Den första kyssen

Här sitter jag och minns min första kyss. Slemmig, skäggstubbig, stulen, oönskad och med smak av askfat och vitlök och vin. Kyssen alltså, inte jag! Motvilligt minns jag den. Det enda som var minsta lilla romantiskt med min allra första kyss var att jag fick den i en gränd i Lissabon. Kanske finns det någon magisk regel som säger att den som får sin första kyss i Lissabon alltid ska återvända dit? Det visste jag i alla fall inget om då, och inte så mycket om något annat heller.  Jag var helt oförberedd på kyssen och blev totalt ställd, fast jag fyllt hela femton år och borde ha haft någon koll och eventuellt till och med erfarenhet.

Ibland när man är ur fas kan det ju kännas som om man inte ens är huvudperson i sitt eget liv. Jag hade en sådan tid på högstadiet och delvis också på gymnasiet. Det går ju i vågor, livet. I det vakum som uppstod mellan bävernylonbyxornas tid och äventyren i folkparken drog jag anorektiskt ned tröjärmarna och strök vilset omkring i de oändliga tegelkorridoerna och längtade bort. Frusen. Långa bussresor genom mörka granskogar till och från skolan. I flickrummet fanns inget internet som nådde ut till världen bortom granskogar och snödrivor, och på TV:n var Dallas en gång i veckan höjdpunkten. Ville man drömma sig bort fick man använda fantasin eller trotsa mörkret och kylan och gå till biblioteket och bläddra i böcker om spännande äventyr. Jag läste och drömde mig bort och längtade bort. Och drömmen gick i uppfyllelse, en februarivecka när jag var femton, när jag lyckats övertala mamma att resa med mig till Lissabon.

Ur mitt fotoalbum

Självklart blev jag förälskad! Inte i honom, men i staden. Honom hittade vi första kvällen, eller han hittade oss, när vi begått misstaget att lämna hotellet för att ta en liten promenad, och sedan inte hittade tillbaka. Man ska skriva upp adressen till hotellet på en lapp innan man ger sig ut i staden! Det hade inte vi gjort, och vi hade inte memorerat den. Han hjälpte oss hitta tillbaka till hotellet, och nästa kväll dök han upp där för att hämta oss. Och nästa och nästa. På dagarna var vi på egna äventyr och på kvällarna kom José och hämtade oss för en kvällsrunda. Tog oss till rätt restauranger, beställde rätt mat och vin, tog oss till fadorestaurang. Det var en bra vecka. För oss, som hade en så bra guide varje kväll, och för José, som slapp betala. Han pratade portugisiska, mamma småfranska, och jag nybörjarspanska. Vi hade trevligt.

Där in en tvärgränd låg hotellet, och ligger där fortfarande. Spårvagnen går upp och nedför backen mellan Miradouro de São Pedro de Alcãntara, en känd utsiktsplats – en av Lissabons romantiskaste platser sägs det, och Avenida da Liberdade. (lånad bild)

Det var sista kvällen, alldeles utanför hotellet, och mamma hade väl gått in för att hämta en extra jacka eller något, som José tryckte upp mig mot väggen och stal en kyss. Min första. Jag sa inget till mamma när hon kom ut. Jag tyckte det var pinsamt, men nu hade det hänt. Jag valde att inte låtsats om att det hade hänt när mamma kom ut från hotellet, men sista kvällsrundan var det inte alls roligt längre.

Här var det och här är jag, ungefär trettio år senare. Kakelgubbarna är nya tror jag.

Sedan åkte vi hem till snötyngda granar, mamma och jag, och José fick hitta på något annat om kvällarna. Hemma i Sverige igen fick vi vykort från José där han skrev att han ville komma och bo i Sverige. Jag kommer inte ihåg om och i så fall vad vi svarade på det, faktiskt. Fortfarande sa jag inget till någon om kyssen. Det var för genant och det förstörde mitt minne av en fin resa litegrann, så jag förträngde det.

Tre-fyra år senare, när jag genomlidit gymnasiet, härjat färdigt i den norrländska folkparken, tågluffat och flyttat till London och bodde i en lägenhet där med två tjejer från Brasilien, dök José upp som samtalsämne en suddig kväll och någon fick den geniala idén att vi skulle skriva ett brev till honom. Brasilianskorna kunde ju portugisiska, så de författade fnittrande ett brev, och jag letade upp hans adress i min slitna adressbok. Detta var ju låångt innan facebook fanns! Jag var väldigt oansvarig på den tiden, och tänkte inte speciellt mycket på konsvekvenserna av något jag gjorde. Brevet postades och så tänkte jag inte mer på det, förrän jag kom hem en sen kväll från mitt jobb på restaurangen. Där i vårt vardagsrum satt José och flinade och i hallen stod hans resväska.

Nej det här är inte han! Det här är en snubbe på ett fik i Lissabon som jag smygfotade med zoom. Tyckte han såg lite cool ut.

Jag vet inte vad han hade väntat sig, men han fick ganska snart klart för sig att allt var ett missförstånd från början till slut. Tyvärr blev situationen ändå så komplicerad att någon sorts vänskap heller inte gick att rädda. Han sov på vår soffa några nätter, och sedan erbjöd sig en italiensk väninna som inte hade något bättre för sig, men bil hade hon, att hjälpa honom leta boende och jobb och lära honom engelska mot lite betalning. Tydligen fick han jobb som diskplockare på någon restaurang och hittade ett rum att hyra. Jag vet inte vad som hände med honom efter det. I teorin skulle jag nog kunna rota fram hans adress här i Lissabon och gå dit och se om det finns någon där, hans mamma kanske, som vet något om hur det gick för honom sedan. Hon var 15 när hon fick honom, han var 24 då (ja inte när hon fick honom, utan..) och det var 30 år sedan = Hon är 69. Kan leva. Men nej. Jag låter det förflutna vila, som jag skulle ha gjort från början.

Jag hoppas det gick bra för honom i London eller någon annanstans. Annars är det ju mitt fel. Förlåt. Jag får förlåta honom för kyssen så får han förlåta mig för brevet. Deal.

– Mamma, varför ska vi ta kort här?
– För att mamma var här en gång för längesen. Nu går vi och köper glass!