Den sjukaste visningen

Ni som läste om den näst sjukaste visningen har nu undrat länge nog över hur den allra sjukaste visningen var. Nu ska jag försöka berätta om den.

Den allra sjukaste visningen var vi på för mer än tre år sedan, mitt i Lissabon i en backig gränd i närheten av Feira da Ladra. På sommaren var det, och det var hett och klibbigt. Ungarna var på surfskola och Sverker och jag var i Lissabon och hade bestämt träff med tre olika mäklare för visning av tre olika hus. Det ena huset var skrutttigare än det andra kan man sammanfatta det hela med och det var ju egentligen det som var tanken eftersom planen var att Sverker skulle renovera objektet sedan, men efter den här dagen lade vi ned alla planer på att investera i innerstaden. Just den här dagen var det nästan omöjligt att parkera och stekande hett – säkert 10 grader varmare än ute vid Atlanten där vi bor. Vi kände att det var jobbigt nog att åka in till Lissabon och se sig om. Tänk då att behöva åka in varje dag med verktyg och leta parkering och det ena med det andra.

Dekorerar inlägget med lite bilder, faktiskt från just den dagen, allihop.

Älskar detta kakel!

Nog om detta. Jag minns knappt husen vi tittade på, men den tredje mäklaren var oförglömlig. Jag hade redan reagerat på att han i alla sina meddelanden och mail skrev något i stil med ”um dia FANTÁSTICO!!!” med stora bokstäver. Det verkade liksom vara hans varumärke, och med tanke på det hade jag förväntat mig en superhurtig och lite speedad mäklare kanske, men istället möttes vi av en ganska försynt man, som presenterade sig och låste upp porten och släppte in oss i det smala och lite skeva trevåningshuset, där vi noterade att innertaken hängde som hängmattor, så man nästan skrapade i huvudet i mitten där det var som lägst. Den mellersta våningen bodde det folk i, så den kunde vi inte få se. Annars hade det varit intressant att se hur de hade det däruppe i på det sviktande golvet.

Vi kollade fundersamt runt i lägenheten. Plötsligt harklade sig mäklaren och avbröt våra funderingar med en fråga. Han frågade om vi kanske hade undrat över han pratar, över varför han har en så ovanligt ljus röst. Han fortsatte innan vi hann svara att ifall vi undrade så hade han inte alltid pratat så, utan det var sviterna efter en bilolycka som förändrat hela hans liv, och även hans röst. Det hade vi inte alls tänkt på sa vi, och försökte komma på någon passande kommentar. Triste? Chato? Trágico? Inget kändes lämpligt, så vi frågade istället om vi kunde få se den översta våningen också? Naturligtvis.

Mäklaren gick före uppför den smala trappan och vi följde efter och kommenterade till varandra att trappstegen, som var av trä, var helt nedslitna av alla steg som tagits där på de kanske hundra år som huset stått där, men avbröts plötsligt av mäklaren igen. ”Kan ni stå på ett ben?” När vi tittar upp står han på översta trappavsatsen och nu står han ett ben och med pipig röst upprepar sin fråga, den som vi trodde var en felhörning, men nej.

Mäklaren står alltså på ett ben på översta trappavsatsen och frågar gällt ”Kan ni stå på ett ben?” Eh. Ja. Vi stannar upp i trappan och tittar på den underliga mäklaren som står där och vinglar, fortfarande på ett ben. Vi tyckte nog att situationen kändes tillräckligt absurd redan, men mäklaren verkade inte ha sina känselspröt ute alls, utan fortsatte fråga med pipig röst. ”Behöver ni blöja?” Kan ni gå själva på toaletten?” (Va?!) ”Kan ni äta själva eller behöver ni bli matade?” (Eh….). Denna scen kommer att vara för evigt inristad i mitt minne.

Vi tittade på varandra och på honom igen. Vad sjutton menar han? Vad är detta? Vi undrade bägge två om det vore smart att backa ett par steg och sedan dra så snabbt vi bara kunde, men det kändes lite … oartigt på något sätt, så vi stod snällt kvar på varsitt trappsteg och lyssnade på berättelsen om hans olycka och om hans och rehabilitering.

Jag minns inte alla detaljer men nog minns jag att han sa att det var på hans egen självaste bröllopsdag han hade blivit påkörd och sedan legat elva månader i koma och när han vaknade kunde han inte gå på toa själv och inte äta själv på väldigt länge. ”Det kanske är svårt för er att föreställa er?” Eh, jo, men…

Det var ju en fruktansvärd historia, men lite svårt för oss att ta in just där och då i trapphuset och vi begrep egentligen inte alls varför han berättade detta för oss över huvud taget, men det sa vi ju inte. Vi ville heller inte uppmuntra honom att berätta mer, för egentligen behövde vi faktiskt dra nu om vi skulle hinna hämta ungarna i tid. Vi backade faktiskt ut till sist i alla fall, mumlandes olika beklagande och ursäktande fraser medan mäklaren kom efter oss nedför trappan och ut på gatan och fortsatte berätta om sitt tragiska livsöde med sin entoniga pipiga röst.

Vi skyndade oss mot bilen och gjorde tydligt att vi nu måste åka och tänkte oss att vi nu snart skulle kunna gasa iväg och brista ut någon sorts vad-sjutton-hände-där-skratt i bilen, men då kommer han knatande efter oss uppför backen där vi parkerat också! Han vill ha skjuts! Till Cais do Sodré vill han ha skjuts, tack. Detta hade varit konstigt vilken mäklare det än hade varit, men det är ju svårt att neka. Speciellt när den som frågar blivit påkörd på sin bröllopsdag och hamnat i koma och knappt verkar helt rehabiliterad ännu.

Det får bli Sverker som kör och jag sitter i baksätet då och försöker dirigera Sverker samtidigt som jag gör små artiga ljud åt mäklaren som fortsätter berätta om rehabiliteringens vedermödor. Små framsteg i taget, månader, år och ”ni kanske inte kan föreställa er… ” fortsätter han med sin gälla röst, som faktiskt är lite stressande i kombination med navigerandet i lissabons gränder. ”Jaha…, men ojojoj, ja herregud…” ”SVÄNG HÄR NU!” avbryter jag plötsligt – till Sverker – och då blir han nästan lite förnärmad, mäklaren, men sedan fortsätter han minsann, och nu berättar han att när han vaknade ur komat satt hans fästmö där, och så fort han var någorlunda stabil gifte de sig och ett fantastiskt bröllop var det. ”Är inte det ett exempel på äkta kärlek, att vänta flera månader på en person som ligger i koma, och ändå finnas där? Är det inte det? Tycker ni inte det?”Eh, jo, verkligen! HÖGER här Sverker! Nu blir han förnärmad igen.

Är ni fortfarande gifta? frågar jag när vi börjar närma oss Cais do Sodré. ”Nej, vi skilde oss efter två månader”, piper han och här måste jag – trots att jag skäms för det – erkänna att jag liksom brast. Ut i skratt. Faktiskt. Nästan. Jag försökte hålla det inne, men det gick inte riktigt. Jag vet inte ens riktigt varför, men hela den sjuka grejen blev bara för mycket här, när hela poängen med historien sprack. Det blev mest någon sorts frustande ljud som slapp ur mig, men detta uppfattade han och det det mottogs inte väl. Inte väl alls. ”Sitter du och skrattar åt mig? Gör du det?” piper han, väldigt uppbragd nu och precis då är vi framme vid Cais do Sodré och just här går det faktiskt att stanna och släppa av mäklaren, tack och lov.

Jag bad tusen gånger om ursäkt från baksätet, men mäklaren smällde ganska hårt i bildörren innan han försvann i vimlet kring stationen så jag tror inte han godtog min ursäkt.  Jag skämdes faktiskt men mer än det kände jag lättnad över att den sjukaste visningen nu äntligen var över.

Jag hoppas förstås mäklaren hittar kärleken igen och att han får sälja många hus, men jag tror han skulle vinna på att hålla sig mer i bakgrunden om man säger så.

På väg hem ringde barnen från vägrenen.