jag hör tanterna kommentera det i kön till kassan eller på fiket, att här i vår by är det så fint att till och med vintern vill tillbringa sommaren här.  Standardkommentaren när man möts i gränderna lite framåtlutad mot vinden och med håret rakt ut åt det håll det blåser är ”Nossa, que vento!” (Herregud vad det blåser!)

 

Alltid denna vind. Ett riktigt blåshål bor vi i eller kanske hellre en riktig vindby! Det kan skilja mer är 10 grader mellan temperaturen hos oss och den i Lissabon, bara en halvtimme härifrån på grund av denna vind. Åtta kvällar av tio kan vi inte äta middag ute för att det blåser som bara den. Åtta av tio kvällar är Sverker ute och vindsurfar.

Eller så är det vindstilla, men då passar den råa dimman på att smyga sig på från havet, eller så kommer den rullandes ned från bergen, där den ligger stilla när det blåser. Men jag älskar ju dimma, och Sverker älskar vinden, så vi klagar inte på vädret. Vi klagar aldrig på vädret.

 

Nu var det egentligen inte vädret det skulle handla om, även om det ju är det som brukar avgöra om en sommar är bra eller dålig med nordiska mått mätt. Det jag ville komma fram till är att det var längesedan jag jobbade så mycket en sommar, och det till stor del i buller och stendamm från granntomten som lagt sig som en matt och sorglig hinna över allt i kring huset och i huset. Då kan man välja mellan den matta hinnan och att dammsuga och våttorka varje dag, och ni kan ju tänka er vad jag väljer.

Jag har jobbat med hörlurar vissa dagar och i det stora tomma huset som luktar av hundra år av andra människors liv andra dagar, och jag har trivts riktigt bra med det. Kanske närmar jag mig inte bara 50 utan också det berömda nirvana. Jag har känt mig harmonisk i röran, nöjd, avslappnad och fokuserad. För det mesta har jag suttit vid datorn i ett par mjukisshorts som jag köpt på Lidl och en favorittröja och trivts bra med det.

 

 

De flesta av mina tjugotvå klänningar hänger oanvända i garderoben den här sommaren. Sommarkänslan har helt enkelt inte infunnit sig i år och snart är det augusti. Stranddagarna kan jag räkna på ena handens fingrar har det blivit och köket är fortfarande inte klart. I mitt gamla liv hade det kanske varit en katastrof. Sjukskrivning och skilsmässa hade hotat om vi inte lyckats boka en akutresa på något av vinterns skolfria veckor, men nu spelar det ingen roll. Det finns inte längre någon stress över att ha en lyckad sommar.

Den här sommaren har alltså hittills till övervägande del saknat standardingredienserna för en lyckad sommar, det vill säga så varmt och soligt som möjligt och så mycket ledighet som möjligt. Helst ska man ju grilla och umgås med folk också och det har vi inte alls gjort. Ändå tycker jag att jag har en fantastisk sommar. Kanske inte den bästa, men långt ifrån den sämsta, och hur som helst spelar det inte så stor roll eftersom jag tycker minst lika mycket om den portugisiska vintern som sommaren.

Det är skönt att leva utanför den nedärvda årstidsklockans klimatzon, att inte behöva dela upp livet i de månader man ska bita ihop och hålla ut och de man ska passa på och njuta så mycket man bara kan. Det är skönt att även absoluta begrepp som ”en lyckad sommar” kan lösas upp och bli relativa, att en blåsig och bullerstörd sommar med mycket jobb plötsligt kan vara en väldigt lyckad sommar.

Det är skönt att ha flytt läsårsklockan, När jag skulle släpat mig tillbaka till ännu ett läsår som högstadielärare går jag på någon sorts semester i år ser det ut som. Kanske kommer den riktiga värmen då, i mitten av augusti, eller så kommer den inte alls i år. Kanske åker vi någonstans, kanske inte. Kanske blir det mycket jobb nästa termin, kanske inte. Kanske har sommaren inte börjat än, kanske är den över. Kanske är det sommar nu, kanske vinter. Det spelar inte så stor roll. Det är skönt. Det är väldigt skönt.

Jag hoppas ni också har (haft) en skön sommar.