Den näst sjukaste visningen

Idag påminde Sverker mig om den sjukaste visningen genom att stå på trappavsatsen och prata med pipig röst och jag skrattade högt. Jag ska berätta om den för er, men först tar vi den näst sjukaste. Nu låter det som att vi springer på visningar för jämnan, men det gör vi inte. Det här var ett par år sedan och den ena visningen var dessutom inte avsiktlig, utan vi blev liksom indragna i den, nästan bokstavligen.

Annars måste man boka tid med mäklaren för att få en visning här. Det är inte precis som i Sverige, när man kan ha det som helgnöje att lite anonymt slinka in och snoka i andra människors hem. Det är sällan det är ”Öppet hus” här och det var det inte nu heller, men vi hade blivit stående på vägen framför ett hus i byn med tillsaluskylt, eller rättare sagt vid muren, som var lite för hög för att man skulle kunna se huset. ”Vill ni se huset?” frågade plötsligt en kvinna med hund.” Jag ska säga till Ingenjörn. Vänta här!”, sa hon.

Nyfikna som vi är stod vi kvar tills grinden öppnades och innan vi visste ordet av satt vi på en terrass med utsikt över hela byn, med havet i horisonten och varsitt glas vatten framför oss och så ”Ingenjörn”, som vi till vår förvåning kände igen som han som inte går ut med hunden, utan kör sakta runt i byn i sin Mercedes med schäfern i koppel. När inte hushållshjälpen går ut med den alltså. Nu hade hon gjort det och var i full färd med att dammsuga, sjungandes lite fado bakom glaspartiet vi satt framför. Schäfern låg vid Ingenjörns fötter.

Så ungefär. Jag tog inga bilder utan har valt att smycka detta inlägg från olika mäklarbilden på hus i trakten, alla till salu för sjusiffriga belopp. I Euro.

Ingenjörn hade gått och hämtat några pärmar och visade nu ritningar på husen som var till salu. Det var två hus, men inte hans hus utan grannhusen. (Okej… ?) Däremot var de han som hade byggt dem, sa han. Förresten hade hans far byggt hela byn. Det sade han i en viktig ton, på engelska med tysk brytning medan han gjorde en svepande gest över hela byn, som så att säga låg för hans fötter där han satt på sin terrass. ”My fader built dis village! Dere vos nothing here before he started building. Nothing!” Vi sneglade tvivlande på varandra och jag stammade något om att det väl ändå var en rätt gammal by…. ”Peasants! (Simpla bönder!) My fader built all of it! Dere vos nothing!” avbröt han, och vi beslöt att hålla inne med vidare invändningar. Karln var galen!

Husen som var till salu verkade han onekligen ha byggt – eller rättare sagt låtit bygga. Tre stycken, och sedan hade han sålt två och bodde själv i ett. Här följde en lång harang på tyska medan han bläddrade fram tomtritningarna i pärmen och sedan en lång historia om en svensk (!) som nu bodde i Saudiarabien och hyrde ut husen. Det var alltså svensken som ville sälja dem, och en italienare hyrde sedan ett tag tillbaka ett av dem. Nu skulle skulle Ingenjören plötsligt ringa italienaren och tala om att vi ville se huset. Vi hann inte protestera förrän han lyft luren och slagit numret och aviserat vår ankomst på engelska med tysk brytning. I andra änden av luren hördes en lång harang på engelska med italiensk brytning ”Wat do you wante?!” och jag är säker på att jag hörde några fula italienska ord inslängda i harangerna också.

”It seems he vos not cooperative. He is not a simpatetic person” sade Ingenjören när han avslutat samtalet in ett lite mästrande, nästan nedlåtande road ton. ”Vi can have a look anyway”! Come vid me!” sade han så och reste sig. Vi övervägde att slingra oss ur det hela med någon ursäkt, men han lät så bestämd att vi tassade efter. Där var parkeringen, där var infarten till det andra huset, och så något om att de inte var helt sams om att en extra infart till hans hus skurits av. (Hmm..)

Det ena huset hade han inte nycklarna till tyvärr (Det var ju inte hans längre! Han hade ju sålt det! tänkte vi) och i det andra bodde ju ”unfortunataly” den icke samarbetsvillige italienaren och när man tänkte efter var det ju logiskt att italienaren inte ville släppa in tysken, som han uppenbarligen inte var förtjust i, för en visning av huset han hyrde av en svensk?

Kanske såg köket ut så här? Vi får aldrig veta.

Kanske ett sådant vardagsrum?

Kanske en sådan matsal? Vem vet?

BUT! man kunde se utsikten from de terrass om man (och här viskade han) ”sneek sro here, but ve have to be quiet!” och så fann vi oss tassa hukandes in i italienarens hyrda trädgård (som tysken sålt till en svensk) förbi italienarens öppna köksfönster i riktning mot italienarens terrass, men här kände vi faktiskt att nu får det vara nog. Vi såg framför oss att vi i vilket ögonblick som helst skulle stå öga mot öga med den uppretade italienaren, i hans trädgård, med den irriterande tysken som enda ursäkt och det ville vi absolut inte, så vi tassade baklänges tillbaka in i tyskens trädgård och när han upptäckte det kom han tillbaka, och beklagade sig över sina irriterande grannar. Vid det här laget hade vi ju begripit att det var tysken som var den irriterande parten, och att det säkert var delvis därför grannhusen var till salu.

Inte italienarens pool, och inte tyskens heller

Inte heller denna.

Det kan ha sett ut så här ungefär.

Innan vi kom därirån, backandes, med tysken i följe, fortfarande i full färd med att framhäva sin förträfflighet och grannarnas brister pekade han ut tomtgränsen och beklagade sig: ”Unfortunately, I made a mistake in de contract so my vell  (tyskens BRUNN!) is now on his land. You can see it here”   (han hade trängt upp oss mot stängslet som utgjorde gränsen mellan tomterna, och pekade på brunnen, på fel sida av stängslet) Ett ögonblick såg han irriterad ut, men sedan skrattade han till.”But don´t you vorry, if he tretens to cut me off de vater, he is in trouble, because his sewage goes over my land. He dare not try anyting, because then I cut him off, and then he can no longer flush!” och här skrattade han högt och slog sig på knäna, uppenbarligen road över att han hade makt över grannens avloppsledning, så grannen inte skulle kunna spola i toaletten. ”De little italian….” muttrade han, mest för sig själv, och skakade på huvudet.

Behöver jag säga att vi inte lade något bud? Inte för att vi tänkt det heller, men undrar om svensken vet att hans käre granne avskräcker spekulanter på detta sätt? Vi går nu i alla fall  omvägar om vi ser mercedesen som är ute och rastar schäfern och passar oss för att bli indragna på spontanvisningar. Fast i efterhand blev det en rolig historia, och då har jag ändå inte berättat om den sjukaste visningen! Det får bli en annan gång!

Som en bonus, för att ni ändå orkat läsa ända hit om en gammal anekdot kan ni få en specialvisning av ”Quinta da Felicidade”, ett galet palats som ligger i utkanten av byn, där vi brukar gå förbi med hundarna. En del är så nyfikna på palatset att de inte klarar att gå förbi, och vi misstänker att ungdomar har hemliga fester där. Vi ser i alla fall ofta ungdomar som klättrar över murarna för att få en glimt av det övergivna spektaklet. Ibland har Guarda Nacional hängt upp plastband för att avskräcka från intrång, men snart är de borta och ungdomar klänger på muren i alla fall. Några har lagt ut youtubefilmer från sina privata ”visningar”, så varsågoda:

(Och ja, det är till salu:)