Den kära hunden

Smekmånaden är över! Hunden är hopplös och vi kanske måste ta honom till veterinären. Eller smekmånad och smekmånad förresten, det började väl mer som en dejt man önskar att man inte gått på. Lite kymigt nästan.  Eller kanske inte som en dejt, utan mer som att en fyrbent chewbacca plötsligt flyttat in till oss. Det var ju lite ovant att ha en hund i huset. Mest kändes det bara underligt och lite sjukt att vi plötsligt hade en ständig följeslagare som var fyrbent och pälsklädd och flåsade.

 

Att han dessutom utsåg mig som favorit och följde varenda steg jag tog gjorde det ännu mer …obehagligt. Jag var liksom inte van vid att ha en strävhårig varelse som stalkade mig på alla fyra. Ständigt flåsandes. Han hade för vana att sätta sin blöta nos i knävecket på mig, som för att påminna mig om att han var där. Som om det gick att missa när han flåsade så. Satt jag i soffan eller vid datorn stod han där bredvid mig och flåsade och tittade på mig, förväntansfullt. Ville bli kliad. Reste jag mig för att göra något följde han efter, och så var han ju alltid pigg på en promenad eller löprunda.

Jag hade hunnit vänja mig vid det och till och med börjat tycka det var trevligt med hans trogna sällskap, och lite smickrande att han tydde sig så mycket till just mig. Jag började helt enkelt bli riktig fäst vid honom. Lätt att tycka om och ha att göra med var han, när man vant sig. Ser han inte ut som en gammaldags leksakshund, något man skulle kunna se i skyltfönstret till en antikaffär? Vår rufsiga maskot som brukade sova på golvet utanför sovrumsdörren och följa mig vart jag än gick hela dagen. Ligga och vänta medan jag skrev klart, skutta runt mig alldeles överlycklig när vi skulle ut och gå eller springa en sväng.

Tjejerna var förstås överlyckliga över hunden, och han var onekligen en ganska perfekt familjehund! Allt ville han vara med på!

 

Så var han plötsligt borta. Inte helt borta, utan han kommer och går hela tiden, men mest går han. Hoppar över muren och är borta ett flera timmar. Kommer inte när man ropar. Har inte tid att gå på promenad eller följa med på utflykt. Ingen nos i knävecket, ingen som ligger och gläfser i sömnen bredvid mig när jag skriver.

 

 

Han har inte tid att hålla mig sällskap och han kommer inte när vi ropar längre, men rätt som det är så dyker han upp härhemma igen, dricker sig otörstig och äter kanske till och med något men han blir inte kvar. Han ska iväg igen.”Du får bestämma dig Tuxa! Ska du vara en familjehund eller en gatuhund! Du kan inte vara både och!” ropar jag efter honom men då har han redan hoppat över muren och är borta. Först på kvällen kommer han och lägger huvudet i mitt knä som om inget hade hänt. Sedan är han borta igen.

Våran lilla vovve. Nu som förbytt. Det vore väl en sak om han bara blivit mer …självständig. Att han hoppar över muren och kommer och går som han vill är väl okej, men att han skäller och ylar är det inte. Först trodde vi inte att det kunde vara han, men när vi försökte ha honom instängd en natt fick vi höra både skäll och ylande så nu vet vi att det bor en liten varulv i vår familjemaskot. När vi släppt ut honom skäller han och ylar därute också. Jag vägrar gå ut och leta efter honom, men Sverker har nattvandrat och sett honom neråt gränden i sällskap med fyra andra hanhundar, och han tittade knappt åt husse när han ropade.

Han har blivit en av de där hundarna jag brukar svära över som driver runt i flock och håller en vaken på nätterna med sitt ylande och skällande. När Sverker fick nog och försökte hämta hem honom någon natt gjorde han konstiga gnälliga ljud hela vägen hem, ljud vi aldrig hört honom göra förut och väl hemma satte han igång att yla. (Hunden alltså, inte Sverker)

”Vad är det för sällskap du skaffat dig, Tuxa? Jag tycker inte om att du hänger i gathörnen med främmande hundar, hör du det?! Vi får ju skämmas över dej!” säger jag åt honom när han kommer in en kort stund och står där och flåsar och ser förväntansfullt på mig. Han viftar lite på svansen och springer sedan iväg ut igen, Hoppar över muren till sådant som tydligen är intressantare än en gammal tråkig matte. Det är som att ens lilla baby plötsligt blivit tonåring. En dubbelnatur som dissar en, som ylar och har hemligheter. Som vi inte har kontroll över längre.

Han vill inte ens gå med och lämna och hämta tjejerna på skolan. Annars brukar det vara nästan omöjligt att gå eller åka någonstans utan att få honom med. Han kommer faktiskt när vi ropar ibland, tittar på oss, tittar neråt gränden, tvekar en bråkdels sekund och piper sedan iväg och är borta igen.

É uma cadela!”, säger byäldsten en dag apropå att jag är ute och går utan hunden och inte vet var den är.  Nej, det är en cão, en hanhund, säger jag, men byäldsten lyssnar ju aldrig på något jag säger utan fortsätter som om jag inte sagt något: ”I går kväll vid elva på kvällen var de fem stycken hanhundar utanför hennes hus. Hon kommer ju inte ut, men de fortsätter hoppas. De blir som tokiga.” Då förstår jag. Tuxa är kär. Självklart! Tuxa vill nog ha valpar, säger tjejerna. Ja, eller något åt det hållet.

Till råga på allt…nej det får bli ett annat inlägg.

Så ja, smekmånaden är över. Nu är det lite som att ha en tonårsgrabb, förutom att vi funderar på att kastrera honom.