Den vackraste vandringen

Det ena ger leder till det andra, så brukar det vara. Sätter man en kofot i något har man snart fyllt en container eller två med byggsopor, och börjar man prata med någon kan man få ett tips om något som leder till ett infall som leder till den vackraste vandringen. Bägge har hänt här i Bortugal flera gånger och senast ganska nyligen. Just i det här inlägget ska vi fokusera på det senare förloppet, alltså det som slutade med en vacker vandring, och inte det som började med en kofot och pågår ännu.

Sammanfattningsvis så var det en gång en utflykt till en naturpool i närheten som ledde till en annan utflykt till ett vattenfall längre upp längs kursen som ledde till en lång och vacker vandring som ledde till vår stuga, där min snickarglade make sedan dess har satt kofoten i innertaket, men det hör alltså inte hit. Här kommer den längre varianten, med massor av bilder!

Vid naturpoolen den där dagen träffade vi en kille som pratade om en favoritstrand längre upp längs kusten, i närheten av vår stuga faktiskt. Nästa gång vi var i stugan var vattenfallet ett givet utflyktsmål. Kombinationen strand och vattenfall, som enligt källan ibland ”föll uppåt” om vinden låg på “rätt” på lät oemotståndlig.

Vi gav oss iväg efter frukost med fika i packningen, samt både badkläder och tjocktröja, eftersom man aldrig vet. Från stället där man skulle parkera var det inte någon längre vandring. Några fiskegubbar bekräftade att stigen som ringlade sig norrut längs stupet ledde till stranden med namnet som killen vid naturpoolen nämnt.

Kanske hade vi gått den stigen och hittat den stranden ändå någon dag, men inte just den där dagen tror jag, och just den där dagen var perfekt. Det var inte för varmt och inte för kallt och naturen var så där krispigt grön och blommande som den är på våren här, innan solen bränner allt till visset vasst hö.

Perfekt var också att när vi väl fick stranden inom synhåll var det ingen där. Det syntes inte ens några fotspår som tydde på att någon någonsin varit där innan oss. Finns det något bättre än att gå barfota på en otrampad strand? Det skulle då kanske vara att sedan springa naken ut i havet och sedan skölja av sig med sötvatten i vattenfallet och efter det dricka varm choklad och kardemummabullar!

 

 

Bäst som vi sitter där säger Jonna: “Mamma, du och Frida kan ju gå hem, så tar pappa och jag bilen, så ses vi hemma sedan. Ni tycker ju om att gå!”. Konstigt att idén kom från henne, som om hon kunnat läsa mina tankar. Vi nappade på Jonnas idé, som egentligen hade grott i mig sedan dagen innan, eller längre.

”Hem” i det här fallet var ju stugan, och dit var det cirka 25 minuter med bilen, längs kringelkrokig och backig väg genom byar. Hur lång tid kunde det ta att gå den raka vägen norrut längs kusten, från denna strand och till det lilla gula huset vid havet? Vi gissade på 1,5 – 2 timmar.

 

Sedan skildes vi alltså åt. Sverker och lillasyster gick söderut till bilen och vi norrut, ”hemåt”. Bekväma skor, vatten, varma tröjor och badkläder hade vi med oss, och vilse kunde vi inte gå, eftersom vi visste att det gick en väg hela vägen längs klipporna. Det hade jag sett på Google earth för längesedan och tänkt att egentligen borde man prova att gå ända hemifrån till stugan någon gång, om inte i ett sträck så i alla fall uppdelat i etapper. Den första etappen, från vår by till Cabo da Roca har vi ju gått, och någon av etapperna därefter också, fast med luckor. Den här sista etappen var en sådan lucka som nu skulle fyllas med steg. Sagt och gjort. Nybadade, nyfikade och nyfikna travade vi norrut.

Knappt hade vi kommit utom synhåll från far och lillasyster så hörde vi något som flåsade bakom oss. Tuxa. Han går ju inte kopplad, och hade väl känt sig splittrad när vi delade upp oss, men bestämt sig för vårt team. Han fick hänga på. Är det bara nya stigar är han outtröttlig, fast han borde vara minst 15 år gammal vid det här laget.

Tre timmar senare var vi hemma i stugan och en kall lättöl och pyttipanna smakade gudomligt. Om själva vandringen finns inte så mycket att berätta som inte bilderna säger tusen gånger bättre.

Den här vandringen måste vi göra om med de andra, sa Frida, fast kanske vi borde dela upp den i två halvor. Det skulle vara dubbelt så perfekt! Det var nog den vackraste vandringen om inte någonsin så i alla fall som jag kan minnas just nu, sa Frida också, och jag håller med.

Det var ju också historien om hur det ena kan leda till det andra. Apropå det så fick vi för oss att måla om det numera så kallade yogarummet, sist när vi var allihop på landet.

Och varför inte ta bort det nedsänkta innertaket i vardagsrummet, så det blev lite rymd? Det kan ha varit min idé. Den kan ha grott i Sverkers huvud innan, men det var npg jag som yttrade idén, hur jag nu vågade det. Denna idé i sin tur ledde till att Sverker åkte dit själv med verktygen och sedan dess har han och verktygen varit där i nästan tre veckor´sammanlagt och är inte klar än, men det är en annan historia. Detta var ju den om den vackraste vandringen!