Dramatisk skolutflykt (Lucka 18)

Detta är SISTA gången jag följer med på utflykt! Jag VÄGRAR att utsätta mig för det här igen! Lång arg harang, mycket viftande med armarna och nära till tårarna. Ja, det var inte jag, utan Fridas fröken. Hon är ganska dramatisk av sig. Snygg också, fast nu när jag känner henne bättre efter att ha följt med henne och klassen till badhuset en gång i veckan vet jag att hon har ganska ont om tålamod och har lite väl nära till utskällningar. Man kan tydligen bli lite knäpp av att var lärare i Portugal också. Därmed inte sagt att alla portugisiska fröknar är så, men den här är det i bland i alla fall.

Här är alla glada i alla fall!

Man kan få en utskällning för lite av varje. För att man tar för lång tid på sig i duschen, för att man inte sköljt ur schampoot tillräckligt, för att man har för trånga skor, för att man har en jacka utan huva, you name it. Är hon alltid sådär ilsken? frågade jag Frida. Bara om man inte sköter sig, säger Frida. Lilla söta Frida i omklädningsrummet när kamraten fick skäll för att hon satt på sig simglasögonen redan. ”Är du i VATTNET nu eller? Du är ju på torra LAND! Varför har du på dej dem redan? VARFÖR?!” Frida som stod lite bakom fröken tog blixtsnabbt av sig sina simglasögon, som hon haft på sig ett bra tag, men hon klarade sig denna gång. Herregud!

Jag måste erkänna att hon gör mig lite nervös. Jag har varit nära att få mig en utskällning jag med på köpet ett par gånger. Min huvuduppgift är egentligen att sätta på badmössor, men en gång dristade jag mig till att vika ihop en tjejs handduk och lägga den i hennes väska, för att göra lite extra nytta. In kommer fröken Mia, får syn på tjejen , som håller på att klä på sig och utbrister ”Men du är ju blöt i håret! Varför har du inte torkat dej ordentligt!? Inte klär man väl på sig innan man torkar håret?! Var har du handduken? I VÄSKAN?! Vad gör den där?! Handduken är väl det SISTA man packar ned! Det vet väl ALLA?!” Fröken river upp handduken och sätter i gång att torka håret. Fridas kompis står där och tar emot skäll som jag borde få, för jag blev så paff och hann inte avbryta, men säger förstås till att det faktiskt var jag som packat ned handduken, högt och tydligt men får ingen reaktion på det, mer än ett ”A sério!?” ”Allvarligt!?” som jag inte riktigt kan tolka.

Nästa gång var när vi kommit tillbaka från simningen med bussen och stod vid skolgrinden och väntade och jag råkade ringa på skolklockan. Jag lovar, jag råkade bara luta mig mot den, och då ringde den ju, och grabbarna som stod först i kön med mig fick en rejäl skopa ovett. Vad sjutton höll de PÅ med?! Ringa på skolklockan på det där viset?! ”Va?! Va?! Hade de bråttom? Kunde de inte vänta på att fröken kom med nyckeln? Va?!” Eh, jo, det var liksom jag som ringde på, av misstag, sa jag ganska högt och tydligt fast jag kände mig liten, som ett av skolbarnen. Jag vet inte ens om hon hörde. ”A sério?!”

Hon kan inte ha hört eller så glömde hon det hela – vilket jag förstås inte gjorde.  I måndags när det regnade och vi kom från simhallen och stod vid grinden igen svarade jag förstås blankt nej när killarna längst fram (nu andra) frågade mig väldigt väluppfostrat om jag tyckte de skulle ringa på klockan så vi blev insläppta. ”Gör för guds skull inte det!” ( Been there done that! Den gör vi inte om!) Tror ni inte då att hon kommer stormande och skäller på eleverna för att de INTE ringt på klockan?! ”Tycker ni att alla ska stå här och bli blöta i regnet? Vad TÄNKER ni med? Va? ”Men Fridas mamma sa…” ”Inga men! In med er nu innan alla blir förkylda!”

Med detta som bakgrund kan ni tänka er att jag blev nervös när jag upptäckte att vi tappat bort fröken Mia och en halv klass skolklass i Lissabon på vägen mellan bussarna och bion på skolutflykten i onsdags och jag tänkte att det kanske var mitt fel. Jag upptäckte det när vi passerat två övergångsställen, och gått ned i tunnelbanan och hade sedan lite panikkänslor i gångtunneln och när vi gick in i det stora varuhuset. Inte för att jag var rädd att tappa bort barnen eller att inte hitta, för det hade kommit en människa från bion och hämtat upp oss ute på gatan och barnen gick snällt på led och höll varandra i hand, men Fröken Mia och de andra blev fast på sista refugen då det blev röd gubbe. Kvinna från bion bar iväg med en himla fart. Kanske skulle jag vägrat följa med? Ropat STOPP!? Stanna, vänta! Pare! Espere!(Imperativ med Ni-tilltal. I singular.) ”…faça favor!” (please!) Eller kanske ”se fizer favor”?

Utanför stora varuhuset, innan det bar i väg över gatan, ned i tunnelbanan, in i varuhuset…

18 grader och sol= täckjacksväder.

Alla (nästan) satt på plats i biosalongen när Fröken Mia kom in och sa att hon ALDRIG MER skulle följa med på utflykt, och jag hade en stor klump i magen, men jag fick faktiskt inte skäll. Tydligen var det inte mitt fel. *Suck av lättnad!* Naturligtvis var det biokvinnans fel och läraren till den halva klass som Fröken Mia (och en förälder) blev lämnad på refugen med, men hon hade ju åkt i en annan buss. Jag hade tydligen skött mig som hållit reda på klassen så bra, men Fröken Mia tyckte INTE om att bli tvungen att lämna ifrån sig ansvaret för sin klass på grund att andra inte var där de skulle vara och tog ansvar för sin klass. I framtiden måste dessa utflykter organiseras bättre! (Här fick rektorn en skopa av ovettet också)

Rektorn hade i alla fall på sig en gul väst och med sig en lista!

Den här gången hade hon faktiskt rätt att bli arg. Jag kan förstå henne. Det är ingen lek att kryssa över trafikerade gator, genom tunnelbanestationer och stora varuhus mitt i julhandeln med hundra barn som man har ansvar för. Särskilt som vi inte var den enda skolan där utan det var fullt med elever överallt. Några hade skoluniform på sina barn, andra kappor, och andra, som vi, nästan ingenting som höll ihop oss mer än barnens självbevarelsedrift och någon sorts disciplin.

Föreställningen var i alla fall riktigt bra, och vi fick med oss alla barn hem.

Interaktiv bio och teater i ett

En föreställning av ”Alice i Underlandet!” som utspelade sig delvis på scenen framför filmduken och delvis på filmduken, med skådespelare som interagerade både med filmduken och publiken. Alice på scenen kunde gå ut genom en dörr och dyka upp på filmduken. Alice på filmduken kunde ramla ned i ett kaninhål och ramla ut på scenen! Hur gick det till? Barnen skrek av både förtjusning och rädsla och var med och ropade ”Bakom dej! Katten!” eller ”Gå ut genom den dörren!” på rätt ställen. Succé!

Succé och skönt att jag inte fick skäll.

Nu är det i alla fall jullov och fröknarna har fått varsin flaska vin och en ask choklad av oss. Det kan de behöva! Det kan alla lärare behöva!