Drinkar vid poolen, för vissa…

Adrianas grindar är två meter höga och fyra meter breda. Murarna kring huset är också två meter höga. Vi har gått förbi där många gånger och undrat hur det ser ut innanför. Nu var vi bjudna dit på grannträff. Adriana ordnar dessa evenemang ”för att man ska ges tillfälle att lära känna och umgås med sina nya grannar.” Vid detta tillfälle ska man också diskutera vad man anser att kommunen behöver åtgärda i området.
Vi har ingen aning om hur det kommer att utforma sej, men tar med oss vin och pepparkakor (ja, faktiskt!) och går dit. Vi blir förvånade när vi möter Fernanda med tjocka katten, som inte är på väg dit utan till byn och inte verkar veta vem Adriana är. Underligt.
De enorma grindarna öppnar sej i alla fall för oss avslöjar en parkliknande trädgård, en stenlagd infart och en pampig entré till ett hus som är mer ett mansion än ett hus. Tänk… rivieran eller Toscana eller Falcon Crest. Något ditåt.
Grannträffen visar sej bli en drink på den fantastiska terrassen under pergolan där vildvin och blåregn klänger ikapp och speglar sej i den enorma poolen där Fátima kanske simmar längder i med vy över Cascais. Och formklippta buskar.
Fernando med glaspartiet är där med sin fru, och en vindsurfare från Spanien som äger en gymkedja. Och det danska tandläkarparet. Och fyra fem par till. Och trejdaren som vi köpte vårt hus av, konstigt nog. Men där finns inga barn.
Jag kan inte riktigt komma undan känslan av att grannträffen är till för att känna av.. vår status. Var hör vi hemma på den sociala skala som verkar finnas här. Som väl finns lite här och där, jag säger inte att sådant inte finns i Sverige, men jag har inte sett sådana kontraster vad gäller livsvillkor på en så liten yta som den här delen av byn utgör. Inte i Sverige, eller någon annanstans jag varit heller för den delen. (Eller kanske nästan i Vikingshill förresten! Sedan det började flytta in arbetskraft från Polen i stugorna där….)
Men här har i alla fall den ene grannen både städerska och trädgårdsmästare och barn på privatskolor, medan den andre städar åt den förste för att få det att gå ihop överhuvudtaget. Antingen har man pool och parkliknande trädgård men formklippta buskar och häckar eller så har man inte pengar att lägga på att bevattna en gräsmatta.

Ett tag trodde vi att grannens trädgårdsmästare var vår granne, för han var där jämt och själva grannen har vi knappt sett.

Men vilka är vi, hur hamnade vi här, vad gör vi här, vad gjorde vi förut, vad ska vi göra sedan, hur trivs vi i Portugal? Alla vill veta något där de står i ring och tittar intresserat på oss. Jag svarar så gott jag kan på portugisiska, eftersom de frågar på portugisiska.
Barnen vill gå hem. De vill leka med barnen från gården. Naturligtvis har de klasskamrater som bor nere i dalen, på gården jag drömde mardrömmar om. Det är deras hundar som ylar och deras skrot som skämmer utsikten från Fernandos stora glasparti. det var mot dem listorna med klagomål som skulle lämnas till kommunen vände sig. Det var dem det talades om på grannträffen, när man var färdig med att intervjua oss.
Men eftersom våra barn leker med barnen från gården nu behöver jag inte drömma mardrömmar om dem. Nu vet vi vilka de är och de vet vilka vi är. Våra barn leker lika gärna med deras barn som med vilka andra barn som helst och tycker det är kul att de har kycklingar och kattungar och hundar och ska skaffa en gris.
Vad gäller Fernando med fru, Adriana, den spanske vindsurfaren eller den danske tandläkaren och övriga på grannträffen så har de antingen stora barn som gått privatskolor och flyttat hemifrån och läser till läkare eller advokat, eller så har de inga barn alls. Om de hade barn i samma ålder som våra barn, skulle de då leka med barnen från gården? Inte vet jag. Kanske skulle de leka med våra barn. Men våra barn leker med barnen från gården. Inte bara, men också!

Får vi gå hem till Edna sedan, mamma!? Snälla?

Vi går hem och undrar om det var ett antagningsprov och om vi i så fall klarade testet eller inte.
Några veckor senare blir vi bjudna på en knytislunch hos Fátima, för att lära känna en ny granne. En engelsman som sysslar med segling har tydligen flyttat till området.
Fernanda med tjocka katten är nog inte bjuden då heller. Hon som är så trevlig!

Väldigt trevlig men inte bjuden.