Allt hade gått jättebra fram till Lissabon sa han, snubben som skulle gå ut och gå med sin hund från Cabo de São Vicente till Estland med en tunna på ryggen, men jag vet inte om jag håller med.
Han hade planerat för denna vandring i två år, men hade knappt klivit på tåget från Belgien till Algarve förrän han upptäckte att han glömt väsentliga delar av utrustningen hemma. Vandringsstavar, hundens vattenskål och jaktkniv bland annat. Snälla lilla mamma i Belgien fick skynda att skicka dessa oumbärliga saker till Sagres, men försändelsen blev frustrerande nog ordentligt försenad på grund av en strejk i Belgien.
Efter tio dagars otålig väntan på paket i Sagres tröttnade han och började vandra, efter att ha fått löfte från postpersonalen om att de skulle meddela honom när paketet kom. Jag vet inte om han trodde att de skulle eftersända paketet, men efter tre dagars vandring kom ett meddelande om att han måste hämta upp paketet inom två dagar, eller så skulle innehållet förstöras – nya regler efter terrorattacken i Belgien.
Eftersom han inte kunde stå ut med tanken på att hans fyratusenkronors favoritjaktkniv skulle förstöras hyrde han en bil och körde tillbaka alla milen han hunnit gå under de senaste tre dagarna. Sedan var det bara att börja om. Ordet demoralizing nämndes, och det kan jag förstå. En så irriterande start hade jag nog gått och grämt mig över hela vägen till Estland.
Sedan hade det ju regnat på honom och på hunden hela vägen till Lissabon, vilket definitivt inte är något man brukar behöva räkna med i Alentejo i maj, men regnet gjorde inte så mycket sa han, för han hade ju packningen i en tunna och en presenning att sova under. Tunnan var jättepraktisk, hävdade han. Han behövde bara hälla lite vatten i den och knuffa den nedför en kulle med smutstvätten i och vips! så hade han tvättat också.
Skavsår hade han förstås, men det var en bagatell. Sådant fick man räkna med. Värre var det med de portugisiska hundarna, vars ägare tydligen inte hade någon pli på dem om de nu hade ägare. Hunden Ace hade hamnat i slagsmål med byrackor fyra gånger, stackarn.
Han hade också på något sätt lyckats ramla och plumsa i havet, när Ace drog lite för tvärt i kopplet. Packningen klarade sig bra i tunnan, men mobiltelefonen överlevde inte. När så vädret äntligen skärpte till sig lyckades han stuka foten, så varje steg efter det ”hurt like hell”.
I Lissabon köpte han en ny telefon och såg genast att hans mamma hade ringt 22 gånger. Vad hade hänt? Hon ville veta vad han gjort av alla pengar! Hans konto var nämligen soprent, så nu skulle han väl komma hem? Någon hade tydligen skimmat kortet och tömt kontot på de besparingar han skulle leva på under vandringen. När Sverker träffade på honom var han på jakt efter en bankomat. Det kunde vi hjälpa honom med, men först fick han lunch.
Över lunchen berättade han om alla dessa missöden, och sade säkert tio gånger att han vägrade ge upp. Han ville absolut inte vara en sådan som ger upp. Han kunde ju alltid fiska, och hunden kunde fånga kaniner, och han behövde bara hitta ett bra träslag så kunde han tillverka en pilbåge och skjuta duvor också. På ett sätt var det bra att han inte hade några pengar, då var han tvungen att sluta röka.
Snubbens lista över plus och minus (fortsätta utan pengar eller ej)
Lite oroande kanske att skorna höll på att falla isär redan. Det skulle nog bli svårt att få tag i ett par bra skor i storlek 47 i sydeuropa, sa han. Särskilt utan pengar. Han hade också lyckats elda upp höftremmarna till tunnan, så det var lite tungt för axlarna med 35 kg tunna på ryggen. Nya remmar hade beställts och kunde hämtas upp på postkontoret i Nazaré om x antal dagar, men om han inte hann dit skulle ju försändelsen förstöras, så det var en chansning. Här blev jag tvungen att hitta på en ursäkt och gå iväg för det blev för mycket elände, Jag blev alldeles trött bara av att lyssna på honom, så det var ju tur att det inte var jag som skulle gå till Estland.
Ni blir säkert trötta också, så ni får läsa fortsättningen i morgon, eller så!
PS. Medan jag satt och skrev detta kom byäldsten och ringde på. Han ville visa ett tidningsurklipp om att mårdhundar blivit en plåga i Sverige. Är det så?
Alltså oj, nästan allt som kan gå fel tycks ju redan ha hänt, och stackarn har knappt ens hunnit börja..! Nej, tanken på att åta sig en liknande vandring efter att ha läst detta känns inte direkt peppande 😉 Inte för att det är något jag överväger att göra annars heller.
Men rolig läsning, om än jag samtidigt tycker synd om karln..!
Ja, det började inte så bra, Maria! Hur ska det gå för dem? /Åsa
Sånna här människor är intressanta 🙂 Vissa verkar suga till sig otur med magisk kraft.
Ja det var en intressant bekantskap, Linnea. Delvis var det väl otur men ganska stor del var nog klantighet också. Men projektet är ju inte helt enkelt så det kanske inte är konstigt om inte allt går på räls heller. /Åsa
Jag noterar att du trots tidigare på bloggen dokumenterade erfarenheter fortfarande tillåter Sverker att vistas utomhus själv ; )
Är det ingen som tänker på hunden?! Hunden borde vara hemma hos mormor och inte ute med en husse som inte ens kom ihåg en hundskål : (
På en av bilderna i ett tidigare inlägg står hunden och lutar huvudet på en mur, ser drömsk ut som att han önskar att han fick stanna där hos er, äta god mat, jaga lite katter och se’n ligga i skuggan och ha det lugnt och skönt.
Skriv som det är: Du och Sverker har tagit er an dessa arma stackare och nu bor de hos er i något nytt uthus Sverker byggt i smyg medan du var på portugisiskkurs : )
Ja se hur det gick när Sverker fick frigång, jaggillarocksåportugal! Han fick dock inte behålla varken snubbe eller hund någon längre tid, jag lovar. I morgon får du veta mer! PS. Jag är också bekymrad över hunden. Hoppas han tar väl hand om den. /Åsa
Är det ens möjligt…man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta…
Någon mårdhund har jag inte sett till än?
Det låter knappt möjligt och jag hann tänka att han kanske var mytoman, men det lutar åt att det mesta stämmer. Jag är så glad att höra att inte du heller känt av den påstådda mårdhundsplågan! 🙂 /Åsa
Hmm…det låter lite som om någon försöker tala om att det inte är meningen att han ska fortsätta sin vandring… För övrigt tycker jag den där ”lila länken” i början skulle kunna bli en bra boktitel, kanske något att fundera på 😉
Jag kan inte påstå att mårdhundarna stör mig – jag har inte en aning om vad det är!
Skönt att du inte är plågad av mårdhundarna du heller, Marina! Ja, han har nog en story som räcker till en bok om han fortsätter på det viset! /Åsa
Haha, oj jag fick lite ångest för eller om honom bara av att läsa detta inlägg. Han känns aningen för oorganiserad för sitt och andras bästa. Han kanske växer lite av denna vandring får man hoppas. 🙂 Eller så kanske det är jag som har för mycket kontrollbehov…
Jag fick också ångest, Marie. Tur man inte är hans mamma…/Åsa
Haha det här var så tragiskt/roligt så jag var tvungen att läsa det som godnattsaga för min man. Han (belgaren alltså) tyckte det gick jättebra?!? Hahah! Ser fram emot fortsättningen! Synd att du inte kan rapportera hela hans resa.. 😉
Ja han tyckte att det hade gått väldigt bra förutom en del små bakslag. Fortsättning följer, Gloria! /Åsa
Har han gått från er ännu?
Fortsättning följer, Onkel Tom…;) /Åsa
Oj, oj, oj. Om han inte är värsta mytomanen så lider han då av värsta oturen, och brist på organisationsförmåga. Men tur för honom att ni fanns till hands. Mårdhund såg jag i Timrå, Västernorrland för tio år sedan, och en i Norrtälje för 8 år sedan, de är säkert många nu. De anses skadliga i svenska naturen och har bra reproduktionsförmåga. Vilka skador de faktiskt orsakat vet jag inte men det pågår jakt/kontroll av arten som kommit in öster ifrån. Portugiser är intresserade av jakt och vilt vad jag förstått.
Ryktet om mårdhundsplågan verkar överdrivet tycker i alla fall jag, Ingrid! Ja, jag vet faktiskt inte hur mycket som var sant av det han berättade men det där med skavsår och vrickad fot tror jag på. /Åsa
Men herregud vilken soppa! Och hur kan man ens komma på tanken att fortsätta? Liksom frivilligt? Tur att han fick lite mat av er, men sen då…? Puh!!!
Jag vet inte ens vad en mårdhund är för nåt??? Så jag känner mig inte så plågad av dem 😉 Men jag vet att mård heter kuna på kroatiska (som pengarna). Det finns en lång historia om det där men jag minns inte riktigt… 😉
Ja vilken soppa verkligen, FreedomHelena! och Puh, så skönt att ni inte är plågade av mårdhundar. Jag såg framför mig värsta katasrofen, mårdhundar överallt!:)
OJ, om denne man klarar av denna vandring ska jag äta upp min hatt. Verkar inte vara den mest organiserade i världshistorien, och lite mer nogsam planering hade inte skadat. Otur har han haft, och mer kommer han säkert att få.
Nå, tur att ni förbarmade er över honom. Inte lätt det där.
Nej verkligen en frustrerande jobbig kombination av otur och klantigt, Annika!
Nossa senhora ?
Cheia de graça! @Magda 🙂
Jag känner inte längre något som helst sug efter att kunna vandra. Det räcker med att läsa om ”eländet”. Jag imponeras dock av hur killen tar motgångarna.
Mårdhunden som en plåga har gått mig förbi. Har dock läst att den uppmärksammats i Västerbotten, antagligen invandrad från Finland. Den kanske kan bli en ”plåga” om den etablerar sig.
Ja lustigt att svenska mårdhundsplågan uppmärksammas här i Portugal och att denna nyhet nådde oss via byäldsten, särskilt som det inte verkar vara någon större fara. Jag tyckte inte heller att snubben inspirerade mig till långvandring. Men som sagt, tufft i dubbel bemärkelse att fortsätta och hoppas det går bra. /Åsa
Allt på en och samma gång. Jösses. Måste nästan hämta en mugg kaffe till efter det här utlägget… 😉
Ja en riktig oturspromenad, Dryden! Orkade som sagt knappt höra färdigt! /Åsa
Vilken hjälte som trots alla missöden fortsätter . Men om inte oturen vänder tror jag inte han når Estland utan stannar nog i Belgien när han passerar på väg dit , (hoppas jag har fel ) men utan skor och pengar blir det nog tufft att nå slutmålet .
Mårdhundar finns det tydligen gott om i norra Sverige och jakt pågår på dessa illegala ryska invandrare .
Men jag har då inte sett någon …
Däremot såg jag en mård här i Portugal igår , den var jättestor och jag trodde det var en råtta , ända tills jag kom hem och visade fotot för Micke som konstaterade att det var en mård .
Nej jag är tveksam också, Annelie. Om inte turen vänder blir det nog för tufft. Jag känner mig lugnad vad gäller mårdarna i alla fall. Hann du ta ett foto av en portugisisk mård? Snabb med kameran! Sverker har också sett en!