Det där jobbiga

Åh, vad jag inte vill skriva om det här, inte vill tänka på det här. Det finns ju så många roligare och lättare saker att skriva om, men nu har jag skjutit det framför mig så länge att det är dags. Nu ska jag börja berätta om brevet.

Egentligen började det med en liten nästan oläslig lapp i brevlådan. Efter en del bryderier lyckades vi tyda meddelandet på lappen till att vi skulle infinna oss på polisstationen senast igår. Det här var för ganska precis ett år sedan och visst gjorde den oss rejält nervösa. Snutnoja har vi bägge två, vare sig vi gjort något olagligt eller inte och överhuvudtaget trivs vi bäst när brevlådan är tom. Det brukar sällan komma några goda nyheter den vägen, och det gjorde det inte den här gången heller.

På polisstationen fick vi sitta med en alldeles egen polis i ett alldeles eget rum och titta på bilder som någon tagit med mobilen på vår grushög, som tydligen var olaglig. Det har jag redan berättat om lite i förbifarten. Vad jag inte berättade om var att där också fanns bilder av Sverkers nya utbyggnad, och att den också var olaglig. Jag började nog förtränga det hela redan då.

Polismannen var mycket vänlig och beklagade det hela. Han önskade att de hade färre ärenden som detta och tyckte att de tog upp onödig tid, men nu var det som det var, en anmälan hade gjorts och åtgärder måste vidtas. Processer måste följas. Regler är regler. Bygglov hade behövts.

Så såg det ut från början. Inget fel på det alls, men taket till höger var ruttet och in till vänster från den lilla stentrappan hade det vuxit ett stort olivträd som dött. Kvar blev en stor stubbe och döda rötter och där någonstans kom det in vatten i huset..

Sverker gör det han kan bäst – fixar och bygger.

Se så glad han ser ut när han (tror att han) får bygga som han vill på sitt eget hus!

Det kan vara så att jag vid något tillfälle – kanske när Sverker rev den första väggen – undrade något i stil med ”Behöver man inte bygglov för sånt där?” . Jag har ett vagt minne av att jag då fick svar i stil med ”Äsch, man får väl göra som man vill med sitt eget hus”, alternativt ”Vem skulle bry sig om det?”, eller ”Tycker du att det ser ut som att grannarna har byggt enligt något bygglov eller?” Alla svaren låter bekanta, så det kan nog vara så att jag frågade flera gånger och fick olika svar, men det känns inte så konstruktivt att rota i exakt vad som sagts eller inte.

Inte så troligt att det finns bygglov på detta och jag skulle kunna göra ett helt inlägg med liknande exempel så det kändes ju rimligt det Sverker sa..

När vi gick från polisstationen sa jag ingenting, och speciellt inte ”Vad var det jag sa?”. Vi var båda knäppt tysta, lite skakis och hade lite ont i magen. När vi sedan pratade var det för att undra vem sjutton som hade klättrat halvvägs över vår mur och fotat Sverkers lilla modifiering av huset vi äger och bor i. Var det någon vi kände? Någon vi trott var en god granne? Någon förälder till någon av barnens kompisar? Vem kunde det vara? Det måste nästan vara någon vi kände eller i alla fall någon som bodde i närheten. Alla var misstänkta och det kändes inte bra.

En granne har den här skylten på sin mur. ”Har man nära grannar som inte är lojala är Goddag en gång om dagen redan för mycket umgänge” Fast de verkar ju trevliga och pratar med oss?

Oavsett vem som anmälde oss skulle vi förstås ha tagit tag i det hela då direkt. Letat upp en arkitekt som kunde ansöka om bygglov i efterhand hos kommunen, men på något sätt kändes det som att det räckte med att Sverker slutade bygga. Eller hur var det? Var det här före eller efter han satte i skjutdörrarna så det i alla fall blev tätt. Jag kommer inte riktigt ihåg och det spelar inte så stor roll. Det som spelar roll är att vi inte gjorde det vi borde ha gjort. Det vi borde ha gjort var att starta legaliseringsprocessen.

Det var nog i oktober vi blev kallade till polisen igen. Vi satt i samma rum med samma polis, som talade om för oss det vi redan visste, att vi inte ansökt om en legalisering av den olagliga utbyggnaden. Polismannen var lika trevlig som förra gången och beklagade även denna gång att vi hamnat i denna knipa, men rådde oss å det bestämdaste att ta tag i det hela nu innan det blev värre.  Om Sverker fortsatt att bygga eller inte gjorde varken till eller från. Nu var det sista varningen, nu låg vi risigt till. Böter, domstol, rivningsåläggande var ord som lyckades nå fram.

Detta var inget problem som försvann av sig själv om man ignorerade det, utan ett som man måste ta tag i. I det här fallet är man lika med jag, eftersom det är jag som sköter allt som har med mail och telefon och datum och myndigheter i vår familj. Särskilt sedan vi flyttade till Portugal.

Jaha, var det inget värre, kanske ni tänker. Får ni inte skylla er själva nu, tänker ni kanske också. Jo, kanske. Det är i alla fall bättre om vi skyller oss själva än om vi skyller på varandra, har vi upptäckt. Bäst är det om vi skyller allt på en gemensam fiende, nämligen hen som anmälde oss, men hjälper gör det ju inte.

Problemet kvarstår tills det är löst och det hänger som tunga mörka moln laddade med århundradets storm över idyllen i Bortugal. Det visade sig dessutom vara ett problem som växte när man började ta tag i det. Det kom fler brev.

Fortsättning följer. Nu (söndag) har jag en runda att springa med en hund och prov att plugga till med barnen. Det brukar vi göra i det illegala rummet.

Det är också gulingarnas favorittillhåll. Och Sverkers.

Mer om Sverker och hans projekt här