Framför mig stod en vandringsklädd person av oklar nationalitet och pratade med campingvärden på bruten engelska om sina fortsatta vandringsplaner. Emellan sig hade de en detaljerad karta över den del av Serra da Estrela som vi nu befann oss i. Campingvärden var uppenbarligen en erfaren vandrare med god lokalkännedom. Han nickade igenkännande åt rutten.
Jag kunde ju inte gärna tränga mig fram och titta vad det var för rutt de tittade på fast jag gärna ville. Jag älskar kartor och drömmer lite vagt om att också vandra i Serra da Estrela. Tänk att korsa hela Serran till fots! Vara ensam i det storslagna landskapet, följa små stigar, hitta små bäckar. Njuta av vida vyer, förundras över gamla övergivna stenhus på ensamma karga platser och fundera över vem som bott där och hur de klarade sig där. Kanske möta en flock får en dimmig morgon. Komma fram till en sådan är by där tiden nästan stått still. Där det finns tanter med åsnor och gubbar med getter och livet går sin gilla gång som om nästan ingenting hade hänt i världen utanför. Gå vidare ensam över vidderna med själva vandringen som destination.
Även om jag kanske inte hade några konkreta planer på att förverkliga just den vandringen skulle jag gärna vilja se kartan som låg utbredd på receptionsdisken. Drömma mig in i den. Både för att jag älskar kartor och för att jag är sjukligt nyfiken, men framfusig är jag inte så jag stod snällt kvar och väntade på min tur. Däremot kunde jag ju tjuvlyssna, Det är jag bra på.
De hade nog en mycket mer detaljerad karta, en där varje stig och höjdmeter var markerad.
Det enda du behöver vara försiktig med är att inte komma för nära bosättningar, sade mannen bakom receptionsdisken som väl var portugis men pratade väldigt bra engelska. Varför då?! undrade jag och precis det frågade vandraren också. Är de fientliga? Fientliga portugiser?! tänkte jag och spetsade bestört öronen och kände mig lättad när svaret blev nej eftersom allt annat hade hotat min världsbild. Inte de men hundarna. De kan vara väldigt aggressiva och farliga.
Hundarna? Jag tänkte på alla närgångna gatuhundar och alla ilskna fastkedjade hundar jag råkat på i Portugal men undrade vad de hade med vandring i bergen att göra. Fanns det vildhundar i bergen? Vandraren ställde även denna gång min fråga som om han hade läst mina tankar.
”Vi har en speciell sorts hundar här i Serra da Estrela”, förklarade campingmannen, ”en ras som heter just Serra da Estrela. Som den där”, fortsatte han och pekade på den stora lurviga hund som låg och sov alldeles utanför receptionen och såg allt annat än farlig ut. Men den är väl inte farlig? frågade vandringsturisten, som ännu ett eko av vad jag tänkte.
En sådan
”Nej inte den där, men när de vaktar får och är flera som de ofta är när de vaktar får är de farliga. Det är det man har dem till traditionellt och för att kunna försvara en flock måste de vara aggressiva.” Jag undrar vad de försvarar fåren mot. Vargar? Tjuvar? (Aningslösa vandrare? Allt som rör sig?) men den frågan ställde inte vandringsturisten åt mig. Anfaller de alltså? undrade han i stället, och fick inte det svar han ville ha. Absolut! svarade istället campingmannen. ”Kommer du in på deras revir ger de sig på dig, och du vill inte bli anfallen av en flock sådana. Du behöver något att försvara dig med ifall du skulle råka komma in på mark där någon håller får.” Campingturisten köpte darrhänt ett par stavar, vilket enligt mannen bakom disken i alla fall var bättre än ingenting alls.
Sedan dess är mina dagdrömmar om att vandra i Serra da Estrela inte lika mysiga. Nu lurar hundflockar i fantasin. Hundflockar som campingägaren placerat där och som får vittring på mig och sedan är det färdigvandrat. Jag snubblar på en sten eller något om jag inte förlamas av rädsla och sedan är jag ett enkelt byte där jag ligger och viftar med mina stavar. De är över mig och sliter mig i stycken innan jag hinner säga ”Fiiin vovve!” Det spelar ingen roll att jag är en sann hundvän och inte har för avsikt att stjäla deras får. Det slutar ändå i ett blodbad.
Googlad bild
Det är sant, sa campingägaren. De där hundarna är utan tvekan den allra största faran för vandrare i de här trakterna. Det lät sant när han sa det och jag tvivlade inte då men så här efteråt undrar jag om det verkligen är sant eller om campingägaren hade lite sjuk humor. Ungefär som stammisarna på fiket jag jobbade på i Sydney som varnade för aboriginer när jag sa att jag och min pojkvän skulle bila tvärs genom inlandet. Aboriginer med spjut som kunde anfalla om natten, och sedan allas asgarv när de såg att jag gick på det. Aboriginer som anfaller med spjut! Hahaha! (Dumma turister!)
När jag googlar på ”hundflock attack vandrare” (fast på portugisiska) och ”Serra da Estrela hund farlig” blir jag utan sökresultat. Kanske ville campingmannen bara sälja stavar, och kanske asgarvade han också när jag och vandraren gått ut från receptionen och för säkerhets skull tagit en liten omväg kring den stora Serra da Estrela-hunden som låg och sov där utanför. Kanske den låg och drömde att den vaktade en fårflock? Man vet aldrig.
Serra da Estrelavalparna vi åkte och hälsade på vid Lagoa Grande nästa dag som första stopp på hemvägen var i alla fall lika gulliga som förra gången vi var där.
Portugisiska vakthundar är när dom jobbar och skyddar sitt territorium livsfarliga. Jag jobbar med hästar i Portugal och möter ofta dessa hundar. När dom känner att ägaren acceptera en, är dom hur trevliga och fina som viken annan hund. När dom jobbar är dom mycket farliga. Så är det
Ja, så är det nog med vakthundar överallt, och olika hundraser har nog olika benägenhet att vara effektiva vakthundar = farliga. Lite läskigt.
Fascinerande fakta om inte annat. Om det nu inte är sant att som är aggressiva så håller det iaf främlingar borta från byarna 😉
Ja precis! De får vara på helspänn om inte annat. I onödan eller inte. Det kan ju vara fake fakta! /Åsa
Mycket intressant läsning!
Att hundar kan vara farliga är ju allmänt känt, liksom att man skall respektera en hund som varnar. Men min personliga övertygelse är att ingen hund/hundras är argsint av sin natur. Allt beror på hur man hanterar hunden och på hur man beter sig mot den. Sedan kan självklart en del hundar vara psykiskt sjuka eller förstörda av någon elak person, eller på grund av någon traumatisk upplevelse.
Mycket intressant dessutom att jag nu fick reda på att vår ”vira-lata”/blandrashund har en stor andel av den Portugisiska Pondegon i sig! Efter att ha tittat på en hel del foton så är detta solklart!
Hon är en Podengo Português Medio Liso!
Vi fick henne gratis som valp av en granne och vi har funderat mycket över varför hon beter sig på vissa sätt. Hon jagar plysch-djur hela tiden och vakar över oss som en hök. Måste alltid ha koll på var alla befinner sig.
Grattis till en podengo, Urmas! Fantastisk hundras! Så tillgiven och mysig! Vår Tuxa jagar också plyschdjur och trivs bäst när alla är med! /Åsa
Nu fick jag tillfälle att dra fram en liten bit kunskap ur hjärnvindlingarna och med det fantastiska internets hjälp bygga på den!
Det finns två huvudtyper av boskapshundar: de som vallar och de som vaktar.
Från svenskt hundliv är vi väl mest bekanta med vallhundar. Men vakthundarna börjar också bli intressanta när det finns vargar igen. Jag vet inte hur det är i Sverige, men den lilla biten kunskap jag hade om det här var från en norsk kollega som lett en studie om att använda vakthundar som skydd mot varg.
När jag googlade hittade jag den här fina broschyren om vakthundar som kulturarv och deras betydelse i rovdjurskonfliktfråkan.
http://ec.europa.eu/environment/nature/conservation/species/carnivores/pdf/livestock%20guarding%20dogs_web.pdf
Förutom Serra de Estrela räknas Cão de Castro Laboreiro, Cão de Gado Transmontano och Rafeiro do Alentejo till den här gruppen hundar.
Åh! Snyggt Annannan 🙂
Ordet valla hade jag helt glömt! Tack för påminnelsen! Colliehundar är väl vallhundar kanske?
Jakthundar finns ju också! I mina hemtrakter hade många stövare eller gråhundar i inhägnader utomhus. Jakthundar.
Tuxa är ju gatukorsning, men har en del Podengo Portugues i sig säger alla. (Podengo medio cerdoso) Ska googla vad de haft för funktion/uppgift.
http://www.jomgarden.com/OmrasenPODENGO.htm
Tydligen jakthund/vakthund – jagade råttor på de portugisiska skeppen!)
Valla. Dagens ord. (inte skidvalla) /Åsa
Det finns ett fåtal fårägare i Sverige som använder boskapsvaktande hundar, men de är inte många.
Den främsta anledningen är våra lagar och att vi har allemansrätt. I Sverige är det inte tillåtet att låta hundarna ströva lösa utan att ha uppsikt över dem. Dessutom är hundägaren alltid skyldig att betala ev. skador som hunden orsakar, oavsett orsak.
Det innebär att går någon främmande hundägare in i fårhagen så kommer naturligtvis dessa vaktande hundar att reagera (precis som de ska göra).
Blir det då slagsmål mellan hundarna så kommer troligtvis den främmande hunden (och kanske hundägaren också) att bli skadad, vilket gör att får/hundägaren blir skadeståndsskyldig.
Så trots att fårägaren riskerar att få sina får slagna av vargen så överväger nackdelarna med att använda denna typ av hund här.
SLU har gett ut en utmärkt skrift om detta: https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/vsc/vsc-dokument/vsc-publikationer/boskapsvaktande-hundar-webb.pdf
Vad man lär sig mycket här! Nu minns jag att när jag jobbade på värdshus i Österrike hade ägaren en hund som vallade får som gav sig på en annan hund. Jag tror den dog och det blev visst dyrt, i Österrike också. /Åsa
Jag som har varit ägare till en Estrela kan intyga att det inte är hundar som vem som helst går fram till, i alla fall inte när de gör sitt jobb som väktare.
Nu var ju vår Estrela uppvuxen i en svensk villaförort och var ju socialiserad för det livet. Men gick någon objuden in på vår tomt då markerade hon rejält med ett skall som kom djupt från magen.
I hennes fall räckte det med att hon skällde, då backade alla. Hade inte jag som ägare då talat om för henne att det var lugnt så hade hon nog sett till att de försvann blixtsnabbt.
Det som dock var värre var om besökaren hade en hund med sig. Estrelan ska i första hand vakta mot varg (men även tjuvjägare) och i hennes värld spelade det ingen roll om det var en chihuahua eller en varg som kom. Den var på hennes område!
Så- ja, jag förstår att han varnade för dem. Inte så att de springer fram och anfaller hur som helst. De kommer att varna med skall och se till att du går därifrån och skulle du vara dum nog att inte gå så får du nog skylla dig själv.
Samtidigt ser de ut att vara som stora, lugna och snälla gosenallar, men skenet bedrar. 🙂
Jag tänkte att du kanske skulle läsa det här och kommentera! Överhuvudtaget ska man ju vara försiktig med hundar man inte känner, eller hur. Man vet ju inte vad de har för psyke och lynne. Det lär man sig ju mot barn. Jag blev lite hundrädd efter att jag blev biten i midjan av en hund som hoppade på mig men den hunden såg ut som en kamphund också. Serra da Estrela ser verkligen gosiga ut! Tuxa har nog också någon vakthundsinstinkt i grund och botten (skulle kunna vakta får kanske?) men så är han också en fegis, så han skäller mest för att han är rädd och lägger svansen mellan benen eller hoppar upp i vår famn om någon annan hund kommer för nära och är reserverad mot andra människor men det beror nog på hans historia. Både rasens och hundens historia spelar ju in. Fina är de i alla fall Serra da Estrela och som med andra hundar spelar det ju in jättemycket vilken matte/husse de har. /Åsa
Blev ju lite nyfiken och jag sökte på engelska. Rasen räknas som ”aggressive or potentially aggressive”, att det är ingen nybörjarhund, behöver tränas och aktiveras.
Men så är det väl med de flesta hundar, de behöver tränas och aktiveras. Däri ligger väl problemet för det görs generellt inte i denna del av Europa.
Men du, ni får väl skaffa er en egen sådan hund så får du ta med den på din vandring!
Vi ser fram emot vyerna, grönskan, floderna och vackra stunder från den!
Ja när de har dem som fårvakter är det väl en tillgång att de är potentiellt aggressiva och så har de väl ett annat beteende i flock än om man har dem som ensam familjehund. Har man med sig en egen hund kanske det bara blir värre, att man uppfattas som ett större hot och att det slutar med att de har ihjäl hunden för en. Tuxa är ganska rädd för andra hundar efter att ha blivit påhoppad ett par gånger. Men visst vore det fint att vandra där.