Det kommer alltid att finnas en konflikt i området..

mellan de som alltid bott här och de som flyttat hit, sa Fernando, den första grannen vi pratade med, och då syftade han inte på att de var portugiser och vi utlänningar, som tur var. Däremot menade han att han som inflyttad i byn, som är en gammal traditionell by som fått en del inflyttning och nybyggen i och med att den ligger så vackert, upplevt att det var svårt att komma överens med den ”ursprungliga befolkningen”, som till exempel de som bodde precis i vyn från hans stora glasparti.

Han såg bekymrad ut där vi stod vid hans pool och såg ner över gränderna och gården som ligger längre ned i dalen. Man kan förstå att han inte var helt nöjd. Även vi tyckte nog att det såg lite stökigt ut därnere. Vidare berättade han att de ”där nere” från början bara haft en liten gård där på naturskyddsområdet, att de egentligen inte hade tillstånd att bygga mer, men att de allteftersom de fick barn och de i sin tur bildade familj helt enkelt byggt fler hus för att alla skulle få plats. De hade tydligen byggt helt utan tillstånd, och som det såg ut också utan ritningar och vattenpass.

Det här var precis när vi anlänt, och allt var på portugisiska, så jag uppfattade inte allt men jag tyckte att han sa att även om det de höll på med var illegalt så gjorde de att det var lugnare för övriga i området. Jag försökte se ut som om jag förstod vad han menade men barnen var rastlösa och jag var rädd att de skulle ställa till med något i hans perfekta minimalistiska hem.

På natten drömde jag mardrömmar om den illegala klanen som i drömmen var kraftigt byggda och håriga och bar guldsmycken; en av dem ringde på hos oss och när jag öppnade klev han helt enkelt in och talade om att det var han som bestämde här, i alla fall sedan han hade skurit halsen av sin morbror, som i sin tur mördat hans far för att ta makten över byn. Så ville vi något skulle vi komma till honom. Jag vaknade till helt kallsvettig mitt i natten av att minst tio hundar skällde och ylade ikapp därnere, vilket var något som det verkade som om jag skulle få vänja mej vid.
Det var ju bara en mardröm, men visst grubblade vi över vad vår bekymrade granne hade menat egentligen, och visst undrade vi vad som försiggick därnere. En stor plåtlada. Tre kor och tre får. En liten jordplätt som var delvis uppodlad. Vad levde de av? Hur många hundar hade de egentligen? Flakbilar som ideligen kom och åkte igen…

Under den där första sommaren lärde vi också känna Adriana, som verkar vara spindeln i det sociala nätverket i området. Hon pratade med oss om våra fruktträd och bjöd in oss till en grannträff där vi skulle få tillfälle att träffa fler av våra grannar hemma hos henne.
Så nu kände vi Fernando och Adriana litegrann. Vi hade ju också träffat några grannar när flyttlasset kom. En av dem presenterade sej som byns äldste man men mer än så kunde jag inte riktigt förstå. Vår närmsta granne Fernanda hade en katt som vägde tio kilo, sa hon, men mer visste vi inte om henne heller än så länge.
Vi var förstås väldigt nyfikna på hur den här grannträffen skulle se ut och vad mer vi skulle få reda på där! Tydligen skulle man diskutera sådant som behövde åtgärdas i området och sedan uppvakta kommunen med sina punkter. En sorts tomtägarförening kanske? Sådant hade vi ju erfarenhet av från Vikingshill!

Kommentera gärna! Det är roligare att skriva om jag vet att någon läser! 🙂